Pilgrimsvandring på Nyord.
Detta är en fortsättning på de andra inläggen om vår pilgrimsresa till Danmark.
Nu ska vi till Nyord.
- Vaba'? Vad menas? Vart ska vi?
Jag konstaterar att vår danska börjar bli riktigt bra! Vi förstår det mesta, men jag visste inte säkert hur den danska pilgrimsledaren menade - att vi skulle vandra till nyår...?
Nej, till den lilla ön Nyord! Som uttalas med en mängd vokaler som låter som "nyår"...
Denna tredje vandringsdag var lika varm som de andra. Vecka 33 borde utgå ur almanackan - det är för varmt!
Det skulle visa sig att både danska och franska skulle följa oss, liksom vin och vatten; sött och salt.
Bron mellan Ulvsund och Stege sund.
Min man och jag bad vår egen morgonbön vid frukosten, med danska smörrebröd och svart te.
Vi läste och bad andakten längst bak i psalmboken, onsdagen i andra veckan:
- Herre Kristus, jag ber till Dig genom vilken allting är skapat, också för alla de människor jag skall möta idag.
Hjälp mig se var och en av dem som en ny möjlighet att lära känna dig, även dem jag känt länge, även dem dem jag inte vill känna alls
- Herre, Du vars kärlek uthärdar allt, uthärda Du också mig.
Gör så att jag orkar ge andra något av allt det som de väntar sig av mig, och hjälp mig med glädje ta emot det som Du ger mig, genom dem.
Amen.
Vårt boende.
Så körde vi från byn Stege på Mön, över en låg bro över Ulvsund, till halvön där Nyord låg.
Vi parkerade bilarna på angiven plats. Ingen får köra in i denna lilla by, det var för trångt och friden skulle dessutom störas.
Pilgrimspräst Elizabeth Knox-Seith ledde morgonandakten i den lilla åtta-kantiga kyrkan, med enkla bänkar och en vit gips-altartavla.
Jag hade mitt moll-munspel i ryggsäcken och spelade en judisk bön. Tonerna klingade klart i kyrkorummet.
Kyrkan i Nyord.
Pilgrimens nyckelord var med, och idag var temat Bekymmerslöshet och Långsamhet.
Skulle det bli så?
Nyckelorden har fått var sin färg i detta pilgrimsarmband. Pilgrimsdiakon Ewa Lund i Vadstena förklarade varför den gula pärlan får symbolisera långsamheten
- Det är inte så konstigt att långsamhetens pärla är gul - när man går under den tryckande solvärmen kan man inte gå så fort...
Men det skulle visa sig att de kunde danskarna visst!
Jag kom ohjälpligt efter igen.
Gul såsom solen - Långsamhetens pärla.
Pilgrimshunden Buster med sin husse Folmar gick framför mig.
Buster har fått ett vackert pilgrimskors som hängdes på hans koppel. Han låg tyst i gräset och tittade på oss. Det kändes som om han bad en bön, på sitt hundspråk...
Sedan reste han sig upp och viftade med svansen.
Landskapet öppnade sig och vi kom ut på ett vidsträckt fält. En gräsklippt stig visade var vi kunde gå.
Högst upp låg ett pyttelitet hus.
Buster med Folmar.
Detta lilla hus var ordentligt byggt av tegel. Det är Danmarks minsta museum... endast två kvadratmeter stort.
Där berättades det om sjöfarten i sundet, om båtar som ibland gick på grund. Då tävlade mänskorna på, båda sidor, om att få bärga farkosten, för att tjäna pengar.
Jag gick inte in - stora, svarta imse-vimsar vävde nät värre än internet... Hellre studerade jag grödorna som växte så rikligt.
Danmarks minsta museum.
- Vad är detta?
- Raps, tror jag. Nej, det borde vara skördat för länge sedan.
- Nej, det är senap! sa Folmar och gnuggade sönder några skidbaljor och bjöd oss smaka.
- Åh! Det smakar senap!
- Ja... det gör det, liksom.
Senapsfält.
Ett senapsfält. Ett fält med senap. Genast tänkte jag på liknelsen som Jesus gjorde just vid ett senapsfält:
JESUS SADE:
- VAD SKALL VI LIKNA GUDS RIKE VID?
VAD SKALL VI ANVÄNDA FÖR BILD?
DET ÄR SOM ETT SENAPSKORN, SOM ÄR DET MINSTA AV ALLA FRÖN HÄR PÅ JORDEN NÄR MAN SÅR DET,
MEN NÄR DET HAR SÅTTS, SKJUTER DET UPP OCH BLIR STÖRRE ÄN ALLA ÖRTER
OCH FÅR SÅ STORA GRENAR ATT HIMLENS FÅGLAR KAN BYGGA BO I DESS SKUGGA.
Markus kapitel 4:30-34.
Guds rike är redan här när människor hjälper varann och lever med Guds vilja i sin vardag. Men Guds rike kommer att komma i ännu större styrka när Jesus kommer tillbaka. Vilken dag det skall bli!
Då skall jag ge Honom en burk stark, dansk senap och önska honom välkommen tillbaka...
- Vi har saknat dig, Jesus...
Överblick. Spanar. Blickar ut.
Danmark är mycket bördigt med stora arealer uppodlad mark. Mycket riktigt var varje senapsbuske nästan lika höga som vi. Om man skulle gå in i fälten, skulle man försvinna.
Det kan ju vara bra om man måste returnera allt det vatten man hunnit dricka... men det mesta svettades vi bort under dagen.
Sött och salt.
Senapsfältsvandring.
Jag som är så värmekänslig, och tyvärr fått flera värmeslag denna sommar, rekommenderades att inte fortsätta vandringen i brännande sol genom fältet.
- Gå ned till hamnen och bada istället, föreslog vandringsledaren.
Det var redan 27 grader.
Vi vände om tillbaka in i skuggan. Några överhängande grenar med plommon gav energi, liksom en glass på det lokala caféet.
Café i Nyords by.
Luften stod stilla. Inte en vindpust, inte en krusning på vattnet. Soldiset fick horisontlinjen att nästan gå ihop, hav och himmel hade knappt någon gräns.
Det var så otroligt skönt att låta kroppen glida ut i det svala vattnet! Fråga mig inte hur många grader det var i vattnet - det är inte intressant - fråga bara om det gav svalka; man badar nämligen inte för att bli varm.... eller hur!
Jag skrattade och plaskade av lycka att ha undkommit ännu ett panikångestanfall. Här i vattnet kan jag stanna resten av dagen!
Luften stod still.
Några fransktalande turister simmade också vid bryggan. Skulle jag våga mig på att öva lite skolfranska? Det gjorde jag och de svarade glatt. Jag förstod precis vad de sa, men fick inte ett ord över läpparna... Danska glosor blockerade den lilla franska jag förvärvat...
Istället prövade jag att sjunga:
Sur le pont d'AVINON
l'on y danse, l'on y danse ://
tout en ronde.
Les beau messieurs font comme ca (bockar)
et les madame font comme ca (niger).
Vid Avinons brygga, där man dansar
alla runt och runt.
De fina herrarna gör så här (bockar)
De fina damerna gör så här (niger).
Strandskugga.
Döm om min förvåning när den franska damen i vattnet genast började sjunga med!
Där stod vi - hon på bottnen och jag på bryggan - och sjöng, bockade och neg!!
Vilket kulturmöte!
- Le pont est a la meme qualitet comme this one, sa pappan och blandade språken.
Bron vid Avinon är en öppen, oavslutad bro liksom denna.
Bro = alltså brygga. Danskarna säger också "bro" när de menar "brygga."
- It's the first time we take a bath at the Baltic Sea... We come from Normandie...
- Yes, we are the same people, vikings from the north... sa jag.
- We have the same kind of buildings in Normandie, with straw on the roof...
- Welcome home, sa jag.
Detta var smak av Guds rike när människor möts tvärs över vattnet...
- God bless you!
Danmark, Skåne och Normandie!
Här kunde dagen varit slut, men vi körde en kort bit till en hedmark - Ulvshale hed.
Lila ljung och vita svanar långt bort gjorde platsen vacker i sin karghet.
Jag längtade efter tystnad och att komma in i vandringslunken, men avstånden är korta här och strax stannade vi igen.
En märklig sten var rest vid kanten, med en stor uppborrad rundel.
- Detta är klangstenen. Stick in huvudet och pröva att prata lite... så svarar klangstenen med sitt eko!
Klangstenen på Ulvshale hed.
Vi lät skuggan leda oss in i lövskogen.
Enorma ormbunkar gav en känsla av nordisk djungel.
- Vi siger "bräken" på dansk.
Inte heller här var vandringstempot lugnt. Jag orkar verkligen inte gå så fort, även om myggen jagar oss!
Förtvivlans tårar trängde sig fram igen. Då fick jag en idé och sträckte fram mitt "sol-paraply" till min man. Han tog tag i det och liksom bogserade mig fram resten av vägen.
Bogsering.
Det är fint att avsluta pilgrimsvandringen med att göra ett enkelt delande i cirkel, där var och en får säga några ord om vad de upplevt under dagen.
- Langsamhet är hurtighet här, sa jag... Det höga tempot har gett mig bekymringar. Det har inte alls varit de nyckelord vi talade om på morgonandakten.
Jag böjde ned huvudet och svalde min gråt.
Försvinner in i grönskan.
Inte heller kunde jag sjunga med i den irländska välsignelsebönen:
MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND (nej!)
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD (ja!)
OCH TILLS VI MÖTS IGEN
MÅ GUD HÅLLA, HÅLLA DIG I SIN HAND.
Ulvshale strandbad.
- Gud, håll mig i din hand!
Ulvshale sandstrand återställde humöret, med ännu en svalt dopp i havet.
Sött vatten i vattenflaskan, salt vatten att bada i, kallt vatten över huvud och nacke och ett stort glas rosévin när vi kom hem...
Generösa medvandrare!
Vi blev inbjudna till en av medvandrarna som bodde strax intill Stege kirke. Vilket flott hus! Så smakfullt och stilrent. Fina glas ställdes fram i skuggan och fukten pärlade sig på den kalla vinflaskan.
Så lyxigt!
Nu var vi långt bort från senapsfälten och hettan på Nyord.
- Detta är luxus-pilgrimsliv!
- Precis som "Glamping" = glamorös camping med alla bekvämligheter.
Till detta hittar jag inget bra bibelord...
På natten kom åskan.
Vid Stege kirke.
Pax et bonum. Frid och allt gott.
Helene F Sturefelt,
- med tack till Jörgen, Birgitte och Elizabeth, med flera.
Nyords kyrkas altare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar