SINGIS-STUGORNA - Drakryggen - Dag H 10

Gaskkasnjunni, 1.721 m ö h.

Vi befinner oss mitt på kalfjället i Sveriges nordligaste fjällvärld. Detta är del 10 av pilgrimsberättelsen från vandringen mellan Abisko och Nikkaluokta. Luleå stift inbjöd till denna vandring i augusti 2009.

I fickan låg den lilla pilgrimsboken med texter ur Dag Hammarskjölds bok "Vägmärken" och reflektioner av KG Hammar.

Den stora tystnaden har kramat oss med sin närvaro, till tårar... av mäktighet.

Här uppe finner människans sin plats i tillvaron. Det är inte hon själv som är i centrum. Det är något annat. Någon Annan.

Lämnar Sälkastugorna. 

Vi lämnade Sälkastugorna bakom oss och gick över en jokk. Hur är det med balansen? Fokusera!

Pilgrimsstaven är till stor hjälp.

Vi bar med oss orden "Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen om du väntar, beredd. Och handlar - när du står inför kravet".

Vad kan det betyda?

KG Hammar skriver:

"Ett liv som levs i öppen beredskap och väntan på den insats som uppenbarar sig när ögonblicket infinner sig kan synas vara ett liv i ofrihet och beroende. 

Den livserfarenhet som Vägmärken vill dela med oss säger raka motsatsen."

Luleå stifts pilgrimsbok. Drakryggen?

"Det är när vi upphör att söka vår frihet och vårt oberoende som detta infinner sig.

Bundenheten vid det egna jaget och dess behov av självförverkligande förväxlas lätt med frihet och oberoende.

En annan sorts frihet ligger i bejakande av de krav som möter oss, de insatser som söker verktyg."

Något annat är större. Någon Annan.

Bergen och himlen hjälper Egot att släppa sig själv. Här är ett sammanhang som är långt större än jaget.

Vi vandrade i dalen Tjäktjavagge. 

Kartan talade om bergens namn; Duolbanjunecohkka, Roavgoavi och Guobircohkka som är 1.506 m.

Många vattendrag slingrade sig genom naturen, möttes, och hittade nya banor.

Vandringsdag 5.

KG Hammar fortsätter:

"Så kan jag själv aldrig vara mitt eget mål. Mitt livsmål är att vara medel.

Den upptäckten kan leda ända till upplevelsen att det sker en subjektsförskjutning i mitt liv: inte jag, utan Gud i mig."

Vilken befrielse!

Vi tog av oss ryggsäckarna och pausade.

Pilgrimsvila.

Jag skriver i min anteckningsbok "Stigpunkter":

    Civilisationen lånar 

    markplats av naturen

    och

    sätter sina egna lagar

    ända tills jorden spricker upp i 

    vredesstormar

    dunderjordbävningar

    och urskyfall.

Ända sedan jag var barn har jag stått på naturens sida.

Naturen och jag mot människorna.

Renarna följde oss på avstånd. 

En grupp med ryttare på hästar tog sig förbi. Jag trodde vi var ensamma här...

Dag Hammarskjöld skriver:

       HUR ÖDMJUKT VERKTYGET

       NÄR DET PRISAS FÖR

       VAD HANDEN UTFÖRT.

"Att vara redskap är också att avstå från att låta sig prisas för det verk som handen utför. Att låta Gud få äran".

Renarna följer oss.

Ja, det är därför det blir så fel med applåder i kyrkan. Allt som vi gör där, är för att ge fokus på Guds kärlek! Då skall inte någons prestation applåderas. Då har man inte förstått varför man är där. 

Sångarens avvärjande rörelse med handen när kyrkpubliken ville klappa och inte förstod att det var de som var församlingen, inför Guds ansikte...

Verktyget själv - sångaren, prästen, kören - vill inte bli dragen ned till golvet när de gjort allt de kan för att hjälpa alla lyfta blicken mot Herren.

Efteråt är det inte fel att säga "tack" men man måste förstå skillnaden.

Hästar med ryttare.

Någonstans skulle vi kunna skymta ryggen på Kebnekajse. Skulle molnen skymma?

Jag var förväntansfull.

Plötsligt öppnade sig en glipa och vi såg det - Drakryggen...

Jag blev rädd och fantasin skenade.

Är det en drake??

Som sprutar ånga...??

Eller är det Mose vid Sinai berg när de tio budtavlorna skall ges??

Drakryggen.

Det var som att vandra i det bibliska landskapet.
Alla berättelser fick liv genom naturens mäktighet. Gudsnärvaron var påtaglig.

Här skulle jag velat stanna.

Och här skulle jag velat sluta skriva.

Det är liksom fullkomnat.

Men vandringsleden fortsatte och dagen var inte slut än.

Vi gick över ännu en hängbro. Under oss forsade glaciärvatten från Guorbicohkka, 1.506 m.

Hängbro.

Vattnet var isgrönt och lätt grumligt av "silt"; ytterst små korn som bildar lera när de sjunker.

Det krävde mod att gå över.

Jag samlade mig och tittade rakt fram.

Men jag måste ju våga titta ned också!

Vilka enorma krafter!

           Glaciärvatten forsar.

När bruset av dessa väldiga vatten låg bakom oss, fortsatte jag mitt samtal med Evert, som arbetar med att ta fram en samisk koralbok. Han förklarade den samiska sångtekniken, som kallas "förut-tag"; man sjunger tonen aningen för tidigt så att melodin liksom börjar studsa... Plus glissando!

Så här:

Samisk sångteknik.

Det var högalpin terräng. 

Vi passerade två fångstnät för renarna. Skyltar visade vägen.

Vandringsleden började gå nedåt. 

Vi samtalade om civilisationen, TV, relationer och män... och jag rös av dåliga minnen.

Det var svårt att gå. "Fjällräven klassiker" hade fått tvåtusen personer att springa sönder terrängen... Arg!

Och någon berättade om den sekulariserade mannens korstecken:

- Kepsen, gylfen, nycklarna och körkortet i bröstfickan...

Renskötarnas fångstnät.

Vi nådde Singis-stugorna efter 12 km vandring. Det var brant. En bastu låg på en klippa med en badbrygga långt ned.

Det blev tonfiskgryta till kvällsmat. Gott.

Därefter delande av dagens erfarenheter med de andra vandrarna. Det är alltid lika intressant att få lyssna till hur andra uppfattat dagens insikter.

Min avslutade filosofi i "Stigpunkter" lyder avancerat:

    Knäckebröd

      knäckebröd

        - trött på knäckebröd!

Godnatt!

Helene Fransson Sturefelt,

- pilgrimsvandrare i norr.