LÅNGFÄRDSSKRIDSKOR - mitt Credo

Jag fångade en sol idag...

Det är omöjligt. Det går inte. Tänk om den brister. Ge dig inte ut! Skydda dig.

Vintern har kommit även till Blekinge. Minusgraderna tar hand om naturen och fryser ned mark och vatten till fast form. Sakta med säkert tar tjälen över jorden och isen tar hand om sjöar och havsvikar.

Om jag skulle beskriva min kristna tro, så är jämförelsen med en havs-is mycket bra.

Utropen ovan skulle lika gärna kunna gälla som varning att ge sig in i Gudsgemenskapen:

- Det är omöjligt! Tänk om tron brister? Ge dig inte ut på några religiösa äventyr. Skydda dig mot faror och dumheter! Och du har väl hjälm?

Jadå. Frälsningens hjälm.

Ge dig inte ut! Jo, lev. Ge dig ut!

Följ med mig ut på havsvikarna i Sölvesborg. Vattnet är ganska stillastående i den vik vi kallar Fiskabacken. 

Igår, lördag, lyste solen och vi var bara några stycken som skrinnade. Idag, söndag, var det molnigt och blåsigt, men nu var säkert femtio personer ute på det hala!

Folkfest på isen.

Mina stabila pjäxor är ordentligt snörda, långfärdsskridskorna fäster jag med remmar runtom. De långa och vassa som knivar...

Stavarna håller jag omlott på tvären, som balans, så jag har något att hålla i när jag glider iväg. Och OM jag skulle gå igenom, så fastnar jag med stavarnas hjälp...

Vänster, höger, vänster, höger... Jag kollar balansen och glider på en fot i taget. Snart tar rytmen fart och jag dansar över isen.

Blank kärn-is.

Hör ni det? JAG DANSAR ÖVER ISEN!!    

Det bär! Det frusna vattnet bär oss små mänskoloppor över till andra sidan. 

I somras simmade vi här och solade på bryggan. Idag åker vi skridskor ovanpå vattnet och skymtar fruset sjögräs där vi far fram.

Vår kristna tro bär. Gud bär oss små mänskoloppor genom livet, över till andra sidan.

Man kan inte lära sig åka skridskor genom att stå på stranden och bara titta. Man måste ge sig ut. Ha rätt utrustning. Trilla och ramla. Och resa sig upp igen.

Man kan inte lära sig tro på Gud genom att titta på andra. Man måste pröva själv, be själv, läsa sin Bibel, ha rätt utrustning. Det kräver mod att våga möta Jesus i bön... Att bli berörd.

Bli förändrad. 

Till det bättre!

Jag skrinnar på trons hav!

Det bär. Visst bär det.

Men det tar tid att lära känna Gud. Han känner redan oss, men inte vi Honom. Jag tar miste, ramlar, trodde att det var på ett visst sätt, möter motstånd...

Värst var det idag när medvinden tog slut och jag skulle köra tillbaka. Motvinden var så hård och isande kall att jag stannade... Kom inte vart.

Stod still.

Tappade balansen och ramlade. Stående.

Precis så är det med livet. Det tar tvärtstopp ibland. Och motståndet är så hårt att det inte går att röra sig framåt en millimeter. Gud, vad tänkte du nu? Vad menar du med detta?

Och Herren viskar:

- Du får åka i sidled istället... några hundra meter. Ta sedan skydd för vinden när du närmar dig stranden. Först då kan du vända tillbaka...

Kringgående rörelser.

Gud brister inte. Men det gör mitt tålamod. Och oförstånd.

Se upp! Se ned. Gira.

Det som gör mig riktigt upprörd är dåliga väderprognoser eller falska löften om solsken.

Särskilt när det gäller trons värld.

Från ena hållet ropar man skrämselord om "religion är gammaldags" eller "Gud är död" eller "världen går under imorgon men-om-du-bara-följer-oss-så-blir-du-räddad".

Från andra hållet utropar man löftet om ett evigt paradis på jorden där allt skall bli fullkomligt... 

Det finns inget som gör mig så nervös och misstänksam som när man utlovar "guld och gröna skogar" med religiösa övertoner. Då sticker jag lång väg! Ja, då skrinnar jag iväg ända bort till Edenryd i Skåne!

Ni sticker jag.

Isen har sina farligheter. Bryggor och grund gör isen svag. Infrusna stenar - eller en utspottad snus som frusit fast - kan få en på fall... Tro mig! 

Det går inte att tänka sig positivt förbi dessa hinder. Det krävs realism och sund pessimism.

Guds Ord har många gånger visat mig livets grynnor och varnat mig för grundstötning. 

Lita inte på den som ler falskt. Håll dig undan våldsverkarna. Gå inte i lag med dem som är giriga. Akta dig för de missmodiga, de drar ned dig.

Dra inte ned mig.

Som en älskade Far vakar Gud över dig och mig. Som en ihärdig mormor är Gud på livets is, då hen vill lära sina mänskobarn att ta sig fram i Kaanans land där livet är alldeles för glatt...

Och när vi ramlar och slår i knäna, är Gud fortfarande alldeles intill. Gud låter det ske eftersom det är Vi som skall leva livet, det är inte Gud som skall leva det åt oss.

Erfarenheterna kan bitvis bli mycket hårda, med svek, förluster och sorger. Men det är bara så visdomen växer. Lidandet är en del av tillvaron.

Det visste den gamle mannen Symeon.

- OCKSÅ GENOM DIN EGEN SJÄL SKALL ETT SVÄRD GÅ - FÖR ATT MÅNGAS INNERSTA TANKAR SKALL GÅ I DAGEN.

Lukas 2:35.

Mer om det i nästa inlägg.

Det skall bli uppenbart en dag.

Så får mina långfärdsskridskor bli ett credo över min tro. Livet på isen är min trosbekännelse - det är lika omöjligt som att förstå Gud. Likväl fungerar det... Ty isen är större än mitt blickfång och Gud är större än min hjärna.

Likväl ryms Gud i mitt hjärta, såsom skridskorna ryms i ishockeyväskan...

Tjoohoo och Ameeen!

Långfärdsskridskoåkarens trosbekännelse:

Jag tror på Gud Fader All-skrinnaren,

himmelens och isens skapare.

Jag tror ock på Jesus Kristus

hans enfödde Son, min Herre...

Jag tror ock på den helige Ande

som får vinden att blåsa, 

som rensar kyrkor från damm och dumhet,

syndernas förlåtelse, vinterns vithet,

de dödas uppståndelse och ett evigt liv

- inte på ett jordiskt paradis, men hemma hos Dig, min älskade Fader.

Isen bär, även på torra land!

Det kallar jag tro.

Jag fångade en sol idag, men solen gled ur näven.

Fast lika glad för det är jag, som skrinnar in i säven....

Ishårda hälsningar,

Helene Sture Skrinnarfelt,

- amatörfotograf, amatörskridskoåkare, amatörlivskonstnär.

Fast lika glad för det är jag...

Följ mina bilder på Instagram som Sturella2.