STRÖMSTAREN på PILGRIMSVANDRINGEN

Pilgrimsvandring på Omberg.

Varje termin träffas pilgrimskommuniteten i Vadstena för att vandra tillsammans och dela en bit av livet.

Denna helg tog vi kyrkans minibuss upp till Omberg. Vi parkerade vid Ellen Kay's utsiktsplats över Vättern och gjorde oss redo för att gå längs knaggliga stigar. 

Jag skall dela mina tankar, vad jag funderade på och upplevde.

Och vad jag missade...

Visa mig, Herre, din väg.

Från snabbhetens motorväg till långsamhetens skogsstigar. 

När livet går för fort hinner man bara vara uppmärksam på att inte krocka...och att bli omkörd och inte missa eventuella avfarter.

Överfört till relationer blir detta en tydlig bild för mig.

När livet äntligen får återgå till sitt normala tempo i lugn och ro, minskar risken för krockar och farliga omkörningar i de mänskliga sammanhangen.

Nu gick vi på led, med gott om plats och gott om tid och tystnad till att få fatt i våra egna tankar och känslor.

Istiden på Omberg. Nu tar vi det lugnt!

Pilgrimslivet har lärt mig att se hur det yttre landskapet kan teckna en bild av min själs inre landskap.

Vandringsleden slingrade sig över stock och sten, och luriga rötter försökte få våra fötter att snava.

Vad är det som ligger hindrande på min livsvandring?

Uppmärksamhet, långsamhet och försiktighet var enda sättet att ta sig fram.

Men det var inte den enda faran. Stigen gick längs med Ombergs branta stup. Knotiga björkar växte desperat på sluttningarna nedåt och jag vågade knappt titta åt det hållet... Om man har anlag för svindel så var detta en stor prövning!

Men så är det. Livets väg går på randen till de stora stupen. Ett felsteg, ett felaktigt ord i fel sammanhang, kan få allt att rasa. Och då är det inte säkert att det finns några björkstammar som hindrar fallet.

Obehagligt nära stupen.

Det var bättre att titta åt andra hållet. Där var den trygga bokskogen med jungfruligt spirande gröna blad. 

Marken var täckt av ramslök och en svag doft kittlade näsan. Vi plockade både boklöv och ramslök till att ha som sallad till matsäckslunchen.

Längre bort växte stora bestånd av kommande liljekonvaljer. De är förrädiskt lika ramslök, men inte samtidiga i tid, så det gällde att inte förväxla dessa växter. Liljekonvaljen är giftig...

Även detta blev för mig en sinnebild av hur lätt det är att felbedöma situationer bland dem man möter.

Där man tror att man är trygg, sipprar giftet in. Och det man inte visste var ätbart och nyttigt, det missar man.

Spirande konvaljer - inte ramslök.

Från Ellen Kays hus till Stocklycke är det inte långt i kilometer, men tidsmässigt är det det.

Höghastighetssamhället blandar ofta ihop dessa begrepp.

- Det här är ju inte långt! Det här gör vi snabbt och lätt!

Och så glömde den effektiva nutidsmänniskan bedöma själva terrängen...

Jag är van vid att vara snabb, uthållig och välplanerad. Nu har mina knän tvingat mig att backa och finna en annan roll. 

För att tempot skall bli bra på vandringen så skall de snabba gå längst bak som "motor" och de långsamma gå längst fram bakom stigfinnaren, för att tempot  skall vara lugnt. Då hålls gruppen ihop och splittras inte.

Gå sakta - och se.

Jag är, som du förstår, van vid att gå sist, med överblick och påskjutande kraft.

Men nu insåg jag med smärta att det inte längre går.

- Hm, jag får väl gå där framme då...

Mina trötta ben pratade med mig och sa att de inte ville gå hela vägen.

- Vi orkar inte.

- Jasså... nähä...

Så jag fick vackert stanna vid Stocklycke för att en timme senare bli upphämtad - vilken prestigeförlust!

Vilken sann pilgrimsupplevelse...

Mäktigt! Jag anpassar mig.

Ombergs vassa klippor gick i dagen och starka vattenvågor slog emot berget, trots att det nästan var vindstilla. Vättern är kraftig i sin rörelse, med mer än 70 meters djup till sin förkastningsbotten.

Det var lockande farligt att gå nedför trappan och stå och titta på det smaragdgröna vattnet.

Förra årets sommarvandring gjorde att de varmsvettiga deltagarna hoppade i här och badade, fick jag berättat för mig.

Det är alltid lockande med vatten...

Stocklyckes vassa klippor.

Strax ovanför, uppe i bokskogen, kom en bäck rinnande. Det var så friskt och härligt.

Den porlade och dansade.

Bäcken sökte sitt mål från Ombergs hjässa ned till Vätterns vatten. Den störtade sig nedför den sista biten med glädje och livslust.

Den glada bäcken.

Min syster fick en ingivelse och bad alla som ville att ställa sig i eller vid bäcken, medströms.

- Släpp taget om allt det gamla du inte vill släpa med dig...

Vi tog några djupa andetag.

- Vänd er om och ställ er motströms. Tag nu emot allt det nya, friska som du hellre vill ha i ditt liv.

Swisch!! Swosch!

Öh... vad hände nu?

Något swischade förbi.

En liten, knappt synlig projektil susade längs med bäcken, ovanför vattenytan.

- Det var strömstaren! sa en av våra medvandrare, ornitologiskt kunnig.

Strömstaren kallas ibland för "skogens präst" med sin vita krage.

De flesta av oss missade denna lilla tätting. Vi hade ingen beredskap för att kunna se något sådant.

- Strömstaren finns vid rinnande vatten, vid forsar och fall. Den kan både simma och dyka.

Så märkligt. När jag studerar denna lilla fågel här hemma så ser jag att den har vanliga fågelfötter - hur kan den då simma?

Den häckar vid forskar och jokkar och letar sin föda på bottnen av rinnande vatten.

Sången, som är långsam och gnisslande, hörs på våren som ett genomträngande "tritts..."

Strömstaren övervintrar i de södra delarna av landet vid öppet vatten.

Jag läser om strömstaren.

Tänk, skogens lilla präst gav sig tillkänna, och vi märkte det inte.

Det är ju precis som för lärjungarna efter påskens dramatik, då de var på väg till Emmaus och fick följe av en person som förklarade Skrifterna för dem.

De märkte inte vem det var.

Swisch och swosch - det var Jesus själv, den uppståndne herren!

Vad kan jag som pilgrim lära mig av detta?

Är det så att man först måste ha viss förkunskap för att kunna uppfatta något?

Eller är det möjligt att se något för första gången, utan att veta vad det är, och sedan söka kunskap?

Strömstaren - skogens lilla präst.

Utan att själva ha sett strömstaren, litade vi på ornitologen och kände stor andakt.

Det blev en stund av tro och tillit.

Vi brast ut i lovsång:

HELIG, HELIG, HELIG

ÄR HERREN SEBAOT!

HELA JORDEN ÄR FULL AV HANS HÄRLIGHET!

Sedan gick gruppen vidare medan jag och mina trötta ben lade oss på en bänk och vilade.

Långsamma hälsningar från Omberg,

Helene Sture-stare Strömfelt, 

- å-skådare och bäck-skådare.

 

Tack gode Gud för livet!

P.S. I en av de vårsånger som sjunges vid Valborgsmässoafton - Vårvindar friska - finns strömstaren med! Tror jag.

Nej, det var visst strömkarlen... det är en annan figur... Nu missade jag nåt igen.

Swosch!