Kraftigt åskregn.Igår kom det efterlängtade regnet och mörka moln dolde midsommarnattens annars så ljusa himmel. Åskan for över nejderna och spred sitt allvar.
Först kommer vinden. Sedan de första dropparna. Om man kan läsa naturens krafter så vet man vad som väntar.
Och för mig väntade en cykeltur... som inte kunde vänta.
Truttasträtet. Struttaträtet?Iklädd regnkläder och täta skor gav jag mig iväg den knappa milen. Om vinden var med mig skulle jag kanske hinna fram.
- Det där trodde du inte på, sa Rödabella, som trofast tog mig över Sölvesborgsbron, runt golfbanan och in på den gamla grusbanan, kallad "Truttasträtet" - eller är det "Struttaträtet"? - mot Sandviken och Västra Näs.
Trygg under min regnutrustning lät jag ösregnet smattra över mig.
I början var det riktigt roligt!
- Precis som i film, sa Rödabella, när de häller vatten från en vattenkanna över ett paraply just när filmen är som sorgligast.
Vi passerade fläderträd och gamla pilar.
- Dem ska jag titta närmare på vid tillbakavägen, sa jag.
- Om åskregnet förhoppningsvis slutat då...
Flädertid.Regncapen höll jag fast mot styret. Det fylldes snabbt med vatten. Vad skulle jag tömma det i farten?
- Rakt ned.
- På skorna...
Då small åskan till så jag nästan tappade balansen. Den första blixten ljungade över havet.
Det började bli otäckt.
- Om blixten slår ned i en av lyktstolparna, sa jag, då...
- Sväng ut på vägen då, sa Rödabella och girade ut på den smala asfalterade vägen.
Åskan mullrade igen och himlens alla luckor var vidöppna. Precis som vi syndafloden...
Glasögonen immade igen och vägen blev allt mer suddig.
- Vet du var vi är? suckade jag.
- Jadå, svarade Rödabella och svängde ned mot Västra Näs.
Min väninna skrattade när hon såg mig genomblöt utanför dörren.
- Kom in! Jag har torktumlare.
Listerlandet dränks.Åskan rullade länge i Hanöbukten innan den drog vidare västerut.
Det finns inget som är så skönt som doften efter ett regn! Marken ångade av fukt och växterna jublade.
Äntligen!
Den hårda marken fick ge med sig och öppna upp för himlavattnet.
Så är det också för själen.
Den kan vara väldigt hård, förtorkad och stängd. Det hjälper inte att hacka och hugga för att vattnet ska kunna ta sig ned. Även en själ måste invänta regnet som mjukar upp det.
Ödmjukar sig.
Och det tar tid.
Hård mark.På tillbakavägen tog vi det mycket sakta. Rödabella stannade vid varje fläderbuske för att jag skulle få lukta och dra in doften av änglahår...
Sädesfälten hade vuxit flera centimeter tyckte jag och så svängde vi in igen på "Truttasträtet".
Vita gammelrosor och de gulvita flata fläderblommorna slingrade sig om varandra i en klorofyllfulld kärleksdans.
Varsamt plockade jag några klasar.
Sädesfält, blåeld och Rödabella.Sabucus Nigra - Caprifoliaceae - är det ståtliga latinska namnet på flädern.
Både blomma och bär är stärkande vid förkylning bland annat för att saften är svettdrivande (även urindrivande).
Dricker man för mycket av detta goda så kan flädersaften ha en milt laxerande verkan, och det är ju bra om magen är lika hård som själen kan vara...
Fläder och vita rosor.De blommor vi inte plockar mognar till bär i augusti. Omogna gröna bär är oätliga. De innehåller relativt mycket blåsyra, läser jag i Junebys Medicinalväxtbok.
Även de späda bladen är giftiga på grund av sin halt av sambunigrin (blåsyreglykosid).
Men i oktober har solen förvandlat bären och gjort dem svarta - därav namnet nigra. Jag gör alltid fläderbärssaft på hösten, och färgen är blodsvart och nästan helig...
Blodsvartröda fläderbär...!Längs den raka gruscykelstigen var det lummigt. Om man inte tar det lugnt och ser sig omkring, då missar man många underverk.
Skrovlig bark tittade fram och vi stannade.
- Vad är detta för ett enormt träd? Det ser ju ut som om det ville äta upp mig, som ett levande väsen... Mitt inre öga vaknade och jag såg mer än vad som gick att se.
- Titta på bladen, sa Rödabella.
