HÖGKÄNSLIG I GUDSTJÄNSTEN

Det här var känsligt.

Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på gudstjänst och gudstjänst. Och när en högkänslig person går till kyrkan så är upplevelsen inte alls densamma som när en normalt lagom "okänslig" person gör det.
 

För att du skall förstå min upplevelse så ber jag dig ta av strumpor och skor...

Nu är du barfota och går ut. Med bara skinnet känner du nu gräset, om det är blött av regn eller varmt av sol. Du känner den hårda asfalten och de vassa gruskornen. Aj! Där stack du dig på en tagg!

Nu inser du att din blick måste svepa noga över marken så att du ser var du sätter dina fötter.

De är så känsliga att du till och med kan känna vibrationer från stora fordon.

Så är det för den som är högkänslig, vad gäller syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

Vi är liksom "barfota" i alla våra sinnen, utan skydd av strumpor och skor.

Barfota, utan skydd.

Följ nu med på en gudstjänst och upplev den med mig.

Det började dåligt.

Ute på kyrkogården trampade jag i ett tuggummi, där en klump småsten fastnade. Jag fattade inte varför det krasade så på stengolvet inne i vapenhuset. Åh nej... Ut igen och kratsa rent under skosulan.

Det behövde inte Jesus göra när han skulle lämna detta jordeliv på Kristi Himmelsfärdsdag...

Hur ligger det till?

Kyrkklockorna ringde samman. Första psalmen spelades. Mycket fint. Det här blir nog bra.

Jag satt längst ned.

TILL HÄRLIGHETENS LAND JAG SER DIG, JESUS, FARA.

MEN JAG PÅ JORDEN MÅSTEN ÄN EN GÄST OCH FRÄMLING VARA.

LÅNGT FRÅN MITT HEM...

Psalm 159.

Det prasslade bakom ryggen. Det var vaktmästaren som förberedde kyrkkaffet och tog fram kaffemuggarna. Men... inte under gudstjänsten! Jodå. 

"Långt från mitt hem jag vandrar här, prassel prassel, mitt sällskap sorg och möda är." Duns, där slog skåpet igen med fikasaker.

De som satt längre fram hörde inte. 

Prassla inte under gudstjänsten!!

En farbror började hosta. Han gick inte ut, han satte sig i bänken intill mig längst ned och fortsatte hosta.

TILL HIMMELEN HERREN JESUS FOR.

HALLELUJA, HALLELUJA.

HAN NU HOS GUD SIN FADER...

Psalm 158.

Host host Han nu hos Gud sin Fader host host, halleluja, bor.

Varför gick han inte ut och hostade färdigt?

Min koncentrationsförmåga körde i diket. Jag som älskar dessa psalmer prövades hårt i min högkänslighet i att inte höra, inte bry mig, inte, inte, inte ljuga - Håll tyyyyst ville jag ställa mig upp och skrika, men ack så beter man sig inte.

Nu hördes vaktmästaren spola vatten ute i vapenhuset. Ppppsssfffyysss.... Tekannan skulle fyllas. Men hallååå! Det pågår en gudstjänst här!! Ppppsssfffyyss.... Helleluja. 

Ungefär så.

Jag flyttade fram en bänk. Det var handlingskraftigt. Då fick jag en pelare som skydd mot att se snett bakåt, ty det gör vi högkänsliga, vare sig vi vill eller ej. 

Men vi ser även igenom pelare... och denna Kristi Himmelsfärdsgudstjänst liknade allt mer en förskjuten "take off" där planet aldrig fick lyfta.

MEN DIT MITT ÖGA INTE NÅR

MITT HJÄRTAS BÖN SIG TRÄNGER.

DEN OUTSÄGLIG, INNERLIG, SKALL DELA SKYN OCH HINNA DIG.

Psalm 159:2.

Kristi Himmelsfärd.

Va?? Det var tyst! Hostmannen hittade lugnet och vaktmästaren... satt en bit bakom mig och provdrack kaffet i en platsmugg...

Dit mitt öga inte når, slurp, mitt hjärtas slurp, bön sig tränger slurp...

Jag vände mig om och slängde en irriterad blick, men det såg han inte. Han såg ingenting och brydde sig inte ett dugg om vad som försiggick i kyrkan. Vilken nonchalans.

Vi hade inte ens hunnit till evangeliet och jag var helt slut.

Kaffet får vänta.

Under postludiet gick kyrkvärdarna ned för att stå beredda med kollektkorgarna. Det var ett vackert musikstycke som kantorn spelade, men då passade de på att prata lite och skratta halvhögt, som om det inte hördes...

Fast det är klart, om man har strumpor och skor på öronen så hör man ju inget.

Så är det för normal-okänsliga personer, som jag nämnde i början.

Andakt, var är du? Stillhet och bön, vart flyktade du??

Sa jag att jag var helt slut?

Ingen ordning alls!!

Efter gudstjänsten skall alla vara trevliga och hälsa på varandra.

Men är man högkänslig så kostar alla sociala kontakter mycket energi. Det är nästan omöjligt att växla från "inne-i-bubblan-lyssna-till-predikan" och sedan gå ur den och vara utåtriktad.

- Hej, Helene, hur é det med dig? Jag försökte hälsa innan men du såg mig inte...

- Ehh.... jag hade fått ett tuggummi under skosulan... så jag gick ut igen.

Mycket desperat bortförklaring.

Fast den var ju sann.

- Hur éeeee det då?

- Jo, tack....

Hur é det med dig då?

Det finns tre sorters Hur-är-det-med-dig-frågor:

1. Jag bryr mig om dig och vill verkligen veta.

2. Jag är bara nyfiken och lyssnar inte så noga.

3  Jag bryr mig inte om vad du svarar, jag vill bara ha nåt att prata om med de andra.

Skvallra, alltså.

Svar på punkt nr 1:

- Du glömde fråga om jag var villig att berätta något. Nej, det var jag inte.

Och jag var inte mottaglig till att lyssna på hur du har det. Tyvärr.

Jag backade ut ur kyrkan, med ett snett leende, och skyndade till parkeringen.

Fort, fort, iväg! Innan Jesus kommer tillbaka. Nej, han har ju nätt och jämt fått fara i frid.

OCH SOM DU FOR, DU KOMMA SKALL, O JESUS, HIT TILLBAKA.

JAG HÄR VILL AKTA PÅ MITT KALL, JAG BEDJA VILL OCH VAKA.

Psalm 159:5

Jag flydde till Hanö.

Det tar vi i nästa inlägg.

Hanö hägrar långt bort.

Så, kära bloggläsare, om du är högkänslig så känner du precis igen dig, eller hur!

Om du inte är det, så tror du att jag överdriver... och vill tipsa mig om att det är bara till att "sluta lyssna"... 

Nej, det är ju inte det.

Vi högkänsliga är barfota över hela kroppen.

Älskade Jesus, hjälp oss.

Amen. 

Tuggummihälsningar från ett misslyckat firande,

Helene Sture Himmelsfelt, HSP.

Barfota över hela kroppen.

P.S. Jag trodde att varje gudstjänst skulle avslutas med de goda orden:

- LÅT OSS GÅ I FRID

- OCH TJÄNA HERREN MED GLÄDJE!

Men allt som oftast hör jag istället:

- VÄLKOMNA TILL KYRKAFFE NERE I VAPENHUSET.

Vad är det för usel hembygdsliturig??

Vad är det som har hänt?