Att vara en vägspärr.
Det var fint att gå nedför trapporna, runda kvarteret och gå till vår församlingskyrka.
När gudstjänsten börjar kl 11.00 då kommer jag - att få sova ut och äta en långsam frukost är nödvändigt på helgen, eller hur!
Kyrkklockorna ringde samman och psalmer och texter samverkade. Jesus var på väg bort och hans vänner blev oroliga. Vad är det som händer?
Känn ingen oro, St Nic i Sölvesborg.
Jag lyfter ut en enda mening som betyder mycket för mig:
JESUS SADE:
- JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.
Joh 14:
Det står inte att han är en väg, en sanning och ett liv, bland många andra. Nej, det står i bestämd form, och detta kan bli ett problem.
Prästen i St Nicolai kyrka lyfte fram vad förre ärkebiskopen Antje Jackelén sade vid ett tillfälle:
"Jesus talar om sig själv som vägen till Fadern. Men om vi har fel attityd när vi talar om Jesus, då gör vi honom till en vägspärr!"
Ingen genomfart här!
Jag mötte några unga tjejer som varit i Kristianstad och blivit hejdade av en frimodig kvinna som ville berätta något:
- Har ni tid några minuter? Känner ni Jesus?
De hann inte svara och hon var inte intresserad heller, utan fortsatte fort:
- Vill ni komma till himlen? Då måste ni tro på Jesus? Har ni syndat? Om ni inte ber Jesus om förlåtelse så hamnar ni i helvetet.
Tjejerna fnittrade lite förläget och lyssnade artigt.
- Nu måste vi verkligen gå vidare, sa de. Tack och hej!
Vad denna påhoppande kvinna inte visste var att de båda var troende...
Jag blev mycket upprörd när jag fick detta berättat för mig. Vilken kyrka kvinnan tillhörde vet jag inte, men hon blev sannerligen en riktig vägspärr!!
Jag har själv varit med om samma sak när jag var ung, och jag for mycket illa. Ja, jag skulle kunna ta i ordentligt och kalla detta för en "andlig våldtäkt" - - -
Varning för andligt påhopp.
Tillbaka till den milda predikan i vår kyrka.
- Vi får börja nedifrån med Jesus, lära känna honom som det lilla utsatta barnet i krubban, och sedan sakta arbeta oss uppåt.
Det var en mycket bättre attityd!
- Vi måste få närma oss Jesus sakta, på våra egna villkor. Jesus inbjuder oss till att följa honom på vägen till livet, i livet, till Fadern.
Den pedagogiken som Jesus själv har är att försöka få lärjungarna att själva förstå. Han talar nu om livet efter detta jordiska, att han är på väg att gå hem till sin Fader för att bereda plats för oss.
KÄNN INGEN ORO. TRO PÅ GUD OCH TRO PÅ MIG.
I MIN FADERS HUS FINNS MÅNGA RUM (BONINGAR). SKULLE JAG ANNARS SÄGA ATT JAG GÅR BORT FÖR ATT BEREDA PLATS FÖR ER?
Joh 14.
Hm, är det härifrån uttrycket kommer "gå bort" när man dör?
Får jag närma mig dig sakta, utan skrämsel?
OM JAG NU GÅR BORT OCH BEREDER PLATS FÖR ER, SÅ SKALL JAG KOMMA TILLBAKA OCH HÄMTA ER TILL MIG, FÖR ATT NI OCKSÅ SKALL VARA DÄR JAG ÄR.
OCH VÄGEN DIT JAG GÅR, DEN KÄNNER NI.
Joh 14
Nej, det gjorde de inte alls! De förstod faktiskt ingenting av allt detta - ingen har ju någonsin gjort något likande förut! Vilsna och förvirrade ställde de en fråga:
TOMAS SADE:
- HERRE, VI VET INTE VART DU GÅR. HUR KAN VI DÅ KÄNNA VÄGEN?
Joh 14.
Vägen känner ni. Nä...
Helt rätt! Ordet "vart" är en riktning, och de begrep inte riktningen i det Jesus sa. Men det var varken höger eller vänster, det var framåt! Och uppåt!
Och vägen handlade inte om asfalt eller grus. Det är nu Jesus säger de bevingade orden:
JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.
INGEN KOMMER TILL FADERN UTOM GENOM MIG.
OM NI HAR LÄRT KÄNNA MIG SKALL NI OCKSÅ LÄRA KÄNNA MIN FADERN.
Den unga generationer är dålig på svenska och kan inte alltid skilja på orden "utom" och "utan".
Utom betyder = "bara genom mig".
Jesus, jag börjar få syn på dig!
Om man då har en vägspärrs-personlighet så kan man alltså drämma till detta bibelord i huvudet på sina stackars medmänniskor.
Men ingången är snarare som när man kikar i facit på ett mattetal... Hur ska man komma fram till svaret på den här ekvationen? Jasså... jaha... menar de så!
Hur ska vi få svaret hur vi skall nå Gud?
Inga gärningar hjälper oss, inga ansträngningar och inga tankefilosofier. Nej, det är Jesus själv som är själva vägen... !
Att lära känna honom "nedifrån och upp" öppnar upp vägen, som smakar barmhärtighet och nyfikenhet.
Jesus visar mig vägen. Han är själva vägen!
Ett annat exempel ur min verklighet är mötet med en muslim, som blivit kristen, där jag försökte vara tillmötesgående:
- I Koranen står det ju också om Jesus, "Isa".
- Nej, det är inte den Jesus jag träffat, sa den unge mannen bestämt och slog ned blicken. Jesus kom till mig i en dröm, han visade sig som genom ett mirakel och jag har blivit fri från mina droger. Jesus Guds son finns inte i Koranen, sa han tyst.
Här gav han mig intrycket att det är Koranen som var hans vägspärr. Bibeln var något helt annat och hans röst fick liv och glädje när han talade om mötet med "den riktige Jesus".
Jag blev tyst.
Och full av respekt.
Den riktige Jesus samlar, han splittrar inte.
Så, låt oss inte vara nervösa när vi talar med varandra om att Jesus är vägen, sanningen och livet.
Vi måste få upptäcka Honom i lugn och ro. Att hota med "du måste" och "du skall" är inte att vandra Jesusvägen. Det skapar precis den oro som Jesus vill ta bort.
KÄNN INGEN ORO!
TRO PÅ GUD OCH TRO PÅ MIG!
Joh 14:1
Ja, tack! Gärna!
Och får mina egna frågor och tvivel plats, då vill jag gärna fortsätta på Jesusvägen, med ett ord av förlåtelse ifall jag har blivit en spärr för någon...
Vägletare.
Rofyllda hälsningar, Helene Sture Spärrfelt,
- vägletare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar