Oktobermorgon.
Jag älskar denna färgstarka tid på året!
Utan att jag visste hur det gick till, vaknade jag av mig själv - tidigt.
Här jag sovit färdigt? undrade jag.
Kroppen svarade 'ja' och då fick dagen börja.
Det var svalt som i ett kylskåp när jag kom ut. Så skönt! 8 grader! Nu är vi långt bort från sommarens värmeslag.
Novemberkaktus i oktober.
Jag gick en runda runt kyrkan och såg de flitiga byggarbetarna som strävar att ha renoveringen klar till Advent. Uppifrån ställningarna var bygg-radion på med Rix Megapols skvalmusik...
Det lät billigt med tanke på vilket djup det är i sånger och psalmer inne i kyrkan.
Tänk om de istället hade rattat in 92,0 MHz och låtit "Andliga sånger" strömma ut runt kyrkan!
Ännu firas onsdagens mässor i församlingshemmet för att inte störa renoveringsarbetet.
En del av kyrkbänkarna är inflyttade dit. Jag äääälskar kyrkbänkar!
Förbättringar.
Hur kan man älska kyrkbänkar?
Jo, vår tro är kollektiv, vi är en gemenskap, och vi sitter tillsammans.
Små barn kan ligga ned och tjocka tanter och farbröder kan ta lite extra plats. Det kan de inte när det är enskilda stolar...
Psalmböcker har en praktisk hylla sedan flera hundra år tillbaka, och handväskan och kepsen kan hängas på en liten krok därunder. Det finns inga sådana möjligheter i de kyrkor där "stolraseriet" härjar.
Kyrkans klockor ringde samman och äntligen tystnade sorlet.
Bänkarnas gemenskap.
I denna församling har man en förkärlek för de nyare psalmerna som börjar på 700.
Från Peru kommer psalm 748, skriven av Torres Ruiz Gilmer, katolsk teolog, författare och tonsättare, ledare av gruppen Siembra.
VI GER DIG DENNA NYA DAG, O HERRE
SE VÅR LÄNGTAN ATT FÅ LEVA HELT
VÅR KRAFT, VÅRT SVETT, VÅRT LIV
BÄR VI FRAM TILL DIG
VI LEVER I VÅR VÄNTAN
PÅ DIN ÅTERKOMST... ://
Sv Ps 748:1
Jesus, kom snart.
Den är fin! Per Harlings översättning är bra. Psalmen är jordnära och uppåtriktad.
Ännu hade jag inte hunnit bli svettig... men jag uppskattar det kroppsliga språket. Och jag vill mycket gärna sjunga om hoppet och längtan efter att Jesus skall komma tillbaka.
Det är inte bara en from förhoppning, för mig är det en livsnödvändighet för att jag skall orka stå ut i den här tillvaron.
Morgonmässan blir i tysthet en proteströrelse mot livets djävligheter.
Hur gör du för att orka höra om klimatförändringarna, kontrollsystem, överstatlighet, det kontantlösa samhället, verkningslösa vaccinationer som många blev sjuka av, konflikter och krigseländet i Ukraina?
Och så kanske man har lite ont i ett knä, och rent av en ilsken hälsporre som känns som en spik i foten...
Jesus hade tre spikar i kroppen...
ETT FÅTAL LEVER UTAN KAMP OCH MÖDA
ALLTFÖR MÅNGA VANDRAR SMÄRTANS VÄG
DEN VÄG SOM DU HAR GÅTT
TÖRNBEKRÖNTE KUNG
FÖRTROGEN MED VÅR SMÄRTA
MÖTER DU OSS HÄR... /::
Sv Ps 748:3.
Psalm 748
En människas smärta kan vara treenig, liksom Guds väsen.
Kropp, själ och ande.
Vi kan ha ont när vi tänker och försöker förstå tillvaron.
Vi kan ha ont i känslorna, och plågas av relationer som inte är bra.
Vi kan ha ont längst in där anden är, och kämpa med meningslöshet och en frånvarande Gud.
Herre, lys på mitt kors.
Jag tänker på fjärilen som inte kom ut från balkongen.
Det fanns inget luftdrag att orientera sig emot. Men så såg jag glipan... Den lilla, lilla öppningen som släppte in solljuset...
Och jag tänkte:
- Det spelar ingen roll hur mycket solen lyser om vi letar på fel håll...
Gud är närvarande hela tiden. Jag har lärt mig uppfatta det. Särskilt i motgångarna.
Jag öppnade fönstren till fjärilen och vinddraget tog den med ut.
Ser du?
Jag satt längst ned på den inburna kyrkbänken, intill en pelare. En av de äldre psalmerna fick plats, en tonsättning av Psaltaren 121:
JAG LYFTER MINA HÄNDER
UPP TILL GUDS BERG OCH HUS.
FRÅN DEM HAN HJÄLPEN SÄNDER
OCH SKICKAR UT SITT LJUS (till fjärilen!).
MIG HERREN ALLTID LEDER
SOM JORD OCH HIMMEL GJORT.
HAN HÖR MIG NÄR JAG BEDER
OCH SKYDDAR MIG ALLTFORT.
Sv Ps 238 b)
Att våga nämna Gud vid namn gör att bönekontakten blir helt annorlunda!
Det är som att se sin älskade i ögonen... man blir generad, och viker bort blicken... för att det kommer för nära.
- Gud. HERRE. Jesus, Guds son...
Då händer det något!
Precis som när någon säger ditt namn - då lystrar du och en kontakt uppstår.
Så innerligt vackert.
Morgonmässan fortskred och brödet var brutet. Vi får inte önska varandra "frid" i den här församlingen - jag vet inte varför. Annars är det just det som skapar kontakt - en nick och händerna mot bröstet. En känsla att var sedd både av människor och Gud.
- För dig utgiven. För dig utgjutet.
Jag är så gammal att jag även saknar knäfallet. Detta tjatiga köande utan andakt hjälper inte min koncentration. Herre, hjälp mig!
Det heliga sakramentet.
Andlig spis och lekamlig spis.
Sedan är det kaffe och fralla. Trångt runt borden och ivriga samtal. Det är fint. Social gemenskap.
Men jag hade önskat få tala om Tro & Liv som man gör på Pilgrimscentrum i Vadstena. När jag försöker föra texterna på tal, blir det inte mycket av... då kommer Ordet för nära och det blir genant, igen.
MIN UTGÅNG HAN BEVARAR
MIN INGÅNG LIKASÅ
SIN NÅD GUD ALDRIG SPARAR
FÖR DEM MED HONOM STÅ.
Sv Ps 238 b) vers 3.
Sv Ps 238 b) vers 3.
I den ordningen; utgången först, ingången sedan.
Alltså utgången ur detta livet, och därefter ingången i himmelriket.
Livet efter detta är ständigt närvarande. Jag längtar. Så underbart det skall bli!
Ett levande, ett dött.
Det är som de två träden bakom kyrkan - en lönn och en alm som växt ihop med stammarna slingrande sig om varandra. I år har almen dött... medan lönnen ännu grönskar. Det är en sinnebild för hur det står till med det jordiska och det himmelska livet.
För ateisten är den döda almen en bild av ett himmelrike som inte finns.
För att han letat på fel ställe... Eller inte sett ljuspunkten mellan jalusierna? Detta livet är det enda som grönskar - men hur länge till?
För den troende är det tvärtom. Detta jordiska liv kommer snart till sin ände och planeten är utsliten.
Men den gröna lönnen berättar om livet bortom livet, där Gud väntar.
Så må du vara välsignad, liksom jag blev välsignad denna alldeles vanliga onsdag i oktober.
Renovering även av själen?
Käre himmelske Fader,
Ge oss styrka att bära våra bördor.
Välsigna den onda hälsporren så den driver mig i armarna på din korsfäste Son.
Hjälp mig att se det som grönskar, inte det som är visset...
Tack för morgonmässan.
Amen.
Helene Sture Mässfelt,
- höstälskare, fjärilsräddare och tacksam kyrkobesökare.
Där är ju ljuset! Hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar