Skriker efter uppmärksamhet.
Vår samtid skriker efter uppmärksamhet. Att synas är viktigare än den information man vill lämna.
Jag är just hemkommen från ett konvent för kyrkans församlingsvårdande personal.
Den inbjudne föreläsaren Mikael Kurkiala tecknade en skrämmande bild av vår samtid.
Höghastighetssamhället håller på att kväva vår själ.
Präster, diakoner, musiker och pedagoger lyssnade till hans spaning, och jag skall här dela med mig av det jag uppfattade. Jag bildsätter med egna foton.
Se mig!
- Vi kan se en människas tårar men inte hennes sorg.
Denne kultur-antropolog är mer intresserad av människans insida än hennes mätbara utsida. Statistik kan ge en viss uppfattning om hur det står till i ett samhälle, men det säger inte allt.
- På 1940-talet bodde lika många på landsbygden som i tätorter och städer. Därefter vände det, och nu bor majoriteten av befolkningen i städer. Vad leder detta till?
Jo, att släkten har brutits upp. Vi är splittrade och lösryckta ur vårt sammanhang. Vi har gått från gemenskap till individualism. Är det en frihet eller en rotlöshet?
Vi är inte längre sammanflätade.
Detta sörjer jag. Jag saknar min släkt.
Vem hör vi ihop med?
Mikael Kurkiala, som kommer från Finland, fortsatte:
- Förr planterade man ekar för att nästa generationer skulle kunna bygga båtar. Man tänkte långsiktigt. Men vad lämnar vi efter oss?
Kortsiktig livsstil är sig själv nog.
- Marknadskrafterna drar i oss. Teknologin drar i oss.
Vår identitet är inte längre ett arv utan ett projekt, som var och en av oss ska arbeta med.
Alla måste ha ett varumärke! "Vad ska du bli när du blir stor?"
Det går inte längre att följa i farfars fotspår.
Vilket är mitt sammanhang?
Docenten i kulturantropologi nämnde Lars Winnerbäck som skriver om "Det här är vår huvudvärk" och radar upp naturförstörelse och klimatkriser:
- Putins krig har orsakat enorma utsläpp! Djurarter dör ut. Ungas psykiska ohälsa skenar.
Vi lever under största möjliga materiella överflöd - ändå mår vi så dåligt!
Någonting fattas oss.
Kyrkan blir allt viktigare. Men samtidsspaningen och statistiken säger att kyrkan kommer att fortsätta tappa medlemmar, liksom alla andra medlemsburna organisationer. Det ligger i tiden, inte i innehållet.
- Vi vill nämligen inte binda upp oss och vara medlemmar, vi deltar hellre i kortare projekt och gör vår insats där.
- Kyrkan skall inte förankra sig i siffror, utan i det som verkligen intresserar; det eviga.
Hur kommer det sig att många fortfarande läser t ex Jobs bok i Bibeln? Jo, den berör de eviga frågorna om mening och kampen mellan ont och gott.
Det är kyrkans identitet.
Kyrkan rymmer det Eviga.
Mikael Kurkiala fortsatte:
- Människan är X:et i skapelsens ekvation - det går inte ihop.
Darwin beskrev olika funktioner: gräsätare, köttätare o s v. Men människan passar inte in i systemet, hon är tvetydig.
- Jämför med ett gäng bävrar: om man flyttar en population från Sverige till Sydamerika så beter sig bävrarna likadant oavsett var de lever.
Men så är det inte med människan... Våra värderingar är helt olika, liksom vår kultur och våra språk.
Vi har svårt att anpassa oss till nya miljöer.
- Det är som om det finns ett "genetiskt tomrum" inom oss. Vi kan betrakta det som en frihet, men vi har inte lärt oss att hantera det. Vi är ännu "in potentia" - i väntan på vår kraft. Vi har ännu inte uppfyllt vår möjlighet (Zygmunt Baumann).
Denne fritänkande finländare, som studerat många främmande religioner och kulturer, men även kristendomen, kunde se hur Kristus är det löfte som vi alla väntar på!
Det var en ovanlig vändning, tänkte jag och hade mycket att fundera på.
St Nicolai kyrka, Sölvesborg.
- Hur blir man en människa?
Åter igen, det är inte det yttre, mätbara som definierar det. Att kunna äta sig mätt och ha ett hem att bo i säger ingenting om oss.
Det är det inre, existentiella, som visar vem vi är: gemenskap och sammanhang som ger handlingskraft. Det är känslor och värderingar där vi kan uttrycka meningen med livet.
- Tyvärr har vi ett alltför underutvecklat språk för att kunna tala om Meningen Med Livet.
Men musik, poesi och dans kan det!
Och jag tänkte på symbolpedagogiken som rymmer allt detta! Det var som om denne Mikael talade i lönndom om den förmåga som symbolpedagogiken rymmer.
Symbolpedagogik.
"Jag ser dina tårar men inte din sorg".
Herr Kurkiala gjorde ännu en jämförelse som belyste vår samtids splittring:
- Förr lyssnade man på en hel LP-skiva, där låtarna hade sin ordning och sitt sammanhang. Nu gör man Spotify-listor med lösryckta låtar, som tappar sitt djup.
Vi läser korta artiklar, inte hela tidningar.
Vi tar bara emot information, som inte mognar till kunskap.
Vi är bara individer med endast svag grupptillhörighet.
Men inte i vårt trappuppgång 7 C, tänkte jag, där håller vi ihop och bryr oss om varandra i någon form av "bygemenskap" mitt i stan!
Sammanhang i CD-stället. Inte Spotify!
Han visade ett foto på storbildsskärmen där en stor familj satt samlade framför en TV. Året var 1959. Alla såg samma program och alla fick samma information.
Sextio år senare är allt förändrat. Vår samtid skriker efter uppmärksamhet. Det handlar inte längre om god kunskap eller nyttig information, utan det gäller bara att synas, för att synas... Uppmärksamheten är det viktigaste som finns.
Vem når igenom bruset?
- Det gör att information måste pressas ihop och ompaketeras. Vi som mottagare måste lära oss snabbt att skifta fokus och ta emot meddelande i allt högre hastighet.
Det viktigaste ledordet inom arbetslivet är att vara "flexibel" - inte djup eller noggrann.
"Multitasking" är ett svengelsk ord som ingen orkar översätta. Och plötsligt tänkte jag på scouternas hälsning "Var redo" som inte alls lät så bra längre. Redo för vad då??
Liten öppning, stor behållare.
På storbildsskärmen kom det upp en bild som fick mig att vilja gråta - det var en kalebass med smal hals och en en bred korg. Det var väl inget med det?
Tills antropolog Mikael förklarade:
- Det finns personlighetstyper som har en smal öppning där de bara kan ta in begränsat med information, men en djup behållare där de kan lagra och bearbeta det de hör till stora insikter och fantastiska skapelser.
Den andra typen är som en bred korg - de kan ta in hur mycket som helst men bearbetar inte informationen särskilt mycket.
- Vi kan sätta diagnoser på detta... men viktigast är att konstatera att "kalebass-människan" fick bättre plats förr, utan diagnoser, medan den breda korg-personen passar bättre för dagens snabba informationssamhälle.
Bred korg utan djup.
Jag är en kalebass. Eller en vas med smal hals och rymlig behållare.
Precis när han sagt detta behövde jag gå ut. Inte ett ord till! Hjärnan var full. Meningarna började rinna utanför, och då vet jag att det är dags.
Så jag gick ut en runda, andades in den pollenmättade vårluften och skapade det nödvändiga tomrum jag behöver för att kunna ta hand om alla intryck.
Nu, tre timmar senare, har jag bearbetat föreläsningen, medan andra kanske har glömt alltihop?
Hm, i min närhet satt en kollega som tog upp sin lapptoppe och gick igenom ett vigseltal, kollade mail, scrollade sedan lite på messenger och upprepade proceduren om och om igen. Multitasking?!
Det var taskigt mot mig, som tar in allt på en gång, för det störde min skrivande koncentration med anteckningsblocket i knät.
Fina arbetskamrater.
Stående i dörren hörde jag docenten säga:
- Vi lever i ett accelerationssamhälle - allt för allt kortare tid... Vi går fortare, pratar fortare och har ingen uthållighet. Ja, man kan till och med speeda upp poddar så att det går snabbare. Tänk dig att lyssna på Owe Wikströms bok "Långsamhetens Lov" i hög hastighet....
Vi anpassar världen till oss själva, inte tvärtom. Men ska inte skräddaren sy kläderna efter kroppen? Ska kroppen anpassar efter en redan färdig kostym? Ja, det är så vi gör...
Kvalitet kräver tid. Människan kräver tid. Barn kräver tid - mycket tid tillsammans med sina föräldrar, inte bara "kvalitetstid" utan den alldeles vanliga gråtiden!
Lugna ned tiden. Mer grå-tid. Utan effektivitet.
- Vilka är människans innersta drivkrafter?
Reproduktion? (sex). Gudslängtan?
Nej, det är Egenintresset, menar encyklopedins fader Adam Smith (1723 till 1790). Därmed reduceras vi.
Marknaden tar över skolan, vården och - kyrkan? Vi är kunder och varor, producenter och konsumenter, inte människor... "DU - är ett varumärke!"
- Blir du lönsam lille vän? hette en tavla, målad på 1970-talet av Peter Tillberg. Syftet med livet är just att bli lönsam, annars...
Vart tar själen vägen?!
Lönsam relation?
- Ni som har sett "Gift vid första ögonkastet" hörde kanske att en av terapeuterna sa: "Ett parförhållande skall producera maximal lycka" - - - !?!
Kroppen skall vara ditt företag. Kroppen är ditt kapital. Använd den till att producera din lycka.
Naturen ses också som en producent som skall ge varor till oss likt ett skafferi.
Nu mådde jag riktigt illa. Eller, egentligen ovanligt bra, för det var länge sedan jag hörde en sådan sanningssägare som kan mäta sig med det jag själv tänker
- Vi förlorar det heliga, sa Mikael Kurkiala. Titta ut över havet vid Hälleviksbadet och tänk hur mycket fisk som skulle kunna produceras här... eller, hellre: låt själen njuta av skönheten!
Njuter av Hälleviks strandbad.
Sista bilden jag såg var den på Guldkalven i Gamla Testamentet, där folket hellre ville tillbedja den än en Gud som de inte kunde se. Strax därefter kom Mose ned med Tio Guds Bud på stentavlorna.
"You've gotta serve somebody" stod det textat istället på bilden.
Vår samtid vill att själen skall flytta in i marknaden, och in i teknologin. In med själen i våra administrativa system! Där kan den bo. Vill vi det?
Ja. Och nej.
Guldkalven skall inte tillbedjas.
Här måste samtalet verkligen få fortsätta!
Och jag bidrar med min lilla skrift Den Glada Församlingen.
Där låter jag pilgrimens sju nyckelord ta temperaturen på kyrkan, och djuren i Noaks ark avslöjar kyrkans ledartyper.
Den skall du läsa. Allvar och humor, sida vid sida. I långsamt tempo.
Den Glada Församlingen.
Tack till vår prost Henrik Lindén som bjöd in oss till detta konvent.
Tack även till föreläsaren Mikael Kurkiala som tecknade en sann bild av vår stressade samtid.
Vid pennan,
Helene F Sturefelt,
- som nu skall dyka ned i sin vasiga kalebass och stanna där ett tag...
Reflektionsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar