HANÖ - "Vårt uteblivna VI" Lisa Nilsson

Nogersunds udde och Hanö längre ut.

Jag tog båten till Hanö.

Det var så skönt att lämna vardagen bakom sig för en stund! Stabilt far Vitaskär M/S över sundet på 20 minuter till denna fantastiska lilla ö i Hanöbukten.

Jag behövde vara ifred. Samla mina tankar. Vara med mig själv. Och vår Herre.

Hanö är karg och stryker inte medhårs. Det är fåglarnas och kronhjortarnas ö. Vi människor får anpassa oss efter det.

Jag älskar att gå in på den lilla hemliga stigen där stenarna är knöliga och avenboksträden griper tag efter en. 

Slånbärsbuskarna doftar starkt och gamla björnbärsrevor lägger fälleben för fötterna.

Snåriga stigen.

Mina tankar gick till en intervju som sändes i förra veckan, med sångerskan Lisa Nilsson.

Hon berättade om sin senaste sång "VÅRT UTEBLIVNA VI". Både texten och det hon sa skakade om mig.

Medan näktergalen och lövsångaren turades om att sjunga i snåren, vill jag här dela mina tankar. 

Citat, Lisa Nilsson:

      Vårt uteblivna VI:

     "Livet pågår för dem där utanför persiennen. 

      Det är de som kan leva med varann.

      Kärlek är för dem som kan stanna kvar.

      De som inte blev som jag".

Vårt uteblivna vi.

Intervjuaren frågade:

- Är det svårt med kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- Det är svårt att stanna kvar i den. Den tar slut för mig ganska fort.

Det betyder inte att jag har farit runt som en 'jojo', jag har ju haft flera långa relationer, berättar Lisa Nilsson lugnt. 

Vuxet och samlat fortsätter hon:

- Jag citerar gärna Sven Wollter som försvarade sig ständigt när det handlade om kvinnor: 'Det var på liv och död varje gång'.

Jag har verkligen trott på varje relation och gått 'all in', men det har inte bestått.

Plym-gnagda buskträd.

Jag stannade till vid slånbärsbuskarna. Överallt låg det spillning efter kronhjortarna. Deras närvaro var påtaglig, men de syntes inte. Men de såg säkert oss. 

Hjortarna äter av buskarna så att de formas till plymer! Tjusigt.

Och jag undrar, lever hjortarna i trofasta relationer? Eller tar de den som är närmast?

Intervjuaren i TV-programmet "Sverige!" frågade:

- Kan du sörja det? Att det inte finns en livslång kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- På sätt och vis, men då behöver jag gå tillbaka till originaldrömmen och titta därifrån.

Ur den unga tonårsflickans perspektiv är det en förlust. Men där jag står nu kan jag inte påstå det längre. Jag har fått så mycket och gett så mycket.

Jag är inte ensam om att vara kvinna 50+ och få en rätt lång semester från det här... interagerandet och relaterandet med män.

Heden öppnar sig.

Nu kom jag ut på den öppna heden. Där möts man av två kanoner... som försvarat ön.

Vid tidigt 1800-tal var Hanö indragen i Napoleonkrigen där brittiska flottan gömde sig i viken, med sina stora fartyg.

Vem höll ihop med vem? Mot vem?

"Vårt uteblivna VI".

Lisa Nilssons låttext drabbar många med sin sorgliga sanning.

Det är ju just detta VI:et som man längtar efter när en relation börjar ta fart. Och det är VI:et som börjar knaka när åren går och man inte har vårdat relationen.

Jag gick barfota en stund och trampade fel på en kvist. Det gjorde ont.

Livet gör ont. Och ibland kan man känna sig "barfota över hela kroppen" som jag skrev om igår.

Kanoner i krig, för fred?

- Tycker du det är skönt att vara singel? frågade intervjuaren.

Lisa Nilsson svarade:

- Ja, det gör jag. Det är ett medvetet val.

"Uteblivna-vi-sången" tar avstamp från en söndagsmorgon bakom persiennen då jag kände mig ensam. Jag ifrågasatte min överlevnadsstrategi och hade hellre velat vara utanför fönstret bland ett av de par som hänger ihop och har ett underbart samförstånd tillsammans.

- Är du öppen för förslag?

- Det kommer förslag via sociala medier till mig. Det är vår omhändertagar-instinkt som vissa män visar; ...'inte ska väl hon gå runt här i livet ensam... jag finns ju!'

Det är det manliga erbjudandet, sa Lisa Nilsson och log överseende.

"Bönsäcken" - svansen med runda stenar.

Nu hade jag kommit upp på den kala ryggen på Hanö där man ser "svansen i havet" - de rundslipade stenarna som liknar stora bönor. "Bönsäcken" kallas denna naturformation.

Listerlandet är som en tumme i havet, och norrut kan man se hela Blekinges kust.

Långt bort såg jag bruket i Mörrum med sina rykande skorstenar. Längre österut låg ett fartyg utanför Karlshamn. Och ännu längre bort ligger Ronneby och sedan Karlskrona med sin svårnavigerade skärgård.

Livet är svårnavigerat. Och det finns inget sjökort för relationer och äktenskap.

Jo förresten, i Paulus brev står det:

    ÖVERTRÄFFA VARANDRA I ÖMSESIDIG AKTING.

   BÄR VARANDRAS BÖRDOR.

   LÅT INTE SOLEN GÅ NED ÖVER ER VREDE.

Engelska kyrkogården på Hanö.

Lisa Nilsson berättade hur hon förr kunde göra listor där det stod 'jag behöver en man som...' Men det går över, sa hon, när man börjar få självinsikt och har kommit på vem man är och vilka brister man har.

Och då börjar man leta efter en man som ska kompensera dessas brister, eller förstå dem, eller stå ut med dem - och så gör man listor på det!

Livet fungerar ju inte så. Det är bara dumt att försöka.

I detta TV-program "Sverige!" kom sedan ett inslag om Tobbes ukuleleorkester i Sundsvall (roligt!) och om en glasblåsare som bland annat blåste maneter i glas (han skulle se mina Aulawaablar!).

Jag funderade på om jag skulle gå ned till havet, men mina knän sa nej.

Mina reflektioner över intervjun fortsatte och nu kom de in på ett för mig högaktuellt ämne - högkänsligheten.

Känslig för grönt. Känslig för känslor.

- Vet du storheten med 'Lisa Nilsson'?

- Nej. Men jag vet vad jag kan. Det är osentimentalt, det är kunskap och erfarenhet. Det kan jag använda och är stolt över.

- Är du lika trygg privat?

- Nej, det är stor konstrast! Jag är bra på att vara min yrkesroll men det är mycket svårare att vara 'Lisa'.

Jag är en känslostyrd människa. Livet är som en forsränning, eller en berg-och-dalbana. 

Jag måste dra mig undan, ville inte vara kändis, förstår faktiskt inte vad det är...

Vidunderlig utsikt mot Blekinges kust i fjärran.

Nu stod jag uppe vid fyren på Hanö, 66 m ö h. Utsikten är magnifik. Fyren är en 'kändis' här, men det förstår den inte. Den gör bara sitt jobb - lita inte blint på GPS'n!

Det var som om Hanö fyr viskade till mig:

- Titta inte på mig. Se istället på det jag lyser på...

Så är det för alla introverta och alla högkänsliga.

Utåtriktade personer vill hellre ha ljuset på sig själv... Tänk om fyren skulle få för sig att belysa sig själv... och strunta i att ljusvarna där grunden är!

Hanö fyr, 66 m ö h.

Lisa Nilsson fortsatte lugnt och stilla:

- Jag är extremt högkänslig. Jag uppfattar allt, i alla, hela tiden. Jag blir trött av det. Det kostar extremt mycket energi.

Om man är högkänslig dras man till likasinnade, vilket gör att man lätt hamnar i relation med andra som också kämpar med sina känslor. Det kan bli en dubbel utmaning i det.

Jag växte upp så, jag vet inget annat. Jag är van vid det. Det är det som är livet för mig. Så fungerar människor i min normvärld.

Sen förstår jag att andra slipper det. Lucky them! sa Lisa Nilsson.

Dras till likasinnade? Eller tvärtom?

Man kan tro att det är tyst på Hanö. Det är ju en liten ö som ligger ensam ute i havet, utan asfalt och utan fordon. 

Jo, en och annan flakmoppen finns, för att frakta väskor från båten till husen.

Men vågorna slår rätt hårt mot den steniga strandlinjen. Och vinden hörs hela tiden.

Även båten till och från fastlandet hörs med sin ettriga motor.

Jag gick ned en bit mot Vindhalla. I en klippskreva hade några ekar slagit rot och tänkte växa sig stora och starka. Där satte jag mig och drog solkepsen ned över ögonen. Det var tid för en vilostund.

Vilar under ekarnas skugga.

Ännu några tankar dök upp från intervjun.

- Livet är som en forsränning, sa Lisa Nilsson. Eller en stor våg. Jag måste lära mig att dyka under den, för att sedan komma upp på den säkra sidan. Kan du inte hantera känslovågen, ja då slås du sönder mot botten och skrapar sönder hela kroppen.

- Har du upplevt forsränning på riktigt?

- Ja, det har jag. Man måste både slappna av och acceptera att man är i händerna på forsen. Du måste åka med. Den är mycket starkare än din vilja. Det går inte att paddla sig ur...

Känslor är naturkrafter.

Jag tänkte att våra känslor är ju naturkrafter. Det är inte alltid lätt att lära sig bemästra dem. Hela barndomen går ju ut på att få känslouttrycken acceptabla i samvaro med andra. 

När jag såg mig omkring där på den karga ön i Hanöbukten, så är det inte mycket som är tillrättalagt...

Inte någonting, ärligt talat.

De stora områdena med stensamlingar kommer från den tid då havsytan var mycket högre. Nu ligger de där, torra och väntande.

Även det blev en sinnebild för mig, av "vårt-uteblivna-vi" som väntar på bättre tider.

Klapperstenar på Hanö.

Intervjun gick mot sitt slut i SVT.

- När är ditt liv lugnt och skönt?

- Ute i skärgården, när livet är utan prestation som jag inte är rustad för. Min karriär bygger ju på prestation, som jag inte passar för. 

Ja, jag är en vandrande motsägelse hela jag! 

Det är typiskt HSP, tänkte jag under ekarna. 

En högkänslig person pendlar mellan att vara räddhågsen och modig, som en lejonhare! Ena stunden står man på barrikaderna och håller tal, sjunger, showar eller predikar, nästa stund vill man bara hem och gömma sig. Den pendlingen har andra svårt att förstå, kanske vi själva också. Likaväl är det så det är.

Minsann, låg det inte små kaninpluttar där jag satt?!

Hjälp, en strandad stensäl!

Lisa Nilsson berättade som svårigheterna med fotograferandet som ingår i hennes artisteri.

- Jag blir alldeles integritetsallergisk mot kameror! Detta fattar inte folk som menar 'du blir ju alltid så snygg i bild!'

Men det är inte det det handlar om. Det kostar enormt mycket energi för mig. Jag kämpar med att komma ut ur mig själv och min egen bubbla, för att kunna klara av att bli fotograferad. Det kan ta tid. Sedan skall jag in i mig själv igen... för att få vara ifred.

På min ö i skärgården väntar inget sådant.

- Jag har ägnat 25 år att aktivt dölja detta. Det gör jag inte längre. 

TACK, Lisa Nilsson! Du har beskrivit även mig...

Folk trängs på hamnplan. Hanö är populärt.

Nu gick jag ned mot hamnen igen, till båten som skulle ta alla oss turistande naturälskare tillbaka till fastlandet.

Jag känner ett starkt VI med naturen. Jag är ETT med Guds skapelse. Jag ville inte åka här ifrån...

Det var mycket folk på hamnplanen. En stor grupp från Evangeliska Lutherska Frikyrkan (ELF) i Kristianstad hade varit på solig utflykt på Hanö. Jag började språka med några av dem och fick en mycket fin pratstund!

Dessa unga barnfamiljer var som ett enda stort VI. Det var så fint att se och känna den värme de hade till varandra. 

- Jesus är vår kärlek och han håller oss samman!

My Promised Land In You.

Så landade denna eftermiddag, på den mytomspunna ön i Hanöbukten, i ett kärleksfullt VI där allt annat sprucket fick vila sig.

Ö-liga hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som hälsar särskilt till Oscar och David (tack för skjutsen hem!) med hopp om att ses i "Pannkakskyrkan" framöver!