BLÅKLINT mot HIMLEN

Blåklint mot himlen.

Det är så varmt! 

Här i södra Sverige har det inte regnat på nästan en månad.

Temperaturer runt +23 och varma vindar har torkat ut åkrar och marker så att det ryker. Trädgårdarnas gräsmattor är bruna och kommunen inför bevattningsförbud. 

Flera växtarter är så värmestressade att de börjar släppa både blad och fruktkart.

Midsommartiden kom redan i början av juni och jag står inte ut.

Rödabella och jag gav oss ut på en cykeltur.

Jag lyfte ögat mot himmelen och såg till min glädje att det var molnigt. Tjocka sjok av heltäckande himmelskt bomull skyddade allt levande mot den obarmhärtigt brännande solen.

Det här skulle bli en bra dag!

TACK FÖR ALLT GOTT DU MIG STÄNDIGT GER

ATT KÄNNA, ÄLSKA OCH ÄGA

TACK GODE FADER FÖR MYCKET MER

ÄN JAG KAN NÄMNA OCH SÄGA!

Sv Ps 210:3

Svalkande moln.

Med ännu hesa stämband nynnande jag Johan Ludvig Runebergs psalm medan vi rullade ut på Listerlandet. 

Covid-19-sviterna yttrar sig för mig i att rösten bitvis är kraxig och det tar tid att få igång stämbanden. 

- Prova med Kollodialt silver, sa Rödabella och svängde vänster mot Sandviken

- Kollosalt silver?

- Nej, vatten med silverjoner. Det dödar virus och bakterier.

- Kan man putsa cykeln med det också? skojade jag, men min cykel svarade inte på det.

Vi stannade vid ett fält med blåklint.

Så vackert!

Jag drog efter andan. Om himlen hade varit blå, så hade dessa fagra blomster inte lyst så klart.

Men nu var himlen gråmulen och blåklinten blåare än någonsin.

Jag ställde mig på knä framför blåklintsfältet och drog in åsynen.

- Vi har himmelen i våra kronblad, viskade de.

Blåklinten bär himlen.

Jag tänkte på den danska jordbrukspolitiken där det lär vara så att varje åkerman är skyldig att spara en två meter bred remsa till att besås av vilda åkerblomster - för binas skull. Insekterna dör i vår monokultur, men det är ett enkelt sätt att samarbeta med naturen.

Det skulle Listerlandets jordbrukare också kunna göra.

Så här kan det se ut längs vägar och åkrar:

Dansk omsorg om blommor och bin.

- Har du himlen i ditt hjärta? frågade Rödabella där hon stod och väntade vid vägkanten. Eller måste du se himlen för att tro på himlen?

Jag funderade en stund.

Ända sedan jag var barn har jag levt i en självklar gemenskap med vår himmelske Fader. Han är alltid hos mig och vakar över mig. När jag blundar kan jag se Guds himmelska tron inför mina inre ögon.

Det synliga kan ibland för mig vara så påträngande att jag inte ser alls... Det kommer för nära, blir för stort och vulgärt. Molnen dämpar intrycken och mitt känsliga hjärta får rätt distans.

- Ja, jag har himlen i mitt hjärta, svarade jag. Även om livet bitvis har utsatt mig för mycket stora prövningar, så har det aldrig skymt själva himlen. Problemet är människorna, inte Gud Fader, sa jag och kände hur jag blev upprörd.

- Hoppa upp! Nu fortsätter vi, sa Rödabella som känner väl sin cykelmatte.

JAG LYFTER ÖGAT MOT HIMMELEN

OCH KNÄPPER HOP MINA HÄNDER

TILL DIG, O GUD, SOM ÄR BARNENS VÄN

MIN HÅG OCH TANKE JAG VÄNDER.

Sv Ps 210:1.

Lyfter ögat mot himlen.

Men inte alla vet hur man gör för att "bära himlen i sitt hjärta". Jag kan berätta om ett knep...

Redan det lilla barnet måste träna på att inte vara vid mammans bröst hela tiden. Barnet lär sig bit för bit att när mamman går ut i rummet, då är hon inte "borta" utan bara i hallen, hela tiden närvarande, inom hörhåll.

Denna tillitsövning är livsnödvändig för oss för att senare kunna utveckla goda kärleksrelationer med varandra. Jag behöver inte se dig för att tro på att du fortfarande finns... och läser mina texter... ; )

Det är likadant i trons värld. 

Tanken kan räkna ut att "Gud borde finnas" eftersom allting har en kreatör för att finnas. Men logiken är bara ett steg på väg.

Hjärtat behöver få en erfarenhet av att Gud verkligen finns "för mig" - leder mig, hjälper mig och visar mig vägen. Bönens rop vill ha ett svar.

Magen vill också vara med i sammanhanget och känna hur friden infinner sig...

Gud är acceptans.

Gud är förändring och förvandling.

Gud är ett moln när solen bränner.

Men Gud kan också vara solen när mörkret varat för länge.

Gud är Ljus och Moln...

JAG ÄR SÅ GLAD ATT FÅ TACKA DIG

OCH GÄRNA VILL JAG DET GÖRA

JAG VET DET VISST ATT DU SER TILL MIG (inte "på")

OCH VAD JAG BER VILL DU HÖRA.

Sv Ps 210:2

Rödabella svängde ned till Västra Näs. Därifrån ser man Sölvesborgs industriområde vid Tredenborg. 

Tänk att det finns folk som campar där bakom...

Naturen är känslig här längs Blekinges kuster.

Jag läser en kungörelse från Länsstyrelsen om beslut om utvidgat strandskydd för Ronnebys kommuns kust- och skärgård.

Detta är en mycket positiv nyhet!

Detta gäller "32 områden där syftet är att trygga förutsättningarna för människors tillgång till strandområden och för att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtriket".

Tack.

Se upp.

Med detta uttrycker jag också mina bestämda åsikter att ingen har rätt att äga en strand eller bygga så nära att det privata äter upp det allmänna.

Eller för att tala med fotbollstermer från förra inlägget:

- Ingen skall monopolisera en spelyta. Det är därför offside-regeln finns...

Ingen off-side i Ronneby, alltså!

Ingen offside här!

Värre är det med politikerna i Sölvesborg. Min blåklintsäng vissnar när jag säger detta.

Några av er vet att man vill skövla ett bokskogsområde - Vitehall - för att bygga villor "i skogen" (som man just huggit ned). Nu ligger ett förslag att Yndes ängar bakom detta område skall göras till ett industriområde...

Den ena handen vet inte vad den andra gör.

Dessutom tillhör de ängarna Brukshundsklubben, som får flytta. Vart?

Bort med bokskogen. Bygg hus. Bort med Brukshundsklubben. Bygg industri.

Det som tidigare var i harmoni med naturen hotas nu av giriga politiker att blir en ordentlig offside, där villor blir granne med ett industriområde...

SÅ SKYDDA MIG MED DIN STARKA HAND

DU FADER GOD UTAN LIKE

OCH LÅT MIG VÄXA FÖR LIVETS LAND

SOM ÄR DITT HIMMELSKA RIKE!

Sv Ps 210.

Forcera inte.

Rödabella parkerade vid en flaggstång.

Det var mycket vackert. Blåklintens blå himmelsfärg omger det gula korset.

Åh vad jag älskar vår svenska flagga!

Så här i studenttider har jag med glädje sett blågula ballonger och flaggor vifta och vaja.

Med glädje har jag sett unga flyktingar etablera sig till en framtid de inte kunnat drömma om.

Därför blev jag lite konfunderad när jag i en annan kommun läste ett utspring där dessa studenter inte hade den svenska flaggan, utan sitt hemlands flagga. Det var inte passande. 

Deras hemland har drivit dem till krig och landsflykt. Vi har tagit emot dem med öppna armar och ger dem ett nytt liv.

Då är det viktigt att hedra det nya moderlandet!

Hedrande.

Nu välte cykeln.

Det var tur att jag inte hade benet under.

Det känns som om själva himlen gick i moln...

Blåklinten viskade mig tillbaka.

- Se på oss! Vi bråkar inte, vi har inga åsikter. Vi bara står här, skapade såsom Herren ville. Och vi finns i flera olika färger!

Ja, dessa korgblommiga blommor finns i sju olika varianter:

- Svartklint, Väddklint som är rosalila, Ängsklint, Bergklint, Stjärnklint, Tisterklint och Ängsskära.

Men det gäller att gå ned på knä för att se...

Väddklint.

Behåll svalkan.

- På sommaren finns det kyla även om det är varmt - skuggan. Men på vintern finns det ingen värme i skuggan, filosoferade ett av barnbarnen.

Alltså... föredrar jag vintern! 

Nåväl.

Tänk om det går att plocka en bukett och binda en midsommarkrans i nästa vecka?

Tack Gud för himlen, jorden och livet däremellan!

Tack för skapelsen som är så förunderligt vacker, ändamålsenlig och intelligent.

Förlåt oss vårt monopoliserande av åkermark, strandkanter och fotbollsplaner... Amen.

Älskade blåklint!

De blåaste hälsningar från en bedjande amatörfotograferande cyklist,

Helene Sture Klintfelt och min röda cykel, Rödabella, 

- som säger till alla bilister att om ni kör för fort, då hinner ni inte se dessa blå fält...

Blåklintsfält.