Vad är det jag drömmer?
Små, tunna glas stod på en hylla. Jag skulle göra iordning dem till ett nattvardsfirande med konfirmanderna. Men någonting saknades. Jag lade pyttesmå fyrkantiga lock på dem till skydd. Sedan skulle varje glas ha en liten skatt ovanpå, för att markera det heliga innehållet.
I nästa scen ser jag några konfirmander gå längs en skogsväg med de dyrbara glasen i handen, sönderbrutna.
- Äh, det var väl inget med det!
Glasen var så ömtåliga och sakramentet var så heligt, men de visade ingen respekt.
Där tog drömmen slut.
Jag vaknade förvirrad och ledsen. Vad handlar detta om? Vad vill mitt undermedvetna säga mig?
Nattvarden - det heliga sakramentet.
Det jag nu skall skriva är i någon slags "offentligt förtroende", för jag tror vi är många som upplever nattvarden på det vis jag nu formulerar.
Jag tog emot nattvarden allra första gången vid min konfirmation, vitklädd, tillsammans med mina kamrater. Vi flickor fick knäfalla först och det var verkligen en höghelig stund! Så mycket förväntan var lagd i detta ögonblick!
Skålleruds kyrka var fullsatt och finklädda släktingar deltog i högtiden.
Min kristna tro hade börjat ta form i nya ord och försiktig bekännelse.
Varje gång jag därefter tog emot nattvarden förberedde jag mig alltid dagen före.
Jag minns helgmålsbönerna i Vikens kapell där "skriftermålet" var viktigt inför söndagens högmässa.
Att få falla på knä var min djupaste bekännelse till honom som är min herre - Jesus Kristus.
Vid altarringen fick vi komma nära det heliga och se altaret på nära håll. Ingen fick komma innanför, utom prästen.
Så var det på den tiden.
Och i predikoturerna stod det bara HHN.
Herren Heliga Nattvard.
Minns du?
Herrens Heliga Nattvard.
Sakta förändrades detta.
"Reformatorerna" i Svenska kyrkan upplevde att knäfallet var ett så svårt hinder för många att återkomma till HHN att man beslöt att ta bort det momentet.
Istället ställde sig prästen framför altarringen, i mittgången, och så kom det förhatliga kösystemet till...
Även där minns jag åsikter såsom:
- Ska man stå i kö till det heliga sakramentet??
- Inte ska man väl köa i kyrkan som på posten eller i affären?
Många äldre var upprörda.
Men yngre generationer vågade sig fram och ta emot oblaten och doppa den i vinet.
Nattvardskalken - bägaren.
Det gamla uttrycket "Kristi lekamen för dig utgiven" ändrades nu till "Kristi kropp". Många upplevde det som vulgärt och nästan lite makabert...
Ordet "lekamen" var mycket starkare symboliskt laddat med en särskild helighet. Men att nu tala om att äta en kropp kändes verkligen inte bra, och ingav ingen andakt heller.
Sedan ändrades nästa mening "Likaså tog han kalken"... Ingen visste längre vad en "kalk" var för något, så då var det bättre att säga som det var: "likaså tog han bägaren."
Återigen försvann heligheten i detta vardagliga uttryck. Begripligheten blev större men för mig innebar dessa förändringar att HHN inte längre var så helig.
Inte så märkvärdigt.
Dessutom - och det är nog det värsta - så bör prästen inte längre säga "Herre" i den senaste handboken.
Detta kan upplevas som förtryckande, har genusteologerna påstått.
- Människan kommer i underläge... och mannen kommer i överläge...
Mina protester mot detta lämpar sig inte i skrift...
Nu rycks själva identiteten undan i vem Jesus Kristus är, och vem vi är i kyrkan!
Den allra första bekännelsen till Jesus var ju just detta:
- Du är kyrios! Du är Herren, den levande Gudens son!
Och vi kristna är de som tillhör Herren, det grekiska ordet har gett oss ordet kyrka!
Detta handlar sannerligen inte om något förtryck!!
Människan kan aldrig bli jämlik med Gud... Jesus är vår Herre, och ingen annan. Inte ens Handboken... f'låt mig.
Vi som tillhör kyrkan?
Allt detta sammantaget gör att jag nu kommit till en punkt i mitt kristna liv att jag håller på att förlora nattvarden.
Det är mycket allvarligt för mig.
Den högheliga stund som HHN alltid inneburit för mig, är nu både profanerad och vardagliggjord där ingen andakt finns kvar. Tyvärr, så illa är det.
Det bär mig så emot att gå i den där vandringskön i kyrkan mittgång och höra hur en del småpratar - även folk i bänkarna - som om det vi strax skall göra inte betyder något särskilt. Jag vill bara gråta.
Och i kyrkan där jag bor har man vid senaste renoveringen tagit bort (!) hela altarringen!
Varför vet jag inte.
Men det innebär att hela symboliken med att cirkeln fortsätter "på andra sidan" går förlorad.
Jag som alltid med tacksamhetens tårar tänkt att nu firar jag HHN med Farmor, som är i himlen...
Det är helt borta när jag står där i kön...
Har man tur kanske kantorn tar upp nån fin Taizésång, men den frimodigheten saknas ofta.
Jag vill komma nära.
Så, min dröm här om natten var som ett förtvivlat rop, det förstår jag nu.
Nattvarden har krympt till små likörglas, så bräckliga att konfirmanderna enkelt kunde bryta sönder glasfoten.
Jag försökte lägga något skyddande ovanpå, och nån liten pärla, men jag hittade bara en.
Så, vad ska jag göra?
Jag vill inte bli förhärdad och titta på den torra lilla oblaten som om det ingenting var...
Det är ju så dyrbart!
Nattvardsvinet rann i handen. Var är oblaten?
Ibland sneddar prästen liturgin också, den kan bytas ut mot lite fin körsång...
Stopp!!
Jag vill inte gå på körkonsert när det är utlovat Högmässa!! Jag vill själv vara en deltagande del i församlingens bön och lovsång!! Inte en åhörare, där alla skall applådera till sist, så att prästen kommer av sig och glömmer säga:
- Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.
Istället blir det.
- Nu tackar vi kören och så blir det lite kyrkkaffe med mingel vid utgången och glöm inte swischa och swoscha...
Det är så käckt, så käckt. Trevligt, trevligt, trevligt.
Nattens klargörande dröm.
Men om inte kyrkan själv kan bära upp den helighet som Herren Gud vill betjäna oss med, vem skall då göra det??
Jag tror jag får göra som Farmor Frida gjorde i Hökhult; hon hade inte alltid möjlighet att ta sig till kyrkan, så vid radions gudstjänst lyssnade hon noga och när de läste nattvardsorden då stod hon inne i salen vid Jesustavlan med en pepparkaka och lite vinbärssaft...
- För mig utgiven... för mig utgjutet.
Där landade Herrens Heliga Nattvard.
Kristi lekamen. Oblaten - Kristi kropp.
Dock, när jag själv tjänstgjort har med största respekt delat ut nattvardsgåvorna.
Inne i sakristian efteråt har jag i enskild andakt firat HHN med de oblater som inte konsumerats och det alkoholfria vinet.
Hur skall heligheten åter vinna respekt i våra kyrkor, med bön och tysthet, i stilla tro?
Med stor sorg och smärta,
Helene F Sturefelt, kristen i samtidens förvirring.
Jo, det finns en plats där högmässan bär heligheten, och det är i heliga Birgittas Klosterkyrka i Vadstena. Där kan jag slappna av och bli helt mättad och andligen tillfreds. Tack!
Pax et bonum.
Farmors Jesustavla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar