Är sommaren slut?
Höstterminen har börjat och semestrarna är slut. Sommarens frihet går åter in i vardagens rutiner, med välkänd trygghet. Men inte för alla.
Det finns en oskyldig fråga som kan göra väldigt ont.
När alltid är bra, svarar man gärna, men om situationen är dålig vill man inte höra:
- Vad gör du nu för tiden? Vad jobbar du med?
Om man inte har något jobb, eller inte fick det man sökte, om man inte kom in på utbildningen eller är fortsatt sjukskriven - då orkar man inte svara på den frågan. Fortsättningen av samtalet blir ofta tafatt och konstlat.
- Nähä, jaha, vad gör du då då?
Luktar på blommorna.
Tänk om den frågan är felställd. Den naiva öppningsfrasen är förlegad eftersom utgångspunkten är positiv, vilket verkligheten inte alltid är.
Den som har det dåligt, orkar inte höra sig själv svara gång på gång att det inte är bra... Man orkar inte höra den tafatta tystnaden och hjälpa samtalet vidare.
Det är bättre att fråga med större distans:
- Hur é läget?
Då kan var och själv avgöra nivån på svaret.
Du måste förstå det.
Se helheten.
Det finns en fin psalm som jag inte tycker om. Texten innehåller förtäckta prestationskrav och jag får ont i magen varje gång den skall sjungas. Det är psalm 180:
VAD MORGON ÄR NÅD OCH ANSVAR
MED LÖFTEN OCH NYA KRAV
VAR AFTON STÅR KLARA STJÄRNOR
OCH FRÅGAR DIG VAD DU GAV.
Sv Ps 180 vers 2.
Jag vill inte vakna till en morgon som ställer krav på mig. Mitt sätt att leva är ett självmant givande, inte en yttre pålaga utan en inre lust att göra väl där jag kan.
Vad säger stjärnorna?
Inte heller vill jag blicka upp mot stjärnhimlen och känna att dessa himlakroppar vill att jag skall redovisa dagens möda. Tänk om jag inte gav något? Tänk om det regnade? Tänk om jag var för trött och istället själv behövde andras hjälp?
Textförfattaren till denna psalm är en dansk apotekare; Mads Nielsen (1879-1958), han var även författare. Vad tänkte han på när han skrev dessa ord? Jag har ingen aning.
Men jag känner ett uppfostrande finger som kräver ansvar. Riktar han det mot slöa människor som inte bryr sig? Som är på luffen, dagdrömmer och släpar benen efter sig?
VAR DAG ÄR EN SÄLLSAM GÅVA
EN SKIMRANDE MÖJLIGHET
VAR DAG ÄR EN NÅD DIG GIVEN
FRÅN HIMLEN, BESINNA DET.
Sv Ps 180 vers 1.
En skimrande möjlighet.
Ja, ja, jag är tacksam. Det är fint att få en dag till. Mads Nielsen diktade 1917. Då var första världskriget slut. Psalmsången får då den kontext som kan förklara dess uppfordrande ton. Nu lever vi i skuggan av Ukrainas invasion.
Jag skickar orden vidare till Putte.
- Vad jobbar du med då?
- Jag krigar och sorterar människor... dödar dem som är fel och bor fel. Jag rättar till det som är fel och bombar och tar tillbaka det som är mitt...
Där kan jag hoppas att hela Vintergatan ställer sig på led och kräver ansvar och konsekvens av varenda diktator! Män som dikterar villkor för andra är hemska.
Män som diktar pekfingerpsalmer kan också vara obehagliga och får ingen stjärna i boken av mig.
Vem ska diktera och dikta villkoren?
- Men du själv då, Helene, vad jobbar du nu för tiden? Hur går det för dig? Har du någon tjänst?
Folk vill ha ordning. Ha folk i fack. Det är någon slags social kontroll.
Frågan är välmenad, men andas nyfikenhet.
- Jotack, tackarsomfrågar, men vill du veta var ifrån jag får mina pengar?
Eller som Bertha sa i den danska serien "Badhotellet", där hon blev trött på sin tjatande mor. Hon arbetade för den hemliga underrättelsetjänsten under Andra världskriget, men det kunde hon ju inte säga. Så hon svarade vasst:
- Mor, vill du veta hur jag tjänar pengar? Jag är prostituerad nere i hamnen!!
Det var hon inte. Men frågandet tystnade.
Arbeta med sånt som ingen vill ha.
Så vill inte jag svara för jag arbetar inte för underrättelsetjänsten.
- Jag är tidsmiljonär.
- Åh! Har du vunnit på tipset?!
- Nej, jag lyfter en form av skadestånd från min förra arbetsplats, där den dåliga organisationen drev mig i väggen.
- Hrmfr, jaha, så att...
- I kyrkan uteblir återhämtningen ofta. Effektiva och välvilliga människor överutnyttjas lätt. Deras nej respekteras inte.
- Det var ju tråkigt. Snygg tröja, förresten...
Fråga inte!
Var afton står dimmiga stjärnor och frågar mig vad jag gav, och jag svarar att jag gav mer av mig själv än vad jag hade. Löften och nya krav - ja, förrättningar staplade på varandra i en aldrig sinande kö. Personalmöten och ledningsgrupp och sammanträden till månen och tillbaka.
Känner du igen det?
Och jag tänker på alla inom vården som inte är utvilade och måste tillbaka efter för kort semester. Jag tänker på alla lärare som fruktar lektionssalen med stökiga, ouppfostrade elever, och på alla präster som inte hunnit vila varken huvud eller själ...
Livet kan kännas som en tung godsvagn som inte längre vill dra sitt lass.
Vagn med fallna stjärnor.
Så, svaret på den plågsamma frågan är:
- Jag är kompledig.
- Jasså! Härligt. Eller? Hur länge då?
- Tja, övertidsarbete i mer än tio år ger ju en del tid att ta ut...
Är du nöjd nu?
Fråga inte mer.
Kanske kan jag försöka sjunga lite på vers 3, den är nästan bra:
VAR AFTON STÅR FJÄRRAN STJÄRNOR
I GLANS ÖVER DAG SOM FLYTT
VAR MORGON DIG HERREN KALLAR
OCH VÄCKER DIN VILJA PÅ NYTT.
Sv Ps 180 vers 3.
Fjärran stjärnor.
Tack för glansen, tack för dagar som flytt.
Tack för möten och tack för vänner på nytt.
Led mig till vila, led mig till ro.
Led mig till närvaro, här där jag bor.
"Insatsen söker mig, inte jag insatsen".
Vilan söker mig, och jag rasten - inte arbetet.
Herren kallar mig till uppgifter i Guds rike.
Herre, ge mig uppdrag efter din vilja -
då skall stjärnor tindra utan dess like!
Tindrar.
Jobbiga hälsningar från
Helene F Sturefelt,
- bloggare, skribent, diktare, radioarbetare, trädherde, scoutledare, ukulelespelare, konstnär och amatörfotograf... med mera och ännu mera.
- Och kompledig.
Alltså. Ställ inte upp. Säg nej.
Säg ja sedan när dina krafter räcker till, med glädje.
Sätt gränser. Du är inte Jesus. Och sätter de dig på piedestal, så hoppa ned för Guds skull!
Det gjorde jag.
Och slog mig illa.
Men det hjälper att lukta på blommorna...
Rabatten vid brofästet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar