KEBNEKAJSES FJÄLLSTATION - Dag Hammarskjöld 11

Fjällsjö längs Dag Hammarskjölds led.

Detta är en fortsättning, del 11, av pilgrimsvandringen 2009 som Luleå stift inbjöd till. Vi vandrade på Kungsleden, den del som också kallas Dag Hammarskjöldsleden.
I ryggsäcken hade vi den fina lilla pilgrimsboken med texter ur "Vägmärken" och reflektioner av KG Hammar. 

22 augusti 2009, vandringsdag 6.

Bergssamtal med vår Herre, Psaltaren 36:6-11:

HERRE, TILL HIMMELEN STRÄCKER SIG DIN NÅD

... och jag sträcker armarna uppåt och ber om en blå himmelsglänta idag.

DIN TROFASTHET ÄNDA TILL SKYARNA

... min bön omfamnar molnen som lever sitt eget liv.

DIN RÄTTFÄRDIGHET SOM VÄLDIGA BERG

... bergen som rest sig ur havet, och jag överväldigas av din styrka! 

Enastående mäktigt.

DIN RÄTTVISA SOM DET DJUPASTE HAV

... djupt nere i dalen möts alla vattenlinjer, och vi samlar ihop våra steg.

HERRE, DU HJÄLPER BÅDE MÄNNISKOR OCH DJUR

... tack gode Gud för renarna, hästarna och korpen som flög i bergets uppåtvindar!

DIN NÅD ÄR DYRBAR, O GUD

... och jag böjer mig ned och äter blåbär och dricker jokkens vatten.

I DINA VINGARS SKUGGA FINNER MÄNNISKOR SIN TILLFLYKT.

... och fjällets kärva ryggar kastar sin skugga när solens strålar nuddar den.

Norra Sveriges skönhet.

Vi väcktes tidigt av ösregnet. Men vänta bara tills jag har fått göra min väder-bön!

Jag brukar be med händerna mot himlen och vifta medvinds, och skicka iväg molnen så att det blir en blå öppning runt oss.

Ja, jag vet att det är barnsligt, det är bara det att det fungerar... när jag gör det...

Jag låg i tredje slafen överst, under snedtaket där det var minst syre. Dessutom hade jag brottats med siden-rese-lakandet, jag hittade inte in...

Och jag drömde om bomber och tryckvågor. Det var en "dagrest" från gårdagen då vi såg en helikopter hovra vid fjället igår. Drömmen drog mig vidare till en gammal arbetsplats, där jag letade efter mitt arbetsrum, men det fanns inget...

Man kan vara "vilse på fjället" men det är lika obehagligt att vara vilse i tillvaron och inte veta var man hör hemma.

Jag låg och spanade ned över frukostbordet med den dagliga blåbärsgröten - knall-lila.

Håll dig till leden.

Denna sjätte vandringsdag skulle vi upp extra tidigt för att nå vårt slutmål; 14 km till Kebnekaise fjällstation.

Säkerhetsledaren Anders R kontrollerade allas fötter och plåstrade om de som behövde.

Vi stod uppställda och redo redan kl 07.45!

Det blåste mycket. Storm i byarna. Vinden knuffade oss och vi var nära att trampa snett - och det gör man inte ostraffat på det här stenskravlet!!

Meditationsplats.

Dag Hammarskjöld skriver:

   VINDEN BLÅSER VART DEN VILL.

   - SÅ ÄR DET MED VAR OCH EN SOM ÄR FÖDD

   AV ANDE.

   

   SOM VIND - I DEN, MED DEN, AV DEN

   ÄVEN SOM SEGEL, 

   SÅ LÄTT OCH STARKT ATT, OM ÄN TYNGD

   TILL JORDEN 

   SAMLAR DET ALL VINDENS KRAFT

   UTAN ATT HÄMMA DESS LOPP.

   BLOTT DETTA - PÅ DESSA VIDDER

   DESSA HÖJDER.

       

                                          Fjällsjö.

Vi passerade en fjällsjö.

Plötsligt öppnade sig det vackraste landskap jag sett - som när Israels folk äntligen var igenom öknen och kom fram till det Förlovad landet. De enorma fjällen var i skugga men solen lyste nere i dalen.

Vi närmade oss en kant, och jag hisnade över vad jag fick se...

Önskar vi fotograferat... eller att jag hunnit teckna ned det. Nu får denna syn vila djupt i minnet istället.

Jag överväldigades igen av en sån oerhörd kärlek till bergen att tårarna trängde fram.

Obeskrivligt landskap.

Termiken och uppåtvindarna höll liv i molnhålet jag bett om. Den blå himmelscirkeln var synlig hela tiden, och solens strålar letade sig ned och belyste de skrovliga bergssidorna. De framstod ännu mäktigare.

Kittelfjället = Kebnekaise, det är inte det som samerna menar...

Det är Tuolpagormi.

Vi tog flera pauser och vilade rygg och fötter. Mer energi, mer nötter, blåbär och russin.

I en burk väntade gårdagens pasta med tonfisk, så gott. Och kall blåbärs-soppe-gröt är en delikatess!

Ute smakar allt gott.

Fjälljokkarna samlades till en duvblå vattenström över vita kalkstenar.

Moa, vår pilgrimspräst, hittade en lä-plats där vi kunde fira mässa utan att vinden tog över.

Nattvarden ute i naturen ger oanad styrka till en trött människa.

Bakom henne såg vi plötsligt en renhjord närma sig.

Alla hade enorma svarta horn, några med fyra taggar upptill! Renarnas vapen...

Ledar-renen var grå och hade orange tejp-markering på hornen. 

Vilken upplevelse detta var. Jag satt bredvid Evert och höll honom i armen, lite rädd.

            

                                     Evert och renen.

Bergen formade en gryta i dalen där vinden lugnade sig. Ljuset strålade fortfarande ned genom mitt molnhål...

Spången gick genom olivgröna ullvidefält. Dalen var så bred att blicken inte kunde omfatta den. Jag svepte med ögonen från vänster till höger - så mäktig!

Gråten över skönheten satt kvar i halsen. Jag ville verkligen gråta, för att ta hand om känslostormen, men det gick inte.

Så jag tog till ett annat språk - sången. 

När de andra inte hörde, sjöng jag det vackraste jag vet:

Introitus från gudstjänstens liturgi:

    SÄND DITT LJUS OCH DIN SANNING

    MÅ DE LEDA MIG 

    MÅ DE FÖRA MIG TILL DITT HELIGA BERG

    OCH TILL DINA BONINGAR

    SÅ JAG FÅR GÅ IN TILL DITT ALTARE

    TILL GUD, SOM ÄR MIN GLÄDJE 

    OCH FRÖJD.

Liturgin var det enda som var tillräckligt kraftigt för att fånga upp naturens mäktighet.

Jag sjöng och sjöng... och tog sedan hjälp av dem som kunde sjunga bättre - Anna, Lennart och Evert.

Jag orkande knappt möta fler vyer och dalar... Skrattade av lycka över att det inte tog slut.

Ännu en fors trängdes sig kraftfullt fram och vi gick över hängbron.

Vi kom fram till den sjätte stenen:

   LIVET HAR VÄRDE

   ENDAST GENOM SITT INNEHÅLL

   - FÖR ANDRA. 

Sjätte meditationsplatsen.

KG Hammar reflekterar över Dag Hammarskjölds ord:

"I rätta relationer råder godhet och kärlek. Den som söker sig själv och sitt eget bästa motverkar livets mening och därmed också på sikt sitt eget bästa.

Att alltid finnas till för andra är att leva beredd, i väntan på den insats som söker oss.

Gud kan aldrig vara nytta eller medel för att uppnå något. Gud är alltid mål."

    ATT BEHANDLA ANDRA SOM MÅL

    ALDRIG SOM MEDEL.

Sjätte stenen.

Vi stannade bara en liten stund vid den sjätte stenen. Jag såg en 3G-mast och blev påmind om civilisationen, uppryckt ur vandringens förtrollning.

Kebnekaise fjällstation låg inom räckhåll. Det var tre kilometer kvar att vandra, alltså en hel timmes väg.

Pilgrimsleden gick nu nedför. Fjällbjörkarna dök upp igen. Det blev grönare med lingon, blåbär och småbäckar som skar igenom gång på gång.

Vi såg ännu en ren som stod helt still. Hade den fastnat? Evert lockade på den... men den hade valt detta videsnår som hjälp att klia av sig de enorma hornen.

Ned mot Fjällstationen.

Framme!

Åh, riktiga duschar... och vi drack en kall öl i bastun....

Rena och fina gick vi till restaurantens bord med vita dukar. Det kändes kungligt.

Nu var det inte torrfoder eller knäckebröd som skulle spisas. På menyn stod det:

- Lösstekt kalv... (stackars den!) med bearnaisesås och potatis. Potatis! Fattar du hur gott det är!!

Efteråt samlades vi i ett flott konferensrum och delade dagens erfarenheter.

Framme vid fjällstationen.

Logementen var häftiga, som omklädningsrummen i ett kallbadhus - bås med gardiner...

Bakom gardinerna var det fyra bäddar i våningssängar. Nej, detta skulle jag inte klara... 

I båsens överslaf var det bara en halv vägg mot den andra sängen. Där låg redan en okänd man och sov. Snarkade förstås.

Jag Kan Inte Somna då!!

Skall jag bli tvungen att putta på en främmande man för att själv kunna få sova??

Snälla... 

För första gången längtade jag hem.

Vägen hem?

Fortsättning följer. 

Helene F Sturefelt,

- pilgrimsvandrare i norr.