Församlingsgården vid Bogö kyrka.
Detta är en fortsättning på inlägget med psalmer från morgonandakten i Bogö kyrka.
Vi befinner oss på pilgrimsvandring på Mön i Danmark.
De har upprättat en mycket vacker vandringsled som de kallar för "Camönon" - en ordlek med den spanska vandringsleden "Caminon" som leder ned till Santiago De Compostella.
Men man behöver inte ta sig så långt söderut för att uppleva pilgrimsvandringens kvaliteter. Det räcker att ta sig en bit söderut, ned mot södra Själland, förbi Köge och över en litet sund till ön Mön.
Möns bro i bördigt landskap.
Egentligen var det Emmaus Högskola i Haslev som inbjöd till en veckas pilgrimsvandringar, men det blev för få anmälda. Tack och lov kunde pilgrimspräst Elizabeth Knox-Seith, stationerad på Mön i byn Stege, erbjuda fyra dagars vandringar - tack!
Första dagen gick vi på Möns norra Klint.
Denna andra dag fick fötterna vila på slätt, gräsbeklädd mark.
De inledande orden i Bogö kyrka handlade om Emmausvandrarna i Lukas evangelium, kapitel 24:13-35.
Vi tog bil till Bogö kyrka.
De två ledsna lärjungarna samtalade med varann om nederlaget i Jerusalem, då Jesus gett sitt liv på korset - och sedan var det slut. Trodde de.
Någon slog följe med dem och bad dem berätta vad som hänt. Den okände mannen började sedan förklara skrifterna för dem, och sakta började de förstå sammanhangen.
När de var framme i den lilla byn Emmaus - som alltså gett namn till den nutida danska högskolan i Haslev - upptäckte de vem han var när han bröt brödet vid kvällsmåltiden.
Jesus!
Uppstånden!!
Och sedan försvann han ur deras åsyn.
Kännetecken.
Vi skulle inte vandra så långt denna dag, ca 8 km, men det var varmt...
Poängen var att vi skulle samtala med varandra, precis som Bibelns vandrare gjorde.
Vi fick en mycket speciell bild att reflektera över, en modern målning av det som en gång skedde utanför Jerusalem.
Titta noga på den här målningen:
- hur många personer ser du?
- vilka kan de vara?
- titta sedan på alla händerna... Vad händer?
Modern Emmausmålning.
- jag ser sju personer runt bordet, fullhetens tal.
Men de är åtta - Jesu händer räcks fram och vi ser situationen från hans håll! Det är en mycket ovanlig vinkel i konsten...
- Jag ser Kleopas och hans hustru, en böjd kvinna i blå mantel (Maria?), en präst i dansk prästkrage, en modern man med glasögon, en ung tjej och en afrikansk man med höger arm i bandage - vem är det?
Är den etiopiske hovmannen?
Är det en spetälsk som förlorat sina fingrar (dock är lillfingret kvar) i denna hemska sjukdom?
Konstnären har samlat alla viktiga personer i sin förunderliga målning.
- Händer... händer! Så många! Jag räknar och räknar... och får det till tolv, eller tretton händer...
Vad säger du?
Händer, men det finns fler...
Vi gick ut ur kyrkan, men bilden dröjde sig kvar länge i min uppmärksamhet.
Efter att ha spolat nacke och huvud med kallt vatten, gav vi oss av på vår vandring.
HERRE, VISA OSS DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.
Tack och lov kom vi in i en sval och skuggande lövskog. Där låg en urgammal gånggrift bevarad i marken från stenålderstiden, nu omgiven av kraftiga bokar.
Var det någon som vågade titta in i öppningen?
Elizabeth Knox-Seith visar gånggriften.
Jag tänkte direkt på Petrus och Johannes som hade fått bud av kvinnorna att Jesus var uppstånden.
De hade sprungit fort bort till klippgraven i trädgården, tittat in, men inte funnit någon kropp där...
För några år sedan var vi pilgrimsturister i Israel och fick själva besöka trädgårdsgraven i Jerusalem. Det var oerhört mäktigt, med en lång kö ringlande dit.
Vad förväntade vi oss se?
Stora tankar for genom kroppen.
Graven var ju tom, förstås, men vi såg med egna ögon stenbänken där Jesu döda kropp en gång blivit lagd...
Och nu stod vi framför en gånggrift på Mön, där förfäder och förmödrar vilar.
Tyvärr var denna grav plundrad sedan länge, men platsen ägde ändå sin respekt.
Uppenbarelsen ristar sig in i väggen...
Titta på bilden ovan igen.
Vad föreställer inristningarna i väggen?
Till vänster ser jag en Jesusfigur i sittande ställning, på väg ut ur bilden.
Till höger, ovanför Kleopas huvud, blir jag inte klok på mönstret... Kan du se? Är det en åsna, eller vad?
Vi kom förbi ännu en plats med markeringar från gammal tid. Det såg ut som en liten tingsplats med sju stenar och den åttonde i mitten...
Men... det påminner ju om bilden vi fick!!
Sju stenar med en stor i mitten.
Det var goda energier i marken - jag är känslig för sådant - här hade jag velat stanna länge och bara lyssna och känna. Men långsamheten fanns inte med på denna vandring.
Och jag vill egentligen inte prata när vi går, men det var inte påbjudet. Därför var det ett störande babbel av danskt tjatter hela tiden...
F'låt, jag är mycket förtjust i att själv försöka prata danska, men inte hela tiden!!
Var är pilgrimens nyckelord TYSTNAD?
Jag är den ledsna och nedböjda kvinnan i bilden... bredvid den danska prästen och de moderna människorna.
Olikheter.
Vi kom ut i solen igen och gick på en gångbana genom högt gräs, kantat av stora björnbärssnår med saftiga "brum-baer", och mogna wresrosnypon som också går att äta - skalen alltså, inte de kliande fröna.
Vi pausade vid en rönn med vita bär... Hm, det har jag aldrig sett förut.
Jag såg mig omkring, men blev strängt förmanad att komma tillbaka:
- Vi har ingen allemansrätt som ni! Vi får inte gå på annans mark utan tillåtelse...
Det var mycket som var annorlunda.
Ätmogna vresrosnypon.
Fält med böljande säd syns överallt i det danska landskapet. Det formar människan.
Danskens egensinne är mycket större än vårt svenska. Gårdarnas makt över sina marker gör att den kollektiva känslan är mindre än vår, vi som har släppt taget om vårt jordbruk med en förödande negativ politik.
Imponerande är att Danmark producerar 1.25% av den säd de själva behöver, resten exporteras.
Jämfört med Finland som producerar 0,80% och Sverige som producerar endast 50%...
Mina pilgrimsfötter gick i bön för vårt land som så lättvindigt säljer ut åkermark till försäljning och bebyggelse... För mig är det en viktig valfråga i det kommande valet nu i september, men det gamla "Bondepartiet" finns ju inte längre...
Albino-rönnbär?!
När vi pilgrimsvandrar i Sverige stannar vi ju med jämna mellanrum och får ett bibelord och någon tanke på vägen, med det slarvar man med här, och går när man vill.
Sedan bryter vi ju cirkeln alltid med heliga Birgittas bön, men det bryr man sig inte heller om - det räcker en gång vid vandringens start...
Jaha...
Därför blev den här dagen mer och mer av en "promenad i naturen". Det är också fint! Men det var inte det jag hoppats på. Jag ville mer.
För en del var detta fullt tillräckligt vad gäller andlighet. Vi är olika och min måttstock gäller bara mig.
Tack och lov för en god medvandrare som gav mig viktiga perspektiv på våra olika kulturer.
Medvandrare.
Vi kom ut på en öppen plats där en väderkvarn stod ståtligt vakande.
Frivilliga krafter har rustat upp den, bit för bit. Men ännu saknas pengar till att renovera vingarna.
Just det, tänkte jag. Denna mölla kan vara en sinnebild för kyrkan; det ständiga behovet av renovering, men också de frivilliga krafternas styrka.
Dock blir det värre när jag tänker på avsaknaden av vingar. En kyrka utan tro, utan vingar, kan inte fånga in Andens kraft.
Då kan kvarnstenarna inte mala kornet, Guds ord, och allt förblir stillastående. Ett museum. En byggnad utan liv.
Bogö fint renoverade mölla.
Den välplanerade vandringsleden har en symbol som är mycket sympatisk; en rund sittplats där man inåtvänd kan samtala med varann, och utåtvänd ger varandra möjlighet till tystnad, i gemenskap.
Camönon är inte lika omfattande och krävande som den spanska Caminon, men pauser är viktiga oavsett var vi befinner oss.
Bogö mölla påminde mycket om den väderkvarn som finns utanför Nyhamnsläge, nära Krapperup vid Kullaberg. Det är liksom samma landskap och har ju hört ihop en gång... Brödrafolk.
En vacker pausplats.
- Gud, kom till min räddning!
En glad överraskning var en sommarstuga med stor veranda, där det var uppdukat kaffe och kaka för oss varma vandrare - tack!
Vilken räddning för kroppen och humöret. Och allt räckte till alla, och lite till.
Fikapaus!
Jag tänkte på Emmausbilden igen.
Där fanns fem glas och fem bröd, men de var ju åtta?
Strålglansen från Kristus lyser upp hela bordet, hans närvaro färgar av sig i deras ansikten - men de rör inte en min i bilden.
Framför den danske prästen, likblek i ansiktet, står en vas med en röd ros - är det månne målaren själv?
Rosens placering, är det tecken på att hans tro får liv igen när han möter Jesus Kristus levande?!
Så är det för oss alla. På något sätt har vi ju blivit berörda av Jesus... Han har blivit levande genom Bibelns ord, i en predikan eller i bönen och psalmsångerna i kyrkan.
Andens vingeslag har blåst liv i tron så att själens mölla lever.
Pilgrimsstav och vaktpasspall.
När vi kom hem till byn Stege gick vi ned till strandpromenaden och tog ett svalkande dopp.
Så skönt!
Sen behövde vi äta ordentligt, gick in till Slaktar-Stig och köpte en vildsvinskotlett...
Men det tänker jag inte berätta om!
Här kan du istället läsa mer om gånggriften från stenåldern på en sliten skylt:
Stenåldersgrav i österskogen Hulehöj i Bogö.
Trötta men tacksamma hälsningar,
Pax et Bonum. Frid och allt gott.
Helene F Sturefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar