STATUS QUO och den dåliga PUBLIKEN

Status Quo-fan.

Hur kan lilla Knislinge i Skåne få för sig att bjuda in så stora rockband till sin lilla festival?
5000 sålda biljetter är inte mycket för att bära kostnaderna till band såsom Lordi, Hammerfall, Candelmass, Dare, The Dead Daisy och Status Quo?!

Likväl kör Helge-Å Rock frimodigt sitt Time To Rock, och vi ville naturligtvis inte missa detta!

Mina gamla boogierockare från 70-talet tillhör ungdomstidens heta rytmer. Status Quo hamrade in all tonårsförälskelse och all hormonångest med låtar som "Caroline", "Roll Over Lay Down" och "Whatever You Want". Vad texterna verkligen handlade om, vågade jag inte översätta...

Status Quo har en trogen publik över hela världen. Alla kan låtarna och man vill bara vråla med, hoppa och dansa. Tiden ska stanna och musiken ska dunka.

På stora konserter är deras publik mycket bra, men i lilla Knislinge blev det rent pinsamt. Festivalen är så lokal att mesta tiden för dem går ut på och säga:

- Hallau, haur ä läget?

De har inte tid att rocka. Inte att lyssna heller.

Helge-Å Rock.

Jag gjorde allt vad jag kunde för att hitta min plats och få in rätta känslan. Men hela tiden blev jag avbruten och knuffad, "hallau" hit och "hallau" dit. Whatever You Want.

- Ein öl till!!

Halvfulla stod många och vinglade, och ett par lönnfeta män ramlade ihop framför mig, och rapade.

Raapade - bläurk!

Mina suckar hördes inte. "Hold You Back, hold you back!!"

"Hold you back".

Status Quo gör bra livespelningar med stor energi. Bäst är när de ställer sig i cirkel och musicerar med varann, då ökar lekfullheten och spelglädjen!

Jag gjorde världens sämsta inspelning med min diktafon, där du kan höra hur den dåliga publiken förstör konserten med sitt snack:

"Rain" med Status Quo.

Det hade regnat hela dagen, och hängde fortfarande i när vi kom. Vi tog skydd under marknadsknallarnas presenningar. De döda blommorna - The Dead Daisys - hamrade på i så fruktansvärt höga decibel att det gjorde ont i bröstbenet. Vi gick där ifrån, skyndsamt.

Men Gud hör mina väderböner och drev bort molnen. Kvällen blev klar och kallfuktig och min man höll koll på decibelmätaren. Status Quo överskred aldrig 99 dB. De är bäst.

The Dead Daisys spelar så det ryker.

När sedan väl mina boogierockare står på scenen försöker Francis Rossi skapa lite publikkontakt.

Han säger att han fryser, börjar bli gammal och äter mediciner. Och pyttipanna, som är det enda ord han lärt på svenska efter fyrtio års turnerande här... 

Och att det regnar mycket. Jodå.

Under hela 80-talet körde han sig själv och bandet alldeles för hårt. Kokain var det som höll honom igång, dag och natt, och drogerna var det som fick kamratskapet att spricka.

Nu står Francis Rossi ensam kvar från originalbandet. Två är döda och en ville inte vara med. 

De tre "nya" har vi ingen riktig känsla för . De ÄR inte Status Quo. De är bandmedlemmar som spelar låtar av SQ, och det är inte samma sak.

Så, den eviga frågan är ju om man ska lägga ned sin grupp och dö, eller förnya och leva upp?

"Is this the Beginning of the End, or the End of the Beginning"?

Varje dag är början på slutet, samtidigt som det är slutet på början.

Francis Rossi, min tonårshjälte.

Denna grupp-psykologi finns i varje förening, i varje familj och kyrka. 

Ska vi sluta oss kring dem som var med från början? Eller ska vi släppa in nya? Vill vi bli flera? Växa? Eller gå på djupet med det vi kan?

Själva namnet Status Quo betyder ju - oförändrat läge. Det kan användas nedsättande om att ingenting händer, det sker ingen utveckling. 

Här är den svåra balansen.

När man har hittat ett koncept som fungerar, då ska man vara rädd om det. Innehållet är oförändrat, men den yttre formen kan variera.

Ibland tar jag fram gitarren och spelar med och låtsas att jag är en av dem... Jag är så imponerad över den mängd variation av riff som de bygger upp låtarna med! Den stadiga boogie-swing-rytmen tar ingen miste på, men slingorna är hela tiden nya! Det är så snyggt.

Så snyggt.

Likaså är det med kyrkan. Vi har ett koncept som fungerar. Budskapet är detsamma igår, idag och imorgon. Jesus Kristus har kommit till jorden av kärlek för att rädda oss, han gav sitt liv på korset i försoning för våra synder, och uppstod igen på tredje dagen.

Detta innehåll kan förpackas i olika yttre kreativa modeller, men evangeliets "riff" leker runt Bibelns stabila basgångar, oförändrat.

Faran är när någon inte förstår värdet av detta och vill plocka in lite dansband i rocken, lite österländsk yoga istället för bön. Varje tid måste se till att kyrkan är kyrka, och inget annat.

Oförändrat grön Fender.

Francis Rossis gröna Fender-gitarr hänger troget med från 60-talets högstadieskola i London, då han startade bandet med sin kompis Alan Lancaster, som knappt hade hållit i en bas... 

Med målmedvetet arbete byggde de upp sin stil och John Coghlan blev deras trummis. Några år senare träffade de Richard Parfitt, som med sin sångröst ÄR Status Quo för mig.

När någon annan sjunger, blir jag sur. Tonårsbarnslig.

Så var det även i början av min kristna tro. Det var bara ett par präster som predikade så jag förstod. Det var ingen idé att lyssna på andra, de var för tröga eller ointressanta.

"Don't Waste My Time".

Ta inte min tid.

När man är ny i något är man ofta obarmhärtig. Man klarar inga förändringar.

"Don't waste my time"

Den usla publiken i Knislinge håller för att göra nästa jämförelse.

En dålig församling kan förstöra en präst, precis som ouppfostrade skolelever förstör lärarens ambition att undervisa.

Vad är en dålig församling?

Det är när mänskorna lyssnar till Ordet men inte låter det bli levande i liv och gärning.

Det är en församling som inte har bön och bibelläsning som sin huvudsakliga uppgift.

Det är när man inte vill ta ansvar och vara en aktiv del i kyrkan, med det man klarar av.

Eller konfirmander som sitter och scrollar på mobilen, och vuxna som sitter och snackar innan klockringningen så att andakten uteblir.

"I ain't gonna work".

Svenska kyrkans närvaro på festivalen.

Det enda som var bra i Knislinge var Svenska kyrkans närvaro med kaffe, bulle och en bönestol. 

De berättade om den  kommunitet som finns i församlingen, där de köpte in ett hus som ungdomsledarna får bo i under ett år. Unga människor får pröva på att leva kristenliv i vardagen!

Jag blev mycket glad över att få höra det.

Man måste ta sig själv på allvar.

Och inte försöka likna någon annan.

Oförlikneliga.

Min tonårsidol är född 1949. Francis Rossi är alltså 73 år... och rockar fortfarande! Han liknar ingen annan.

Hur gör man för att åldras? Gamla rocklegender lever på som vanligt, tills de ramlar av pinnen. Så gör även många präster, de arbetar in i det sista.

Ingen vill bli gammal... Inte jag heller. 

Det är fascinerande att se den äldre mannens ansikte och samtidigt se den unge killen med det långa håret som han slängde runt med.

Vi bär alla åldrar i oss.

Och låter vi bli drogerna och festivalölen så håller vi kanske ett år till... om Gud vill.

Nu är det dags. Inte så trångt...

Så, keep on rocking, Knislinge!

Eller som stavningsprogrammet föreslog: knusslig, knasig, knisslande.

Vi bidrog med 780 kr per biljett. 

Det var det nog värt, tror jag. Men det får inte vara för lokalt, då försvinner respekten. Större samlingar skärper beteendet.

Orkar du med en usel inspelning till?

Whatever You Want.

Till sist får du ett gott ord på vägen:

ALLT DET GODA VI FÅR, VARJE FULLKOMLIG GÅVA KOMMER FRÅN OVAN, FRÅN HIMLALJUSENS FADER,

HOS VILKEN INGEN FÖRÄNDRING SKER OCH INGEN VÄXLING MELLAN LJUS OCH MÖRKER.

Jakobs brev 1:17.

När strålkastarna släcks ned, så är vår himmelske Fader kvar, ständigt närvarande hos dig och mig.

Oförändrade hälsningar från en kristen rockälskare, som inte är knusslig - bara mot publiken.

Helene F Sturefelt.

Status Quo i Knislinge, 5 aug 2022.