ATT KOMMA EFTER - Pilgrimsvandring på Mön

Liselund på Mön, Danmark.

Ingen vill komma sist. Alla vill vara först. Ingen vill vara efter.

Efterbliven.

Men det var just det som hände. Jag blev efter. Sist. Mycket sist.

Ordet LÅNGSAMHET är ett av pilgrimens sju nyckelord. Men går det att efterleva?

Jesus sa ju att de sista skall bli de första, och de första skall bli de sista, men det fungerade inte just den här dagen... Det gäller nog bara i himmelen.

Sist eller först i himmelen?

Följ med på en pilgrimsvandring i fantastisk natur i Danmark. Där har man utvecklat spännande vandringsleder runt Mön, med det fyndiga namnet "Camönon" - en ordlek med den spanska leden "Caminon".

Det är väl skyltat med tydliga markeringar. Så det var ingen fara egentligen. 

Men...

Jag styrkte mig med några söta mullbärsfikon under ett träd.

Utmärkt markering.

Vad skiljer en pilgrimsvandring från en vanlig promenad i skog och mark?

Fyra saker:

- vandringen sker delvis i tystnad,

- ord av bön omsluter vandringen som dess identitet,

- det yttre landskapet blir en sinnebild för själens inre landskap.

- en kollektiv sammanhållning där ingen springer före den andre. 

Det är pilgrimens långsamma tempo som gäller.

Eller?

Trädets långsamhet.

Jag har vandrat på många leder, långa som korta, och jag har själv lett många pilgrimsvandringar.

Då är jag mycket noga att dels vara väl förberedd med det andliga innehållet, dels att berätta för gruppen hur den yttre vandringen skall gå till:

* vem går först och är "stigfinnare"?

* vem går sist och ser till att ingen kommer efter?

* var och en får presentera sig och kanske säga "jag har ont i ett knä" så att gruppen kan förhålla sig till varandras svagheter, och vara hjälpsamma.

När vi har gått tio minuter, stannar jag och så får alla rätta till om något skaver eller är för varmt/ för kallt vad gäller kläder.

Vi närmar oss "djävulsbron".

Ganska snart märks det vilka som är snabba i benen och vem som är tunga i kroppen. Om jag inte som ledare är uppmärksam på detta med en gång, vad händer då?

Jo, då springer de snabba före, gärna förbi stigfinnaren som de tycker är för långsam - särskilt om de är bekanta med trakten och känner geografin.

De tungbenade och dåligt tränade kommer ohjälpligt sist, och efter.

Avståndet ökar.

Det dröjer inte länge förrän gruppen är splittrad i två delar.

Vems ansvar är det?

Är det gruppen som bestämmer över ledaren?

Eller är det ledaren som bestämmer över gruppen?

Bestämmer havet över klippan, eller klippan över havet?

Med smärta i kropp och själ lärde jag mig att det är stor skillnad i kultur vad gäller danskt och svenskt förhållningssätt till vandringen.

I Danmark är man i sinnet sin egen "storbonde" och bestämmer själv.

I Sverige är vi kollektiva och inrättar oss i ledet, står i kö och gör som kungen säger.

Från Liselund till Jydelejet på den nordliga delen av Möns klint blev detta uppenbart.

Vi njöt av det lilla halmtaksbeklädda slottet Liselund och den vackra parken, som strax övergick till den branta stigarna på klintens rand.

Det stupade brant ned och räcke fanns inte. Det gick uppför och nedför och upp igen, över stora rötter och knaggliga stenar.

Min trötta fötter vilka rötter!

Här hade jag mycket bestämt organiserat upp ledet på följande vis:

* de långsamma ska gå strax bakom stigfinnaren. 

De hjälper gruppen att hålla ett lugnt tempo, och skall inte vara ledsna över att de inte kan gå så fort.

Tvärtom! Den långsamma är en tillgång.

* de snabba skall gå sist och vara gruppens "motor". 

Då är det ingen risk att någon kommer efter.

Risk? Hög risk!

Nu skedde inte det, och vi sackade efter allt mer. Det berodde inte på fotograferandet, utan organiserandet.

För tre år sedan var jag på samma plats med om att en medvandrare fick så svår kramp i vaderna att hon nästan var svimfärdig av smärta. Jag bad henne lägga sig på rygg i gräset, och så hävde jag mig över hennes fötter för att sträcka ut musklerna. Efter tio minuter kvicknade hon till.

Men gruppen var borta.

Och vi var vilse på Möns klint.

HERRE, VISA MIG DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Men var är vi??

Var är vi?

Jag trodde inte det kunde hända igen, men nu var det alltså min tur att vara den som inte orkade.

Den tryckande värmen gjorde sitt till.

Då måste ledaren vända tillbaka och leta upp de förlorade fåren!

När vi äntligen kom ikapp, satt gruppen och pausade och sjöng. 

- Åh, ni kan väl ta det en gång till bad jag? 

- Nej, vi har väntat tillräckligt länge på er. Nu går vi.

- - -

Möns nordliga klint.

Det var länge sedan jag hörde en så obarmhärtig kommentar.

Energin sjönk ännu mer.

Och de "efterblivna" fick ingen vila alls, nu var vi ju ikapp så då kunde gruppen fortsätta...

Efter fem minuter var vi (jag) efter igen, utan krafter.

Kroppen värkte, själen grät och svetten rann.

Jag hade ett paraply med mot solen... och det räckte jag min man, som nu kunde bogsera mig fram till parkeringen, där bilarna väntade.

Bogseringshjälp.

Frånsprungen. Bortkommen. Bliven efter.

Så, vem bestämmer?

Gruppen över ledaren eller ledaren över gruppen?

Det var tur (god planering) att jag hade min "jaktstol" med mig, jägarryggsäcken där man kan sitta och vila. Vila i väntan. 

På långsamheten.

Hur vackert det än är i Danmark, vet jag inte om jag vågar gå en dansk pilgrimsvandring till...

Jag stannade hemma idag.

Nu blir det kaffe och wienerbröd istället.

Det botar nog själens smärta!

Socker botar allt...

Jag avrundar med att citera Magnus Malmgren, pilgrimspräst i Lund, som skriver följande i boken "Walk For Future" om Långsamhet

Det inledes med en fråga:

"Vad skulle det betyda för dig att göra motstånd mot effektivitets-dygden?"

"Människan är som ett träd. Hon behöver få växa i den takt som krävs för att bli rotad i jorden.

Hög hastighet och och produktivitet utarmar livet. 

Det leder till ytliga rotsystem och en oförmåga att möta livets stormar.

Den heliga långsamheten är den takt som skapelsen själv anger."

Naturen skyndar sig inte.

"Ibland kan vi på ett fysiskt påtagligt sätt känna vad som sker med oss när vi saknar tillgång till långsamhet - vi drabbas av stress-syndrom, blir utbrända och går i väggen.

Utan vila och tid för reflektion och bön blir våra liv meningslösa och tillvaron ytlig. 

Utan livsrytm och mönster i tillvaron blir livet ohållbart.

Vi måste söka den heliga långsamheten som ger oss närvaro och beredskap att helt och fullt ta in situationens allvar och agera. Tidspress påverkar vårt moraliska tänkande".

Slut citat, Magnus Malmgren. 

Tack!

Bedövande vackert!

Mycket trötta hälsningar, 

Helene Sture Sistfelt,

- pilgrimsvandrare på upphällningen?

Fortsättning följer.

Jaktstol, jakten på långsamheten.