Den 9 april 1940 började de tyska trupperna invasionen av Danmark och Norge. Läroböckerna berättar att expeditionsstyrkan bestod av 7 infanterierdivisioner, 2 alpjägardivisioner, 400 jakt- och bombplan, 70 spaningsplan samt 500 transportplan.
Rädslan styrde besluten, både de som anföll och de som inte vågade sätta emot.
Min gamle historielärare Åke Ljungfors på Olympiaskolan i Helsingborg var ung student i Berlin i slutet av 1930-talet. Han berättade om ett möte där den nye, karismatiske ledaren Adof Hitler höll ett strålande tal... tills publiken började förstå vad han egentligen sa...
Ren ras? Rensa ut?
Det var väl människor det handlade om?
Min lärare reste sig upp och gick, innan Hitlers makt att trollbinda hade lamslagit honom.
Det var en historielektion på riktigt.
Trodde Hitler någon gång att han hade Försynen på sin sida? Trodde han att han gick "Guds ärenden"?
Det finns maktgalna människor som hamnar i en återvändsgränd, där motiveringen till att fortsätta sitt djävulskap kallas "min Golgatavandring" och "det sker för allas bästa"... "i kristen anda..."
Historien kan berätta om många maktfullkomliga män som dessutom låtit bygga en kyrka "till Guds ära" eller som "tack att det gick bra i striden"...
Vem vill gå in i en sådan ohelig byggnad? Helig Ande finns inte där. Bara hemska epitafier efter dessa män.
En trovärdig kyrka kan aldrig liera sig med den våldsamma krigsapparaten.
Medan Hitler tryckte i sin bunker, tryckte mina barns farmors mor en radioapparat mellan knäna i sängen, under täcket, i Bergen, Norge... alltmedan de tyska soldaterna gjorde husrannsakan... Dock ryckte de inte täcket av en gammal kvinna.. som därmed räddade kvarterets radio och kontakten med omvärlden.
Till alla dem som "bara gjorde sitt jobb" - gråter ni i helvetet nu?
Till alla er som oskyldigt miste ert liv - gråter ni i himmelen nu?
Gråter tyst gör jag denna dag och önskar ett visst parti långt under 1%-gränsen...
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar