ALTARE I RUINER

- Helig, helig, helig...

- Trevlig, trevlig, trevlig...

- ... är Herren Sebaot

- ... är kyrkans utanpåverk...

Förlåt! Ibland när jag går i kyrkan tycker jag det låter som om prästen säger så... och förmedlar ett urvattnat budskap där heligheten är borta och trevligheten består... men jag hör säkert fel... Tänk om jag själv har förmedlat en sådan platt gudstjänst?! - - -

På resa i ARNS FOTSPÅR stannade vi till vid Gudhems kyrka. Den gamla kyrkoruinen var högst levande. Jag ställde mig vid altaret och sjöng ut mitt jublande Credo, mot västgötaslätten med Kinnekulle som svarande församling.

När lämnade andligheten kyrkan? När smög sig sekulariseringen in bland de anställda?

I filmen Avatar så är ur-invånarna på planeten Pandora djupt andliga. Det stora livsträdet är i mitten, Det går ett nätverk av energi genom stammen, genom de vitglittrande stavarna av helighet, att allt liv hör ihop.

Folket samlas, för att just samla ihop sina egna energier i bön, precis som jag gör i kyrkan, där klanens kvinnliga ledare ledde "gudstjänsten", precis som jag gör i kyrkan, med riktning mot den livgivande principen Ewya, precis som jag gör till "vår himmelske Fader, livets gudomliga Moder..."

GUD bortom alla begrepp, Gud hopplöst svår att tilltala eftersom alla ord binder istället för att öppna upp... Men om Hjärtat Vet, då spelar orden ingen roll, då blir de en bro över till Det vi Menar.

Det kristna altaret symboliserar den klippgrav där Jesu döda kropp lades.

Den vita duken är hans linnebindlar.

Men platsen är tom, eftersom Jesus Kristus är uppstånden!

På altaret dukar vi hans kropp och blod i form av bröd och vin, för att påminnas om att han är det sista offret - vi behöver inga fler offer!

Så vad lägger vi på altaret - oavsett om det är en sten i naturen eller altaret i kyrkan - vad har vi att komma med?

Na'vi-anerna i filmen gav sin vördnad. De råvaruhungriga bombmännen gav sitt förakt.

Jag har ingenting... utom mina utsträckta armar, i hopp om att bli fylld, på nytt, av Guds Ande.

Ett altare i ruiner, nej så får det inte vara. En natur i ruiner - det hör ihop.

Respekt för det heliga, respekt för livet. Jag känner mig så främmande i den kultur jag lever i att själen många gånger värker.

Tillbedjan till DIG, Helige Gud, ger mig kraft att orka fortsätta vara din ambassadör på jorden. Men åh vad jag längtar hem till renhet och ljuset... Tillbaka hem...

Protestantiska hälsningar

Helene Sturefelt