Det är nästan hopplöst att tala nyanserat om religion, särskilt islam, för då kommer genast ordet:
ISLAMOFOBI!
Vad menar du med det, du som så ofta använder ordet fobi?
Låt oss ta ordboken till hjälp:
FOBI = "tvångstankar som styr tänkandet eller handlandet, trots att det av den upplevande personen själv strider mot hans kritiska förstånd. Tvångstankarna kommer inifrån, inte utifrån... Bakom fobierna kan finnas svårigheter i fråga om psykisk omställning så att man biter sig fast vid det en gång tänkta."
Rädsla är något annat. Det är en självbevarelsedrift där alla ens sinnen bedömer situationen så att man bör akta sig:
- gå inte ut på isen!
- rusa inte över gatan!
Jag hörde en man som sa:
- Jag har inte islamofobi. Jag är inte islamofob. Men jag hävdar bestämt min rätt att få vara RÄDD för det som jag bedömer vara både farligt och fel. Jag är rädd för islam.
- Hur menar du då?
- Jag är inte rädd för muslimerna som är här, de är människor som du och jag. Men jag är rädd för islamisterna, särskilt de radikala, de som ligger bakom terrorn och som läser Koranen som själva f-n...
Sade den här mannen.
Ordboken fortsätter (jag hoppar över de vanliga som torgskräck, cellskräck o s v):
- det finns många olika fobier: fruktan för mat (sitio-fobi), skräck för att en handling kan innebära symbolisk fara (symboli-fobi) och fruktan för det som är nytt (neo-fobi).
Är det något av detta som stämmer på oss? Muslimernas religionsmarkör med griskött? Att västerlandet alltid är emot dem? Eller att vi är rädda för "det nya", främmande som de medför?
Nej, jag har inga tvångstankar. Men jag menar att vi måste få lov att säga: "Jag är rädd för den del av islam som är våldsam", precis som vi får uttrycka "Jag gillar inte SD´s mänskosyn"!
Här, på min enkla religionsdialogsida, erkänner jag de stora motsättningar jag finner i sättet att leva och tro när jag jämför Koranen och Jesus. Det hindrar mig inte från att fortsätta lära känna de muslimer jag redan fått kontakt med, tvärtom! Jag ser fram emot varje möte! Och jag tror vi kan leva sida vid sida.
Nej, vi ska inte bita oss fast vid det en gång tänkta, vi ska pröva allt som kommer i vår väg, och behålla det som är gott.
Och då undrar jag: du som är muslim: vågar du läsa Nya Testamentet och möta den ursprungliga skildringen av Jesus Kristus?
Titta nu på fotot i början: den halvdöda eken vid Infartsleden. Grenarna närmast stammen grönskar ännu, men grenarna längst ut, är döda...
grönskande hälsningar (!?)
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar