HANÖ - "Vårt uteblivna VI" Lisa Nilsson

Nogersunds udde och Hanö längre ut.

Jag tog båten till Hanö.

Det var så skönt att lämna vardagen bakom sig för en stund! Stabilt far Vitaskär M/S över sundet på 20 minuter till denna fantastiska lilla ö i Hanöbukten.

Jag behövde vara ifred. Samla mina tankar. Vara med mig själv. Och vår Herre.

Hanö är karg och stryker inte medhårs. Det är fåglarnas och kronhjortarnas ö. Vi människor får anpassa oss efter det.

Jag älskar att gå in på den lilla hemliga stigen där stenarna är knöliga och avenboksträden griper tag efter en. 

Slånbärsbuskarna doftar starkt och gamla björnbärsrevor lägger fälleben för fötterna.

Snåriga stigen.

Mina tankar gick till en intervju som sändes i förra veckan, med sångerskan Lisa Nilsson.

Hon berättade om sin senaste sång "VÅRT UTEBLIVNA VI". Både texten och det hon sa skakade om mig.

Medan näktergalen och lövsångaren turades om att sjunga i snåren, vill jag här dela mina tankar. 

Citat, Lisa Nilsson:

      Vårt uteblivna VI:

     "Livet pågår för dem där utanför persiennen. 

      Det är de som kan leva med varann.

      Kärlek är för dem som kan stanna kvar.

      De som inte blev som jag".

Vårt uteblivna vi.

Intervjuaren frågade:

- Är det svårt med kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- Det är svårt att stanna kvar i den. Den tar slut för mig ganska fort.

Det betyder inte att jag har farit runt som en 'jojo', jag har ju haft flera långa relationer, berättar Lisa Nilsson lugnt. 

Vuxet och samlat fortsätter hon:

- Jag citerar gärna Sven Wollter som försvarade sig ständigt när det handlade om kvinnor: 'Det var på liv och död varje gång'.

Jag har verkligen trott på varje relation och gått 'all in', men det har inte bestått.

Plym-gnagda buskträd.

Jag stannade till vid slånbärsbuskarna. Överallt låg det spillning efter kronhjortarna. Deras närvaro var påtaglig, men de syntes inte. Men de såg säkert oss. 

Hjortarna äter av buskarna så att de formas till plymer! Tjusigt.

Och jag undrar, lever hjortarna i trofasta relationer? Eller tar de den som är närmast?

Intervjuaren i TV-programmet "Sverige!" frågade:

- Kan du sörja det? Att det inte finns en livslång kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- På sätt och vis, men då behöver jag gå tillbaka till originaldrömmen och titta därifrån.

Ur den unga tonårsflickans perspektiv är det en förlust. Men där jag står nu kan jag inte påstå det längre. Jag har fått så mycket och gett så mycket.

Jag är inte ensam om att vara kvinna 50+ och få en rätt lång semester från det här... interagerandet och relaterandet med män.

Heden öppnar sig.

Nu kom jag ut på den öppna heden. Där möts man av två kanoner... som försvarat ön.

Vid tidigt 1800-tal var Hanö indragen i Napoleonkrigen där brittiska flottan gömde sig i viken, med sina stora fartyg.

Vem höll ihop med vem? Mot vem?

"Vårt uteblivna VI".

Lisa Nilssons låttext drabbar många med sin sorgliga sanning.

Det är ju just detta VI:et som man längtar efter när en relation börjar ta fart. Och det är VI:et som börjar knaka när åren går och man inte har vårdat relationen.

Jag gick barfota en stund och trampade fel på en kvist. Det gjorde ont.

Livet gör ont. Och ibland kan man känna sig "barfota över hela kroppen" som jag skrev om igår.

Kanoner i krig, för fred?

- Tycker du det är skönt att vara singel? frågade intervjuaren.

Lisa Nilsson svarade:

- Ja, det gör jag. Det är ett medvetet val.

"Uteblivna-vi-sången" tar avstamp från en söndagsmorgon bakom persiennen då jag kände mig ensam. Jag ifrågasatte min överlevnadsstrategi och hade hellre velat vara utanför fönstret bland ett av de par som hänger ihop och har ett underbart samförstånd tillsammans.

- Är du öppen för förslag?

- Det kommer förslag via sociala medier till mig. Det är vår omhändertagar-instinkt som vissa män visar; ...'inte ska väl hon gå runt här i livet ensam... jag finns ju!'

Det är det manliga erbjudandet, sa Lisa Nilsson och log överseende.

"Bönsäcken" - svansen med runda stenar.

Nu hade jag kommit upp på den kala ryggen på Hanö där man ser "svansen i havet" - de rundslipade stenarna som liknar stora bönor. "Bönsäcken" kallas denna naturformation.

Listerlandet är som en tumme i havet, och norrut kan man se hela Blekinges kust.

Långt bort såg jag bruket i Mörrum med sina rykande skorstenar. Längre österut låg ett fartyg utanför Karlshamn. Och ännu längre bort ligger Ronneby och sedan Karlskrona med sin svårnavigerade skärgård.

Livet är svårnavigerat. Och det finns inget sjökort för relationer och äktenskap.

Jo förresten, i Paulus brev står det:

    ÖVERTRÄFFA VARANDRA I ÖMSESIDIG AKTING.

   BÄR VARANDRAS BÖRDOR.

   LÅT INTE SOLEN GÅ NED ÖVER ER VREDE.

Engelska kyrkogården på Hanö.

Lisa Nilsson berättade hur hon förr kunde göra listor där det stod 'jag behöver en man som...' Men det går över, sa hon, när man börjar få självinsikt och har kommit på vem man är och vilka brister man har.

Och då börjar man leta efter en man som ska kompensera dessas brister, eller förstå dem, eller stå ut med dem - och så gör man listor på det!

Livet fungerar ju inte så. Det är bara dumt att försöka.

I detta TV-program "Sverige!" kom sedan ett inslag om Tobbes ukuleleorkester i Sundsvall (roligt!) och om en glasblåsare som bland annat blåste maneter i glas (han skulle se mina Aulawaablar!).

Jag funderade på om jag skulle gå ned till havet, men mina knän sa nej.

Mina reflektioner över intervjun fortsatte och nu kom de in på ett för mig högaktuellt ämne - högkänsligheten.

Känslig för grönt. Känslig för känslor.

- Vet du storheten med 'Lisa Nilsson'?

- Nej. Men jag vet vad jag kan. Det är osentimentalt, det är kunskap och erfarenhet. Det kan jag använda och är stolt över.

- Är du lika trygg privat?

- Nej, det är stor konstrast! Jag är bra på att vara min yrkesroll men det är mycket svårare att vara 'Lisa'.

Jag är en känslostyrd människa. Livet är som en forsränning, eller en berg-och-dalbana. 

Jag måste dra mig undan, ville inte vara kändis, förstår faktiskt inte vad det är...

Vidunderlig utsikt mot Blekinges kust i fjärran.

Nu stod jag uppe vid fyren på Hanö, 66 m ö h. Utsikten är magnifik. Fyren är en 'kändis' här, men det förstår den inte. Den gör bara sitt jobb - lita inte blint på GPS'n!

Det var som om Hanö fyr viskade till mig:

- Titta inte på mig. Se istället på det jag lyser på...

Så är det för alla introverta och alla högkänsliga.

Utåtriktade personer vill hellre ha ljuset på sig själv... Tänk om fyren skulle få för sig att belysa sig själv... och strunta i att ljusvarna där grunden är!

Hanö fyr, 66 m ö h.

Lisa Nilsson fortsatte lugnt och stilla:

- Jag är extremt högkänslig. Jag uppfattar allt, i alla, hela tiden. Jag blir trött av det. Det kostar extremt mycket energi.

Om man är högkänslig dras man till likasinnade, vilket gör att man lätt hamnar i relation med andra som också kämpar med sina känslor. Det kan bli en dubbel utmaning i det.

Jag växte upp så, jag vet inget annat. Jag är van vid det. Det är det som är livet för mig. Så fungerar människor i min normvärld.

Sen förstår jag att andra slipper det. Lucky them! sa Lisa Nilsson.

Dras till likasinnade? Eller tvärtom?

Man kan tro att det är tyst på Hanö. Det är ju en liten ö som ligger ensam ute i havet, utan asfalt och utan fordon. 

Jo, en och annan flakmoppen finns, för att frakta väskor från båten till husen.

Men vågorna slår rätt hårt mot den steniga strandlinjen. Och vinden hörs hela tiden.

Även båten till och från fastlandet hörs med sin ettriga motor.

Jag gick ned en bit mot Vindhalla. I en klippskreva hade några ekar slagit rot och tänkte växa sig stora och starka. Där satte jag mig och drog solkepsen ned över ögonen. Det var tid för en vilostund.

Vilar under ekarnas skugga.

Ännu några tankar dök upp från intervjun.

- Livet är som en forsränning, sa Lisa Nilsson. Eller en stor våg. Jag måste lära mig att dyka under den, för att sedan komma upp på den säkra sidan. Kan du inte hantera känslovågen, ja då slås du sönder mot botten och skrapar sönder hela kroppen.

- Har du upplevt forsränning på riktigt?

- Ja, det har jag. Man måste både slappna av och acceptera att man är i händerna på forsen. Du måste åka med. Den är mycket starkare än din vilja. Det går inte att paddla sig ur...

Känslor är naturkrafter.

Jag tänkte att våra känslor är ju naturkrafter. Det är inte alltid lätt att lära sig bemästra dem. Hela barndomen går ju ut på att få känslouttrycken acceptabla i samvaro med andra. 

När jag såg mig omkring där på den karga ön i Hanöbukten, så är det inte mycket som är tillrättalagt...

Inte någonting, ärligt talat.

De stora områdena med stensamlingar kommer från den tid då havsytan var mycket högre. Nu ligger de där, torra och väntande.

Även det blev en sinnebild för mig, av "vårt-uteblivna-vi" som väntar på bättre tider.

Klapperstenar på Hanö.

Intervjun gick mot sitt slut i SVT.

- När är ditt liv lugnt och skönt?

- Ute i skärgården, när livet är utan prestation som jag inte är rustad för. Min karriär bygger ju på prestation, som jag inte passar för. 

Ja, jag är en vandrande motsägelse hela jag! 

Det är typiskt HSP, tänkte jag under ekarna. 

En högkänslig person pendlar mellan att vara räddhågsen och modig, som en lejonhare! Ena stunden står man på barrikaderna och håller tal, sjunger, showar eller predikar, nästa stund vill man bara hem och gömma sig. Den pendlingen har andra svårt att förstå, kanske vi själva också. Likaväl är det så det är.

Minsann, låg det inte små kaninpluttar där jag satt?!

Hjälp, en strandad stensäl!

Lisa Nilsson berättade som svårigheterna med fotograferandet som ingår i hennes artisteri.

- Jag blir alldeles integritetsallergisk mot kameror! Detta fattar inte folk som menar 'du blir ju alltid så snygg i bild!'

Men det är inte det det handlar om. Det kostar enormt mycket energi för mig. Jag kämpar med att komma ut ur mig själv och min egen bubbla, för att kunna klara av att bli fotograferad. Det kan ta tid. Sedan skall jag in i mig själv igen... för att få vara ifred.

På min ö i skärgården väntar inget sådant.

- Jag har ägnat 25 år att aktivt dölja detta. Det gör jag inte längre. 

TACK, Lisa Nilsson! Du har beskrivit även mig...

Folk trängs på hamnplan. Hanö är populärt.

Nu gick jag ned mot hamnen igen, till båten som skulle ta alla oss turistande naturälskare tillbaka till fastlandet.

Jag känner ett starkt VI med naturen. Jag är ETT med Guds skapelse. Jag ville inte åka här ifrån...

Det var mycket folk på hamnplanen. En stor grupp från Evangeliska Lutherska Frikyrkan (ELF) i Kristianstad hade varit på solig utflykt på Hanö. Jag började språka med några av dem och fick en mycket fin pratstund!

Dessa unga barnfamiljer var som ett enda stort VI. Det var så fint att se och känna den värme de hade till varandra. 

- Jesus är vår kärlek och han håller oss samman!

My Promised Land In You.

Så landade denna eftermiddag, på den mytomspunna ön i Hanöbukten, i ett kärleksfullt VI där allt annat sprucket fick vila sig.

Ö-liga hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som hälsar särskilt till Oscar och David (tack för skjutsen hem!) med hopp om att ses i "Pannkakskyrkan" framöver!

HÖGKÄNSLIG I GUDSTJÄNSTEN

Det här var känsligt.

Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på gudstjänst och gudstjänst. Och när en högkänslig person går till kyrkan så är upplevelsen inte alls densamma som när en normalt lagom "okänslig" person gör det.
 

För att du skall förstå min upplevelse så ber jag dig ta av strumpor och skor...

Nu är du barfota och går ut. Med bara skinnet känner du nu gräset, om det är blött av regn eller varmt av sol. Du känner den hårda asfalten och de vassa gruskornen. Aj! Där stack du dig på en tagg!

Nu inser du att din blick måste svepa noga över marken så att du ser var du sätter dina fötter.

De är så känsliga att du till och med kan känna vibrationer från stora fordon.

Så är det för den som är högkänslig, vad gäller syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

Vi är liksom "barfota" i alla våra sinnen, utan skydd av strumpor och skor.

Barfota, utan skydd.

Följ nu med på en gudstjänst och upplev den med mig.

Det började dåligt.

Ute på kyrkogården trampade jag i ett tuggummi, där en klump småsten fastnade. Jag fattade inte varför det krasade så på stengolvet inne i vapenhuset. Åh nej... Ut igen och kratsa rent under skosulan.

Det behövde inte Jesus göra när han skulle lämna detta jordeliv på Kristi Himmelsfärdsdag...

Hur ligger det till?

Kyrkklockorna ringde samman. Första psalmen spelades. Mycket fint. Det här blir nog bra.

Jag satt längst ned.

TILL HÄRLIGHETENS LAND JAG SER DIG, JESUS, FARA.

MEN JAG PÅ JORDEN MÅSTEN ÄN EN GÄST OCH FRÄMLING VARA.

LÅNGT FRÅN MITT HEM...

Psalm 159.

Det prasslade bakom ryggen. Det var vaktmästaren som förberedde kyrkkaffet och tog fram kaffemuggarna. Men... inte under gudstjänsten! Jodå. 

"Långt från mitt hem jag vandrar här, prassel prassel, mitt sällskap sorg och möda är." Duns, där slog skåpet igen med fikasaker.

De som satt längre fram hörde inte. 

Prassla inte under gudstjänsten!!

En farbror började hosta. Han gick inte ut, han satte sig i bänken intill mig längst ned och fortsatte hosta.

TILL HIMMELEN HERREN JESUS FOR.

HALLELUJA, HALLELUJA.

HAN NU HOS GUD SIN FADER...

Psalm 158.

Host host Han nu hos Gud sin Fader host host, halleluja, bor.

Varför gick han inte ut och hostade färdigt?

Min koncentrationsförmåga körde i diket. Jag som älskar dessa psalmer prövades hårt i min högkänslighet i att inte höra, inte bry mig, inte, inte, inte ljuga - Håll tyyyyst ville jag ställa mig upp och skrika, men ack så beter man sig inte.

Nu hördes vaktmästaren spola vatten ute i vapenhuset. Ppppsssfffyysss.... Tekannan skulle fyllas. Men hallååå! Det pågår en gudstjänst här!! Ppppsssfffyyss.... Helleluja. 

Ungefär så.

Jag flyttade fram en bänk. Det var handlingskraftigt. Då fick jag en pelare som skydd mot att se snett bakåt, ty det gör vi högkänsliga, vare sig vi vill eller ej. 

Men vi ser även igenom pelare... och denna Kristi Himmelsfärdsgudstjänst liknade allt mer en förskjuten "take off" där planet aldrig fick lyfta.

MEN DIT MITT ÖGA INTE NÅR

MITT HJÄRTAS BÖN SIG TRÄNGER.

DEN OUTSÄGLIG, INNERLIG, SKALL DELA SKYN OCH HINNA DIG.

Psalm 159:2.

Kristi Himmelsfärd.

Va?? Det var tyst! Hostmannen hittade lugnet och vaktmästaren... satt en bit bakom mig och provdrack kaffet i en platsmugg...

Dit mitt öga inte når, slurp, mitt hjärtas slurp, bön sig tränger slurp...

Jag vände mig om och slängde en irriterad blick, men det såg han inte. Han såg ingenting och brydde sig inte ett dugg om vad som försiggick i kyrkan. Vilken nonchalans.

Vi hade inte ens hunnit till evangeliet och jag var helt slut.

Kaffet får vänta.

Under postludiet gick kyrkvärdarna ned för att stå beredda med kollektkorgarna. Det var ett vackert musikstycke som kantorn spelade, men då passade de på att prata lite och skratta halvhögt, som om det inte hördes...

Fast det är klart, om man har strumpor och skor på öronen så hör man ju inget.

Så är det för normal-okänsliga personer, som jag nämnde i början.

Andakt, var är du? Stillhet och bön, vart flyktade du??

Sa jag att jag var helt slut?

Ingen ordning alls!!

Efter gudstjänsten skall alla vara trevliga och hälsa på varandra.

Men är man högkänslig så kostar alla sociala kontakter mycket energi. Det är nästan omöjligt att växla från "inne-i-bubblan-lyssna-till-predikan" och sedan gå ur den och vara utåtriktad.

- Hej, Helene, hur é det med dig? Jag försökte hälsa innan men du såg mig inte...

- Ehh.... jag hade fått ett tuggummi under skosulan... så jag gick ut igen.

Mycket desperat bortförklaring.

Fast den var ju sann.

- Hur éeeee det då?

- Jo, tack....

Hur é det med dig då?

Det finns tre sorters Hur-är-det-med-dig-frågor:

1. Jag bryr mig om dig och vill verkligen veta.

2. Jag är bara nyfiken och lyssnar inte så noga.

3  Jag bryr mig inte om vad du svarar, jag vill bara ha nåt att prata om med de andra.

Skvallra, alltså.

Svar på punkt nr 1:

- Du glömde fråga om jag var villig att berätta något. Nej, det var jag inte.

Och jag var inte mottaglig till att lyssna på hur du har det. Tyvärr.

Jag backade ut ur kyrkan, med ett snett leende, och skyndade till parkeringen.

Fort, fort, iväg! Innan Jesus kommer tillbaka. Nej, han har ju nätt och jämt fått fara i frid.

OCH SOM DU FOR, DU KOMMA SKALL, O JESUS, HIT TILLBAKA.

JAG HÄR VILL AKTA PÅ MITT KALL, JAG BEDJA VILL OCH VAKA.

Psalm 159:5

Jag flydde till Hanö.

Det tar vi i nästa inlägg.

Hanö hägrar långt bort.

Så, kära bloggläsare, om du är högkänslig så känner du precis igen dig, eller hur!

Om du inte är det, så tror du att jag överdriver... och vill tipsa mig om att det är bara till att "sluta lyssna"... 

Nej, det är ju inte det.

Vi högkänsliga är barfota över hela kroppen.

Älskade Jesus, hjälp oss.

Amen. 

Tuggummihälsningar från ett misslyckat firande,

Helene Sture Himmelsfelt, HSP.

Barfota över hela kroppen.

P.S. Jag trodde att varje gudstjänst skulle avslutas med de goda orden:

- LÅT OSS GÅ I FRID

- OCH TJÄNA HERREN MED GLÄDJE!

Men allt som oftast hör jag istället:

- VÄLKOMNA TILL KYRKAFFE NERE I VAPENHUSET.

Vad är det för usel hembygdsliturig??

Vad är det som har hänt?

KVINNLIGA PRÄSTER i MEKANE YESUS-KYRKAN

Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien.

Kunskap ger förändring. Utbildning leder till utveckling, och mer ansvar, i glädje.

Följ med till Etiopien där det har gått 25 år sedan den första kvinnan prästvigdes för tjänst i Mekane Jesus-kyrkan. Detta firades i Addis Abeba i våras, mars 2025.

Jag läser en god artikel i EFS tidning Budbäraren, och citerar några rader skrivna av Elin Sharew Svensson. Fotograf: Magdalena Vogt.

Hon har intervjuat Tagesech Dagnew som är ledare för det evangeliska kvinnoarbetet i Etiopien.

Tagesech Dagnew.

Att vara kvinna och präst är ingen vanlig syn i Etiopien. Detta land är präglat av den ortodoxa kyrkan som styrs helt av män.

Tagesech pekar på sin prästkrage och härmar de frågor hon brukar få:

- Är du pastor? Varför? Hur är det möjligt för en kvinna?

- Ingen skulle någonsin ställa den typen av frågor till en man, säger denna kvinnliga präst till Elin, alla accepterar männens ledarskap. Men vi förlitar oss på Bibeln: Gud kallar kvinnor och män att tjäna honom tillsammans!

Hennes svar är självklart och fullt av auktoritet i den äkthet hon utstrålar. 

- Så, hur kan jag vara präst? frågar hon retoriskt, jo på grund av nåden, på grund av att jag är skapad till Guds avbild!

Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga präst.

Men varför sker detta i så stor utsträckning just där i Etiopien?

Arbetet för kvinnors ställning i Etiopien har länge engagerat EFS - Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, som är en fristående del inom Svenska kyrkan.

Missionären Kersti Karlsson arbetade på Mekane Yesus-kyrkans kvinnoavdelning mellan 2005 - 2010. Hon såg hur många av kvinnorna i ledande positioner kom från regionen Nakamte i västra Etiopien, där EFS mission längre varit närvarande.

Hennes förklaring, som nu följer, är mycket intressant:

- Jag fick höra att de etiopiska kvinnorna inspirerats av den svenska missionärerna. De såg att även kvinnorna yrkesarbetade och att flickor uppmuntrades att gå i skolan.

Det ledde till att allt fler flickor utbildades sig, vissa ända till högskolenivå, säger Kersti Karlsson.

Lunds universitet - möjligheternas plats!

Ingen kan leda någon utan erfarenhet. Ingen kan undervisa utan utbildning. 

Det är självklart. 

Så var det inte på Jesu tid. Det var därför Paulus tillrättavisade kvinnorna att vara tysta - ända tills de fick kunskap och utbildning... och någon generation senare var kvinnorna en del av församlingsstyret.

Sist i detta inlägg kommer tre bibelstudier om kvinnan och ledarskapet i församlingen. 

I Etiopien har kunskapsnivån ökat markant i nutid, vilket gör att Mekane Yesus-kyrkan dagsläget har 260 präster som är kvinnor.

TEE - Theological Eduction by Extension - är en grundläggande teologisk utbildning i studiecirkelform som även rustar kvinnor på gräsrotsnivå.

TEE - kunskap, bön och ledarskap.

Tagesech Dagnew säger:

- När vi kallar kvinnor i de lokala församlingarna så kommer de bärandes på sina barn!

Kvinnorna i prästtjänst har ett dubbelt ansvar; dels för familjen, barnen och det sociala livet, dels ansvaret i kyrkan.

- Vi ser också hur de kvinnliga ledarna visar gästfrihet och omsorg på ett annat sätt än männen. De tar emot nya människor med ödmjukhet.

Kvinnliga präster bär barnen på armen.

Det intressanta är att Paulus tar upp just detta i 1 Tim kap 3, men då talar han bara om mannen:

FÖRSAMLINGSLEDAREN SKALL KUNNA STYRA SITT HUS OCH FÅ SINA BARN ATT UNDERORDNA SIG, ALLT I VÄRDIGA FORMER.

1 Tim 3:4.

Det är bara det att mannen, som närvarande pappa och uppfostrare, inte alls är självklar... Det är inte alls mannen som styr huset, han är alldeles för ofta frånvarande... och det är kvinnan som tar det största ansvaret för hemmet.

 D e t   v e t   v i   ju . . .

Därför blir Paulus ord inte trovärdiga i vår tid. Det är kunskap, kallelse och utbildning som formar en människa till präst - inte könet och inte ordningen i hemmet enligt patriarkal struktur.

Detta vet kvinnorna i Etiopien.

Jesus, Jesus, Jesus.

Och det som är fokus för varje präst är; att förkunna Guds Ord med Jesus Kristus i centrum - inte sig själv. Då är redskapet inte viktigt! 

Det är helt underbart att se bilderna från deras 25-årsfirande, där en stor mängd kvinnliga präster går upp på scenen, iklädda vita albor och röda stolor, och leende sjunger på amarinja:

"Vi tar varandras händer och går in i Jerusalem. Genom Jesu blod är vi ett, vi är älskade av honom"

260 kvinnor som präster i Etiopien.

Ta dig tid och läs lite mer:

Läs mer här: Är kvinnans roll att vara okunnig?

Sturellas Fotoblogg: KVINNANS ROLL - OKUNNIG? 1 Timotheusbrevet

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: FÖRSAMLINGSLEDARE 1 Timotheus

Läs mer här; mitt bibelstudium om ledarskapet i församlingen:

Sturellas Fotoblogg: FÖRSAMLINGENS LEDARE 2 Timotheus kap 4

Kvinnan och barnet. Helene F Sturefelt.

Låt oss be:

Tack, käre himmelske Fader, för alla missionärer som Du har sänt ut, och fortsätter sända ut!

Tack för kunskap och kallelse.

Tack för utrustning och ledarskap.

Hjälp de styrkande inom ortodoxa och katolska kyrkan att se att det är vi människor som tillsammans bär Ditt ämbete. 

Tack, Jesus Kristus, för Din närvaro hos var och en som tar emot Dig.

Amen!

Prästerliga hälsningar, Helene F Sturefelt,

- som minns vår moster Ulla Pålsson i Eslöv, som alltid bjöd på etiopisk pepparsås på sin födelsedag!

Det gjorde även missionär Ulla Johansson i Ängelholm... Tack alla ni som gått före!

 

Jag gläds med er!

GER GUD OSS DET VI VILL HA?

Har jag rätt perspektiv?

Det är Bönsöndagen och vi får lyssna till bibeltexter om hur Jesus lär oss att bedja.
Frågan är, ger Gud oss det vi vill ha?

Människor i alla tider har ju kämpat med detta, oavsett vilken gud de tillber.

Ibland svarar guden, ibland inte. Det går inte att se något mönster... Eller?

Man kan till och med missbruka kristendomen och tänka att "nu har jag gått till nattvarden och gett kollekt, nu måste Gud ge mig det jag ber om!"

Men det är ju inte så det fungerar... Gud är ingen belöningsautomat.

Här kommer ballonger, tjohoo!

Jesus gav lärjungarna en liknelse:

TÄNK ER ATT NÅGON AV ER GÅR TILL EN VÄN MITT I NATTEN OCH SÄGER:

- KÄRE VÄN, LÅNA MIG TRE BRÖD. EN GOD VÄN SOM ÄR PÅ RESA HAR KOMMIT HEM TILL MIG, OCH JAG HAR INGENTING ATT BJUDA PÅ.

DÅ KANSKE HAN DÄR INNE SÄGER:

- LÄMNA MIG I FRED. DÖRREN ÄR REDAN LÅST OCH JAG HAR BARNEN HOS MIG I SÄNGEN. JAG KAN INTE STIGA UPP OCH GE DIG NÅGOT.

Lukas 11:1-13.

Dörren är redan låst.

Det är en väldigt personlig berättelse vi får del av. Så gott att läsa att barnen fick sova i föräldrarnas säng! Den värmen skapar en trygghet som vi i vår kultur saknar.

I den predikan jag hörde idag sa prästen:

- Varför bad han om tre bröd när de bara var två? Var det inte lite överdrivet? Utmanade han sin vän?

Jesus fortsätter:

MEN JAG SÄGER ER: 

- ÄVEN OM HAN INTE STIGER UPP OCH GER HONOM NÅGOT FÖR VÄNSKAPS SKULL, SÅ GÖR HAN DET DÄRFÖR ATT DEN ANDRE ÄR SÅ PÅTRÄNGANDE, 

OCH HAN GER HONOM ALLT HAN BEHÖVER.

Lukas 11:8

Du behöver bara ett bröd, inte tre...

Här kan man få en känsla av att det är mängden böner och rent tjat på Gud som skulle ge det bästa resultatet. Och så kommer skulden smygande...

Jag har inte bett tillräckligt intensivt... Gud bryr sig inte om mig... och hör inte...

Men i inledningen berättar Lukas att Jesus först ger dem bönen Fader vår (vår Fader). Där är vår uppgift att hålla Guds namn heligt.

Det är ingången till bönen. Inte vårt begärande tjat.

Håller jag Gud helig när jag ber Herren om något? Eller har jag bara mitt eget mänskliga perspektiv?

Vems hand? Vems perspektiv?

Vår präst i St Nicolai kyrka sade:

- Han, i detta fallet är det ju Gud, ger honom allt han behöver. Det står inte att han ger allt den andre begär.

Så, han kanske bara fick två bröd? Inte tre?

Gud ser till våra behov, inte våra begär.

Jesus fortsätter sin undervisning om bön:

DÄRFÖR SÄGER JAG ER:

- BE, SÅ SKALL NI FÅ. SÖK, SÅ SKALL NI FINNA. BULTA, SÅ SKALL DÖRREN ÖPPNAS.

TY DEN SOM BER HAN FÅR, OCH DEN SOM SÖKER HAN FINNER, OCH FÖR DEN SOM BULTAR SKALL DÖRREN ÖPPNAS.

 Lukas 11:9.

Men det kanske inte är den dörren vi bultar på som öppnas? Det kanske är en annan dörr intill?

Vår präst tänkte högt och hjälpte sin församling att se att Gud själv sätter villkoren för bönen - visserligen får vi uttrycka alla våra önskningar, men det är inte vi som styr och bestämmer.

Det gör Gud Fader själv.

Vilken dörr är det som skall öppnas?

Och det som Gud allra helst vill ge, det kommer i slutet av Lukas redogörelse, då Jesus säger:

- FINNS DET NÅGON FAR IBLAND ER SOM GER SIN SON EN ORM NÄR HAN BER OM EN FISK?

- OM NU REDAN NI, SOM ÄR ONDA, FÖRSTÅR ATT GE ERA BARN GODA GÅVOR, SKALL DÅ INTE FADERN I HIMLEN GE HELIG ANDE ÅT DEM SOM BER HONOM?

Lukas 11.

När jag sitter här och skriver så ser jag detta tydligt, att vi kan be om jordiska ting och mänskliga behov, men det allra viktigaste är Helig Ande. 

Det är så Jesus svarar.

Helig Ande är Guds presens i varje tid.

Anden leder oss fram till Faderns hjärta.

Att då komma och be om saker och situationer som inte är förankrade i Guds vilja, faller platt...

Låt ditt rike komma... Inte; Kan du välsigna mina projekt?

Går solen upp eller ned över mina projekt?

Guds vilja är att vi skall ha mat på bordet, förlåta varandra och undvika frestelser, förenklat beskrivet.

 

OCH UTSÄTT OSS INTE FÖR PRÖVNING!

Denna bön i Fader vår är ett rop som från sjuksängen till slut kan bli ett stumt skrik. 

- Jag orkar inte med denna prövning! Varför, Gud, varför??

Är det så att Guds Helige Andes närvaro är viktigare än själva hälsan och livet?

Frälsarkransen i Mölle.

Så låt oss tillsammans fortsätta bedja, söka och bulta. 

Låt oss hjälpa varandra att söka Guds vilja både vad gäller vår ekonomi, vår bostad, hälsa och våra relationer.     

Vi får inte allt vi ber om. Men vi får det vi behöver.

Inte tre bröd, men två. Kanske bara ett enda... som ska delas.

Dörrar öppnas, men inte den vi knackade på.

Och vi sökte, och fann... något oväntat.

Söker. Finner. Vad? Vem?!

Tack, Mauritz Rehn, för din predikan som inspirerade mig mycket idag!

Och tack, käre himmelske Fader, för att Du vill mätta våra behov - kroppsligt, själsligt och andligt. 

Amen!

Bön-hälsningar från Helene F Sturefelt,

- i kyrkbänkens ämbete,

- och som fotograferade solnedgången över Kullaberg i Mölle och dörrar i Lund.

Helenes dörr är alltid öppen! Eller stängd...

DEN GLADA FÖRSAMLINGSLEDAREN - NÅGRA TYPER

Den Glada Församlingen.

Under två månader är ni många som beställt och läst mitt häfte DEN GLADA FÖRSAMLINGEN och gett fin respons. Tack!

Denna lilla skrift är viktig för den erkänner kyrkans allt svagare identitet som kristen. Allmän religiositet leder sällan fram till tro, och en verksamhet som inte har Jesus Kristus tydligt i centrum kommer ingen vart...

Pilgrimens sju nyckelord ger bra redskap. Men även liknelsen med en bil.

Jag citerar mig själv:

Det var en lustiger bil...

  DEN GLADA FÖRSAMLINGSLEDAREN

                – TOLV TYPER

Nu har vi testat de sju nyckelorden och fått syn på de olika faserna som kan dyka upp i en församling. Den trygga församlingen kan tappa styrförmåga och bli ytlig. Den ytliga församlingen slirar för mycket på kopplingen och den splittrade församlingen får inte los handbromsen…

Byt olja, allihop, och återvänd till Honom som har hela kraften!

 

Församlingsmedlemmarna är viktiga, liksom arbetslaget. Men om den som sitter vid rodret – herden, ordföranden, prosten och biskopen – kör ”kyrkbilen” omedvetet eller utan entusiasm, då behöver vi få syn vilken ledartyp som passar bäst till din församling, pastorat eller stift.

Därför kommer här tolv olika ledartyper där djurriket blir vår spegel, nästan som en Noaks ark!

 

Vad sägs om Vargen, Tjurskallen, Vesslan, Krabban, Tigern, Ugglan, Örnen, Hökögat, Kentauren, Visenten, Svanen och Delfinen…

När tystnadskulturen tar sig in på en arbetsplats kvävs demokratin. Det är lika illa om det är inom vården, i skolans värld eller inom kyrkan.

För att våga närma sig detta att ett ledaskap inte fungerar, låter jag några djur i Noaks ark gestalta tolv olika ledartyper.

Fulfinkarna vill säga dig nåt.

Här kommer ett smakprov:

                                 1. VARGEN

 

VARGEN har stor styrka och disciplin, med äventyrligt temperament, som en riktig Guds krigare. Vissa sammanhang mår bra av en ledare som tar fram sin tävlingsmänniska och låter äventyrslusten få loss församlingar som fastnat i gamla bromsspår. Din pedagogiska förmåga är stor och du kan verkligen samla flocken!

Men vargens svaghet är att du kan springa förbi alla andra och får dem inte med dig. Församlingsarbetet skall helst göras på ditt sätt, nu genast. Tänk om du blir din egen fiende?

 

Ordet är ditt vapen. Du kan krossa vem som helst med din kraftfulla argumentationsförmåga, eller bli en lysande apologet; till kristendomens försvar, när du behärskar din kraft.

Vargens viljestyrka leder till pionjärarbete och du är ofta den orädda missionären i ditt sammanhang, den modigaste av alla.

 

Men vargen måste släppa lite på gaspedalen så att inte kyrkans liv blir en kamp som du måste vinna.

 

Vad sysslar vargen med? Tavla på BTH, Karlskrona.

                                2. TJURSKALLEN

 

Tjurskallen är praktisk, lugn och samlad. Du är produktiv och tålmodig, mer solidarisk på pålitlig än de flesta.

Det är dock inte så lätt att hantera det oförutsedda, och därför styr du ditt pastorat in i trygga rutiner. Och det är bra för dem som upplevt oro och splittring.

 

Tjurskallen vill helst ha folk omkring sig med samma åsikter. Hos dig är det inte så högt i kyrktaket… och för att dölja din tjurskallighet kan du hamna i den tystnad som är tigande, med utebliven kommunikation.

Är det du som smyghåller på bromsen hela tiden?

 

Som ledare kan du vara envis, och som vanemänniska trivs du bäst när rollen gör livet bekvämt för dig. Ta dig själv vid hornen, gå ur din bekvämlighetszon och våga trampa upp nya stigar!

Tjuren, var är dina horn?

                                    3. VESSLAN

 

Vesslan är begåvad, entusiastisk och har en smittsam spiritualitet som drar många till sig. Du är kvick till att se lösningar och inga problem blir gamla hos dig.

Du är beroende av att ha ”görare” omkring dig som omsätter dina förslag i handling, annars händer inget.

 

Vesslan är en tänkare som gärna skriver herdabrev, församlingsblad och andliga vägledningshäften.

Du stannar inte så långe på din post, du är rörlig som ett kvicksilver och behöver ombyte. Innan du flyttar ser du till att alla har uppdaterat alla kommunikations-flöden och policy-dokument där pärmarna står i raka rader.

En iller smyger i vassen.

Hur beskrivs de nio andra? Hm, jag berättar inte mer här... men jag hittade mig själv, till min egen skräckblandade förtjusning. Inget medhårs här inte.

Välkommen att beställa häftet från mitt bokförlag i vardagsrummet:

helene.f.sturefelt@live.se

Sist i häftet finns några viktiga samtalsfrågor att användas i arbetslaget. Det är pinsamt... men med glimten i ögat kommer sanningen fram, på ett vänligt sätt.

- Våra församlingar befinner sig i olika faser. Vilka ledartyper har funnits hos er? Vilken typ tror du passar bättre just nu? Vilka typer sitter i kyrkorådet?

- Vågar du beskriva dina arbetskamrater med hjälp av dessa roll-djur från Noaks ark? Och vem liknar du mest själv?

Biskop Karin Johannesson, Uppsala.

Här är några röster med respons:

"Detta är ett utmärkt sätt att använda nyckelorden! Man förstår precis vad du menar."

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: DEN GLADA FÖRAMLINGEN Skarpa ord

"Du är rak och modig som skriver om ett så känsligt ämne som ledarskapet i kyrkan".

"För att kyrkliga miljöer skall kunna friskna till behöver man avslöja allt tigande och den oförmåga att lyssna på medarbetare och andra i kyrkan. I ditt häfte har du belyst både problem och läkningsprocesser".

"Du är inte klok! Att du vågar..."

"Det här var det roligaste jag läst om kyrkan!"

"Sorglig läsning... för att det är så sant..."

"Kan man boka dig för föreläsning i församlingen?"

Vem styr kyrkan? En katt??

Vad tycker du, som läst, men inte hört av dig? 

Lämnade texten dig oberörd (det kan jag inte tänka mig!), blev du arg (kanske), fick du hopp och redskap för framtiden? (hoppas!), återvände tron igen? (böner, böner!).

Tänk en gång när Fredens rike kommer vid Herrens återkomst:

DÅ SKALL VARGAR GÅ I BET TILLSAMMANS MED LAMM,

OCH LEJON SKALL ÄTA HALM LIKT OXAR,

OCH STOFT SKALL VARA ORMENS FÖDA...

Jesaja 65:25

De gladaste hälsningar i det krisande mörkret,

Helene F Sturefelt.

Katten Albus hälsar... att han hoppat av. Från kyrktaket.

Jesus, vår herde! Mjällby kyrka.