Fem meter i omkrets...Vilken jätte! Det skulle krävas tre vuxna för att kunna nå runt detta träd. Säkert fem meter i omkrets. Hur gammalt kan detta träd vara?
Smala vidjor och smala, grågröna blad. Åh, det är ju ett pileträd! En månghundraårig pil som blivit beskuren och hamlad genom seklerna, därav stammens rundade "knot" med nya smala grenar.
Det såg ut om den ena ville sluka allt och alla...
Jag gick närmre och tittade in. Oj, en hel värld!
- Se upp! Myror!
Och myrorna undrade vad det var för ett monster som glodde på dem.
Pileträd som myrhotell.Pilträdsläktet heter salix och hör ihop med sälg och vide.
Du kan se dem som lågt krypande buskar och som halvhöga träd med många förgreningar. Salixträden trivs bäst vid kärr och där det är fuktigt.
På våren kan man se att pilen har både hon- och hanblommor som växer ut till "svansar". Plötsligt ligger de där på marken och man undrar vad som hänt...
Sälgsvansar på våren.Om man inte tuktar pilen växer dess grenar kraftigt. Det blir ett paradis som klätterträd!
- Du är som ett pileträd, sa Rödabella.
- Va? Vad menar du?
- Jo, ni människor kan liknas vid träd - jag är ju bara en cykel - men du är som en pil.
- Hur då?
- Du tåler inte värme och torka, utan vill helst vara där det finns vatten, eller hur?
- Rätt.
- Själva bladen är oansenliga, som om de inte vill synas. Det vill inte du heller...
- Rätt! Jag avskyr offentlighetens ljus!
- Men din styrka är att du är så rikt förgrenad. Du kan många saker, sa Rödabella till sin cykelmatte.
- Så är det, min kära cykel! Många klättrar i mig för att få del av mina insikter och utsikter.
Enorma sälgbuskar.- Om man skär av dina grenar så kommer det snabbt nya. Och sticker man ned sticklingar så gror de lätt och blir nya träd.
Jag grät en torr tår.
- Snyft, det gör ont, men så är det. Varför är jag inte en tall??
- Det kanske du också är. Alla har en hon- och en han-sida. Nu cyklar vi hem.
Allt har en han- och en hon-sida. Just det.
Falsk fläder. Men ett äkta träd.Vi tänker inte alls på träd som "könsvarelser" eller hur? Det känns mycket konstigt... men vi är alldeles för långt bort från naturens eget begrepp av blommor och bin!
Träden lägger sig i genusdebatten. De har han- och hon-hängen, som behöver varandra. Inte en enda barkad varelse nedvärderar den andre!
Det är en hemsk upplevelse att känna att man är "fel" - kvinna i en manskropp eller man i en kvinnokropp. Vårt samhälle är grymt och har krympt oss i alldeles för snäva roller.
Och mycket hänger i att vi nedvärderar det kvinnliga/ flickiga/ tjejiga/ tantiga... när hälften av mänskligheten utgörs av denna typ av människa!!
Sexiga ekollon.Kvinnligheten går längs hela skalan av superkvinnlig till manshaftig.
Manligheten går längs hela sin skala av machomanlig till inkännande och feminin.
Hörde jag någon som värderade det jag sa? Gör inte det. Det är just det som är problemet!
Vi behöver manshaftiga fruntimmer lika mycket som mjuka män. Och jag förbehåller mig rätten att vara både manlig OCH kvinnlig - balans mellan anima och animus.
Lär av träden.
Jag är både en kvinnlig pil OCH en manlig tall; rak och okomplicerad med en enkel krona längst upp med långa stixiga barr - och bästa utsikten.
Fällda träd där framme...Och denna den ljusaste dagen 21-06-21 - avsattes Sveriges statsminister Stefan Löfvén på grund av marknadshyrorna. Undrar vad myrorna i trädet skulle sagt om det...
- Stefan är en gran! ropade Rödabella från sitt cykelställ.
- Nä, han är ett löv... löf... som darrar.
- Nej, han har hela tiden varit som en gran, som breder ut sina vida grenar över alla som en landsmoder... Stefan Gran.
Jaha, då säger vi väl det då. Ingen partipolitik för mig, tack.
Åskovädret var över för denna gång. Själens mark var lite mjukare och lättare att bearbeta, för Guds välsignelser.
Regnbågen bekräftade det.
21-06-21.Pilskarpa hälsningar från
Helene Sture Fläderfelt,
- cykelväxtteolog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar