ANNIE ERNAUX Nobelpristagare

Nobelpristagare i litteratur 2022.

Åter igen blev jag drabbad av mötet med en annan människa. Kanske är det fler än jag som känner igen mig årets nobelpristagare?

Dörren öppnades sakta. Med spänning hörde vi  Svenska Akademin avslöja 2022 års nobelpristagare i litteratur - ANNIE ERNAUX från Frankrike. 

Akademins "ständige sekreterare" - som inte alls är ständig utan snarare o-ständig och ofta utbytt! - Mats Malm är den torraste, tråkigaste och minst karismatiske person jag sett på länge... Helt utan rörelse eller känslor meddelade han motiveringen:

- Annie Ernaux tilldelas nobelpriset i litteratur för sitt mod och sin kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.

Mats Malm.

Nästa dötråkiga person, ordföranden i Nobelpriskommittén Anders Ohlsson, berättade:

- Annie Ernaux är född 1940 i Normandie och uppvuxen under fattiga förhållanden. Hennes författarskap är sociologiskt, inte känslomässigt. Känslor skall läsaren själv känna. Hennes språk är stramt och rakt på sak.

Hon undersöker sig själv etnologiskt, det är inte fiktion.

Hm, dessa båda herrar illustrerade utmärkt vad känslolöshet är. Deras rationella meddelande kunde fått mig att sluta lyssna...

Men så gick sändningen raskt över till TV-studion där ett samtal utspann sig.

Nobelstudion.

- Kan man kalla hennes författarskap för "auto-fiktiv"?

- Nej, det är en självbiografi, inte en fiktion. Hon är på jakt efter sanningen. Fiktion får inte komma in.

- Annie Ernaux skriver inga tjocka böcker. De är tunna och hon förnyar sig ständigt runt sin livserfarenhet, på ett nästan plågsamt sätt.

- Hon problematiserar minnet och ser sig själv utifrån. Hon är mer av "etnolog" än författare. Hon ifrågasätter och undersöker ständigt "varför blev det som det blev?"

Annie Ernaux's bostad.

Norstedts förlag har satsat mycket på hennes litteratur och utgivit flera volymer, och de visade nu stor glädje, förstås.

- Annie Ernaux passar in i en svensk tradition av arbetarlitteratur, autodidakter (självlärda). Det känns som ett svenskt val. Hon är grunden för nordisk litteratur, sades det i studion.

- Hennes bok "Skammen" för tankarna till  MeToo-rörelen och de skandaler som Svenska Akademin härjades av. Det är en gråzon av "samtycke"... Kanske vänder Akademin blad genom detta val av författare.

Samtalet fortsatte i studion:

- Annie Ernaux visar ett stort författarskap i det lilla formatet.

- Hennes bok "Åren" är en slags kollektiv självbiografi där hon vänder sig bakåt till barndomen, vilket förklarar bakgrunden till de andra böckerna.

Hennes böcker utgivna på Norstedts förlag.

För något halvår sedan hälsade Ann Wictorin på Annie Ernaux i hennes hus utanför Paris.

Det passade ju mycket bra att visa delar av den intervjun! Och nu fick vi se en öppen, charmig kvinna - allt annat än de torra farbröderna - välformulerad även i tal.

Öppet och ärligt har hon skrivit om sin passionerade relation vid 55+ med en 26-årig ung man. 

Hon vågar berätta om svåra ämnen, inte minst sin abort som hon gjorde vid 23-års ålder.

Hon utgår från fotografier av sig själv och försöker liksom komma den personen nära...

- Det experimentet vill man ju själv göra! sa de i studion. Hon söker verkligen sig själv!

Vem var man? Hade man ens tyckt om sig själv då?

Hon skriver  så att man bara ramlar in i händelserna.

Ann Wictorin och Annie Ernaux.

Annie Ernaux säger i intervjun av Ann Wictorin:

- Känslor hör inte hemma i skrivandet, alltså själva beskrivningen av känslor. Men boken bör framkalla en känsla! 

Orden skall ringa in verkligheten, men inte förklara hur den skall upplevas.

Känslor hör inte hemma i skrivandet.

Här var jag tvungen att tänka till. 

Mitt sätt att skriva är inte så. När jag skriver teologiska artiklar här på bloggen, är det viktigt för mig att lägga in känslomässiga reaktioner för att inte texten skall bli för tung:

ex) nä, nu förstår jag inte... nu är det för mycket... nu måste jag gå och dricka ett glas vatten...

Då blir kommunikationen mer levande med dig, bästa läsare.

Men, det är skillnad mellan att skriva teologi och när man beskriver händelser, det vet jag. Den bär sig själv.

Jag tar sats och kommer att börjar skriva om mitt liv. Jag är inte där än, men Herren kommer att visa mig rätt tid och stund. För att det är nödvändigt.

Orden skall framkalla en känsla.

Annie Ernaux undersöker sitt liv när hon skriver. Hon letar efter vem hon var som ung. Därför låter hon publicera foton av sig själv på böckernas framsida.

Hm, det skulle jag aldrig kunna göra. Det är att lämna ut sin integritet alldeles för mycket. Fotografier på ansiktet tillhör det privata, känner jag. 

Där emot är det väl alla människors uppgift att ständigt lära känna sig själv för att förstå vem man är och vad Gud har menat med ens liv.

Hon höll upp en bok som aldrig givits ut, skriven när hon var 22 år.

- Den påminde mig om något som lyst upp mitt liv, som var viktigare än livet.

- Tanken att börja skriva igen gav mig ingen ro, det var bara det att saker kom i vägen hela tiden... gravid... abort...

Ann Wictorin lyssnar.

Jag tänker att vi som har kallelsen att skriva, vi kan inte lägga ned pennan. Det går inte. Det är en inre drift att formulera sig, först för egen del i dagböcker och egna anteckningar, sedan att låta insikterna gå vidare och nå fler.

Precis som jag skrev i gårdagens inlägg "Innan jag fanns" då jag kvällsjobbade på biblioteket som tonåring. Utan andras skrivande hade jag inte haft bråkdelen av den erfarenhet jag nu har. 

Så, Tack alla Skrivare!

Nu är det min tur att ge tillbaka.

Men först måste livet hända.

I studion talade de om vilket ansvar det är att få nobelpriset i litteratur. Man skall vara en representant för stor litteratur, och det kravet kan kväva ens kreativitet. Men det kan också vara en drivkraft.

- Annie Ernaux behöver inga priser för att skriva. Hon skriver oavsett! Hon lever i sitt skrivande.

- Den "kollektiva självbiografin" gör att många känner igen sig i det hon beskriver. Hon fångar in tiden och det gör att just den tidsepoken känns så nära.

- Hon är så ungdomlig och glad! Hon har en otrolig närvaro i stunden.

- Hon går som sagt ständigt tillbaka i sitt liv, men skildrar situationerna på nytt sätt, hela tiden. 

Vi lever i tiden och vi åldras i den tiden vi lever i.

Det är samhället som formar vår kollektiva självbiografi och det påverkar hur vi minns våra upplevelser.

Känslor. Hur?

Ellen Mattsson från Nobelkommittén intervjuades:

- Annie Ernaux har en knapp stil. Hon skriver enkelt om komplicerade saker. "Akuratess"... Hon är så precis i sitt skrivande, som en kniv som går rakt in på det mest centrala. Hon skär bort allt det onödiga, inget fluff och inga bortförklaringar. 

Inte heller någon poesi... Det finns inget poetiskt i hennes skrivande, och inte heller något bildspråk.

Jag tänkte, där jag satt i min soffa, att denna stil är det motsatta till det amerikanska. Böcker och filmer från USA är väldigt pladdriga, så pass att jag ofta undviker det eftersom jag blir så trött.

Min utbrändhet gör att jag orkar endast lyssna till väsentligheter, allt "fluff" undanbedes!

Jag känner mig allt mer befryndad med denna franska skrivar-moder!

Men bildspråket vill jag behålla för egen del. Jesus var en mästare i att tala i bilder så att folk förstod. Där är han min Mästare - igen!

Söker efter sig själv.

Ellen Mattsson fortsatte:

- Jag förstod inte hennes författarskap när jag läste henne på 80-talet. Språket var så torrt och knappt. Men hon går rakt på kärnan så det gör ont, det ser jag nu.

Hon försöker inte dupera mig att känna en massa saker när hon beskriver sorg, förlust, smärta och skam. Jag hamnar själv i de känslorna genom själva läsningen.

På frågan om inte nobelpriset i litteratur borde gå till andra språkgrupper och länder längre bort, svarade hon:

- Jo, vi missar oerhört mycket... skickliga författare... men vi har gjort vårt bästa och vi fortsätter jobba med detta, så brett som möjligt.

En annan kvinna sa (Yokio?):

- Hon beskriver sin kvinnliga erfarenhet. Hon döljer inget i en massa vackra ord. Hon är helt enkelt en sociolog i romanskrud! Det skulle kunna bli ointressant... men det blir inte det.

Högläsning ur "Omständigheter".

Programmet från Nobelstudion i Stockholm avslutades med en högläsning ur hennes bok "Omständigheter". Jag citerar, med tårar i ögonen, djupt drabbad av hennes ord som uttrycker det jag inte visste om mig själv...

"Jag är färdig med att sätta ord på det som för mig framstår som en fullkomlig mänsklig erfarenhet av livet, döden, tiden, moralen och lagen - det som upplevs genom kroppen.

Jag har utplånat den enda skuld jag känt beträffande den här händelsen, att jag var med om den, som en gåva, bortom psykologiska och sociala skäl.

Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem, och det sanna målet med mitt liv är kanske bara detta; att min kropp, mina känslor och mina tankar SKALL BLI TILL SKRIVANDE...

... det vill säga något begripligt och allmänt spritt.

Min existens fullkomligt upplöst i andra människors huvuden och liv."

Gratulerar!

Nu har jag fått en modell för det som jag själv håller på med.

Alla de svårigheter som livet tvingat mig igenom - både vad gäller relationer och tjänst i Svenska kyrkan - de finns kanske där för att det är dags att skildra dem, för min egen skull, för din skull, för andras skull... till tröst?

Jag är skakad av hennes rättframhet.

Och djupt tacksam.

Stark, inre drivkraft.

Jag avslutar med att citera ett bibelord som ligger här i bakgrunden och viskar:

GUD TRÖSTAR OSS I ALLA VÅRA SVÅRIGHETER 

SÅ ATT VI MED DEN TRÖST VI SJÄLVA FÅR AV GUD 

KAN TRÖSTA VAR OCH EN SOM HAR DET SVÅRT.

TY LIKSOM VI HAR FÅTT RIKLIG DEL AV KRISTI LIDANDEN 

SÅ FÅR VI OCKSÅ RIKLIG TRÖST GENOM KRISTUS. 

2 Korinthierbrevet 1:4-5

Tack, Herre.

Annie Ernaux fick nobelpriset när hon var 82 år.

Då har jag nitton år på mig att jobba...

Vi hörs!

Nobla hälsningar från en bokstavsslukare och obotlig skrivare, med tack till denna fransyska kvinna!

Helene F Sturefelt.

Ögat i djupet.