BLAND KOR och TJURAR

Pilgrimsvandring som kom av sig.

Vi skulle bara gå en liten fin vandring i pilgrimstakt. Och så blev vi nästan omringade av en arg ko-familj...

Följ med till Stibyberget på Listerlandet och ett stycke natur som är skyddat från människans klåfingriga exploatering. 

De storståtliga bokarna, tillsammans med de mindre avenboksträden, ger ett skimrande ljus som nästan är magiskt. Vi gick sakta och lugnt i tystnad. Vid den trasiga grinden öppnade sig ängar och hedmark.

Björnbär i knopp växte i stora dungar.

Trasig grind skyddar inte.

Längs stigen såg vi stora ko-blajor, några intorkade, några färska. Jag skärpte min uppmärksamhet.

Jo, mycket riktigt, där borta stod de. Fyra, vita varelser med svans.

Kon med sina tre kalvar.

Vi höll avståndet och svängde av uppåt för att inte störa. Då råmade hon som för att skrämma oss. Det fick effekt på mig. 

Strax svarade tjuren upp i backen, från det håll vi var på väg emot...

Mööööhh!!

Här kan man växa!

Nu blev jag rädd på riktigt. Bland de torra enebuskarna skymtade jag den vita tjuren. Mer behövde jag inte se för att börja halvspringa.

- Gud, kom till min räddning.

- Herre, skynda till min hjälp!

De fromma orden från pilgrimens tidegärd blev en desperat bön undan en tilltänkt jakt.

Muuöööhhhh!

Mina sandaler snubblade över stock och sten och björnbärssnåren ville fånga in mig och hålla fast mig. Stora stenbumlingar hindrade vår väg och pulsen ökade.

Kossan och kalvarna hade nyfiket närmat sig oss. Eller var hon arg?

Eken skyddade oss.

Vi hittade en stig där en stor trädstock blockerade framkomsten. Om vi bara kunde ta oss under den så skulle vi vara säkra från ko-och tjurfamiljen.

Det kunde vi.

Vi hittade en välkommen liten träbänk och pustade ut invid en jätte-ek.

- Visa mig Herre, din väg.

- Och gör mig villig att vandra den...

Visa oss.

Detta är deras mark. Vi är bara på besök. Och det var inte meningen att komma så nära, förlåt!

Några flängiga hastighetsmotionärer passerade förbi.

- Stopp! Ni går rakt in i...

Men jag hann inte varna dem.

Det var tyst.

Inget mer muuööhande eller råmande.

Av ren nyfikenhet vände vi om och följde efter motionärerna. Vi måste ju se om de klarade sig...

Där borta ligger flocken.

Det gjorde de.

Nötfamlijen hade gått vidare uppför Stibyberget till ängshedmarken.

Jag visste inte riktigt var vi var nu, men vi följde markerad led.

Hu, mellan träden såg jag hela den stora, vita flocken med kor, kalvar och tjurar...

Nu började vi gå i cirklar.

Böneorden tog slut. Vi ville bara komma hem.

Efter en halvtimme kände vi igen oss och kom rätt.

Ännu en rykande färsk ko-blaja låg intill stigen... Se upp, nu!

Äntligen var vi uppe vid utsiktsplatsen. Hela Listerlandet låg för våra fötter. Där borta skymtade vi Hälleviks havsbad. Vi såg Strandvallens fotbollsarena med sina stora strålkastare och bakom Listers huvud anade vi Hanö med sitt vita fyrtorn.

- Gud, du är Helig och Mäktig...

- Herre, rena mig så blir jag hel...

Stibybergets utsiktsplats.

Denna yttre prövning blev till en inre reflektion.

Jag tänkte tyst för mig själv på män och kvinnor, mammor och pappor, kor och tjurar.

Kossan vaktade sina kalvar, precis som en mamma ska göra.

Och tjuren vakade över hela sin familj, precis som en pappa ska göra.

Samarbete, samhörighet, var och en på sin position, som ett fotbollslag i Mjällbys gulsvarta färger.

Mjällby-Elfsborg 1-1.

Tänk om det vore så i alla familjer, tänkte jag, att mamman verkligen tog hand om sina barn och pappan verkligen skyddade hela sin familj från hotande påfrestningar. Närvarande, båda två.

Muuööhhh!

Djurvärlden är inte politiskt korrekt.

Förvirrade könsroller var inte synliga där bland de torra buskarna. Osäker rollfördelning var det inte tal om bland björnbärssnåren. 

Och i det stora kollektivet i flocken bakom stenmuren hjälps alla åt att fostra kalvarna, och skydda dem.

De dumma människorna tog en annan väg hem.

Tag skydd.

Kornas vrede var berättigad. Vi kom för nära och störde dem.

Men människans vrede är av ett annat slag. Den kan vara rent tjurig... Jesus skärpte buden och sade:

- MEN JAG SÄGER ER: 

DEN SOM BLIR VRED PÅ SIN BRODER UNDGÅR INTE SIN DOM.

Matteus 5:21-23.

Vreden växer i lögnen och i oförmågan att uttrycka sina behov. Paulus förmanar sina älskade bröder och systrar i församlingen i Efesos och säger:

LÄGG DÄRFÖR BORT LÖGNEN OCH TALA SANNING, VAR OCH EN TILL SIN NÄSTA - VI ÄR JU VARANDRAS LEMMAR.

GRIPS NI AV VREDE, SÅ SYNDA INTE.

LÅT INTE SOLEN GÅ NED ÖVER ER VREDE.

Efesierbrevet 4:25-26.

Psaltaren är den bönbok som Jesus använde. Många gånger hade han läst i kapitel 4 om vreden, hur den kan vara berättigad men inte får leda till synd:

VREDGAS, MEN SYNDA INTE. 

TÄNK EFTER I ERA HJÄRTAN, PÅ ERA BÄDDAR, OCH VAR STILLA.

Psaltaren 4:5

Det finns en övergång, som väl är.

Ja, ibland måste man stilla sig, och bli lika stilla som sniglarna på markeringsstolpen.

Eller, ännu mer stilla, lika stilla som skruvarna, för att fatta vad som gäller... och inte tjura när vreden kommer över en.

Tack Gud och livet för denna läxa.

Helene Sture Kofelt,

- räddhare.

Skruvade sniglar.