UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 27 april 2020

VILA VID LUGNA VATTEN Vandringsgudstjänst

Kyrkan går ut.
 

Guds rike är på fötter! Det är rörelse, "walk-and-talk" och vandringar.
Denna söndag var det åter dags för en vandrings-gudstjänst. Kyrkan ställer om - inte ställer in - och vi rustade oss med kläder efter väder och något gott i ryggsäcken.

Följ med oss längs vattnet i "staun"! Temat är HERREN ÄR MIN HERDE - de välkända orden från Psaltaren 23.

Vi behöver en herde, en god ledare som visar oss vägen. Ingen kan leda sig själv. Vi tillhör ett kollektiv - mänskligheten - där ingen kan leda sig själv.

De första kristna kallades "Vägen" - de gick Livets Väg med långfredagens död och påskdagens uppståndelse som modell att leva efter.

Församling på fötter.


Jesus vandrade i Galileen med sina lärjungar och visade dem lärjungaskapets två riktningar:
- inåt: han hjälpte dem att söka Gud i enskildhet och att se hur naturens yttre landskap är en sinnebild för själens inre landskap.
- utåt: de gick ut bland folket och gjorde sig tillgängliga. De var missionärer, själavårdare, läkare och socialarbetare.

Nu är det dags för oss att göra kyrkan synlig på stan. Pilgrimsstaven är en symbol för Kristus, han går först...
Kvällssolen smekte Karlskronas gator och vi såg till att ha vinden i ryggen... I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn!

HERREN ÄR MIN HERDE, INGENTING SKALL FATTAS MIG,
HAN LÅTER MIG VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR,
HAN FÖR MIG TILL VATTEN DÄR JAG FINNER RO.
Psalt 23.

Karlskrona inre skärgård.


Två och två fick vi samtala med varann vad det kan betyda att Gud är en "herde". På vilket sätt leder Gud? Och frågan är också; vill jag bli ledd?

Det finns inga gröna ängar i Karlskrona, men en och annan grön gräsplätt! Allt är inte stenlagt än...
Vinden förde oss till Tyska kyrkan, eller Trefaldighetskyrkan som den heter, och där ställde vi oss med ansiktet mot solen.
Det doftade gott. Var ifrån kom detta goda?

FÖRSKÖNAD NU NATUREN STÅR KLÄDD I HÖGTIDSDRÄKT,
VAD LJUVLIG VÄLLUKT BUREN TILL OSS AV VINDENS FLÄKT.

VAD PRAKT, VAD RIKEDOMAR SOM SKIFTAR TUSENFALT,
SE RUNT OMKRING DIG BLOMMAR OCH LEVER, DOFTAR ALLT.
Sv Ps 197 vers 2.

Solgata på Stortorget.


Kommunen har planterat vita hyacinter i stora cirklar där det finns gräsmattor. Kan du känna den varma doften av denna blomsterfägring?!

Begreppet "herde" är främmande för oss. Cowboy kanske ligger närmare... eller dagisfröken eller någon annan god ledare som tar hand om sin flock.
Tillsammans växelläste vi nästa vers i Psaltaren 23:

HAN GER MIG NY KRAFT...

Titta på kyrkans pelare, de liknar bokskogens mäktiga stammar! Säkert är det skogen som gett kyrkans arkitekter inspiration till hur pelarna och dess valv ska se ut!
Pelarna hjälper oss att lyfta blicken från skorna, från facebook, oss själva... uppåt, mot himlen.

Den som går med böjd rygg kan inte se himlen, försök så får ni se!
Gud är den som vill upprätta varje människa. Sträck på dig, ta emot Guds kraft.

HAN LEDER MIG PÅ RÄTTA VÄGAR,
SITT NAMN TILL ÄRA.

Pelare likt bokträdens stammar.


Vandringsgudstjänsten fortsatte österut ned mot Amiralitetet.
Vi fick fortsätta samtala om vad kännetecknet kan vara på att det är "rätta vägen" vi är inne på.

Det är inte så lätt att själv hitta orden för de andliga erfarenheterna. Man trevar, kan känna sig blyg och generad att ta så stora och ovana ord i sin mun, men för mig är detta ett sätt att rusta församlingen i att växa.

Vi stannade vid ett av stadens många ankare - det finns cirka 60 stycken - och ställde oss i en cirkel, med behörigt avstånd till varandra.

- När vi söker ord för vem Gud är, får vi använda det som vi ser i vår egen tillvaro. Skulle vi kunna beskriva Gud såsom ett ankare?
Herren är mitt ankare... min fasta förankring, den tyngd som gör att jag inte driver iväg, flyter bort med vinden utan riktning.
Gud är mitt ankare, osynlig där nere på bottnen, men likväl verklig...!

Tro, hopp och kärlek - här ser vi hoppets symbol. Tack Gud för att Du vill vara vårt ankare.

Herren är mitt ankare.


HAN FÖR MIG TILL VATTEN DÄR JAG FINNER RO.

Vi gick längs Bastion Aurora ned till Tårarnas Park. Militärbasen ligger intill, med alla sina krigsfartyg, i fredens tjänst.
Här har många anhöriga vinkat farväl till sina söner, fästmän och makar med bön om Guds beskydd på havet, och med hopp om att snart få ses igen...

Herren är min sjökapten, han för mig mellan grunden och leder mig förbi grynnorna...

Vattnet är inte alltid rofyllt. Idag var det relativt stilla i Karlskronas inre skärgård, annars förknippar vi nog detta vatten med styrka och vita skumtoppar på vågorna.
Dock är det skönt för själen att vila ögonen på havets rörelse.

Någorlunda lugnt.


INTE ENS I DEN MÖRKASTE DAG FRUKTAR JAG NÅGOT ONT.

Jo, det gör jag visst. Vi är rädda när livet för oss ned i Dödsskuggans Dal. Där vill vi inte vara!
Vi har ingen kontroll. Var är herden nu?

Vi sände våra varmaste böner och tankar till alla dem som sliter inom sjukvården just nu, för att rädda livet på dem som är drabbade av Corona-viruset.

Herren är min läkare, mig skall inget fattas... men var är skyddsutrustningen...? Tankarna bråkar inom oss och tumlar runt med kritik, oro och ångest.
Likväl vet Herren hur vi har det.
Både liv och död vilar i Guds händer.

Här i Tårarnas Park får vi be för dem som behöver våra förböner, precis som andra kanske ber och gråter just nu för vår skull...
Gud är även Hoppets Gud.
Jag citerade den norske predikanten från Lutherstiftelsen i Oslo:

    "Vore inte Gud hoppets Gud, så vore Han inte Gud.
    Hoppet är Guds eviga armar, som sträcker sig rakt ned i en förgänglig och syndig värld.

    Hopp är ett klart ljus, som bryter in i hopplöshetens becksvarta mörker, längst ned i dödsskuggans dal.
    Hopp är Guds öppna dörr för dödsdömd människor från jordelivets fängelsecell rakt in i Guds eviga frihet."

Bastion Aurora.


Nu behövde vi tystnaden.

Orden fick stillna och vi gick i en lång rad längs residensets kaj. Till höger om oss lyste Stumholmens fyr i den guldgula aftonsolen.

Vid ett trädeck satte vi oss och tog fram vår psalmlapp, och sjöng ur "Psalmer för 2000-talet", nr 814, skriven av Ragnvei Axellie, tonsatt av Britta Snickars, en text som handlar om fiskafänget efter uppståndelsen då en eld är tänd och Jesus ger sina trötta lärjungar lite mat att äta:

I förväg spelade jag in psalmen. En ung man tittade förvånat upp från sina hörlurar. Jag trodde inte att han hörde...



HÄR VID STRANDEN, NÄRA VATTNET
FINNS EN PLATS SOM GER MIG RO.

HÄR VID STRANDEN, NÄRA VATTNET
FYLLS MITT INRE UTAV RO.

HÄR FÅR JAG VILA OCH DU FINNS HÄR
MITT I LIVETS KAMP OCH STRID.

HÄR FÅR JAG VILA OCH DU FINNS HÄR
MED NÅD FÖR VARJE TID.

Här vid stranden.


Vandringsgudstjänsten fortsatte längs hamnkajen, och det var bara grått och svart. Asfalten var hård under våra fötter. Nu var vi långt bort från grönskande gräs...
Det var fult.

Flera stod med sina kastspön och fiskade. Här gällde det att se upp så vi inte fick någon krok i ryggen...
Hur skulle vi stå ut med att gå hela denna tråkiga raksträcka?
Så är det också på pilgrimsvandringar, att även det fula landskapet kan reflektera det inre...

Vad gör livet lättare att gå? Jo, att sjunga!
Så vi stämde upp i Lunds stifts pilgrimssång, skriven av pilgrimsprästen Magnus Malmberg:

HERRE, VISA MIG DIN VÄG ://
OCH GÖR MIG VILLIG TILL ATT VANDRA DEN,
VANDRA I DITT LJUS.

Här är en kolossalt amatörmässig filmsnutt från byxefickan… till glädje ändå!



Nu var vi framme vid vår fikapaus. Restaurant Sjörök hade stängt, liksom de flesta matserveringar i dessa tider.
Vi tyckte att vi gjorde en god gärning som befolkade deras bord för en liten stund.

Hela denna gudstjänst hade ett enda ord som ledstjärna: VILA.

I min enkla predikan sade jag följande:

- Om ordet "Gud" är för stort kan vi pröva ännu ett uttryck för att komma närmare Guds väsen, och det är "Vila". Gud är själva vilan.

Gud vilade på sjunde dagen då skapelseverket var klart. Men det fullbordades genom vilan... har du tänkt på det?!
Inte så att Gud var "trött", nej det hebreiska ordet som används för vila är "sabbat" = att upphöra med arbete.

VET DU DÅ INTE, HAR DU EJ HÖRT DET, ATT HERREN ÄR EN EVIG GUD,
HAN SOM HAR SKAPAT JORDENS ÄNDAR?

HAN BLIR EJ TRÖTT OCH UTMATTAS ICKE,
HANS FÖRSTÅND ÄR OUTRANNSAKLIGT.

HAN GER DEN TRÖTTE KRAFT OCH FÖRÖKAR DEN MAKTLÖSES STYRKA.
Jesaja kap 40:28.

En pytteliten grön äng.


Gud vill ge hela sin skapelse den vila den behöver. "Både oxen, åsnan, din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vilan" står det i 2 Mosebok 16:23.

Men det finns ett allvar i att vilan kan utebli.
Guds folk knorrade i öknen då de flydde från slaveriet i Egypten. De klagade på sin ledare Moses och på sin store Herde, Gud själv, då de ifrågasatte om de verkligen var på Rätta Vägar...
Konsekvensen var att de fick stanna kvar i öknen och fortsätta gå runt, runt.

Moses dog och Josua fick ta över.
Hoppet var att det inte var försent att omvända sig till Gud. Löftet om vilan stod alltjämt kvar.
Hebréerbrevets författare skriver om detta:

FÖRHÄRDA INTE ERA HJÄRTAN!
HADE JOSUA LÅTIT DEM KOMMA TILL VILA, SKULLE GUD INTE EFTERÅT HA TALAT OM EN ANNAN DAG.

SÅ HAR GUDS FOLK ALLTJÄMT EN SABBAT ATT VÄNTA.
Hebréerbrevet kap 4:8-9.

Öknen. Var är det förlovade landet?


Efter ökenvandringen, när de äntligen kommit in i Löfteslandet, så skulle även naturen få ha sin sabbatsvila.
Skapelsen måste också få sin återhämtning, vart sjunde år, allt enligt skapelsemodellen.
- Då skall ni inte beså era åkrar eller skära er vingård, uppmanar Herren i 3 Mosebok 25:4.

Detta kan vi verkligen lära oss utav, vi som stressar naturen så fruktansvärt med vårt sätt att leva, att virus kommer lösa... Herren vill låta även de gröna ängarna vila, från oss...

Jag tycker så mycket om dessa ord, som fick avrunda min hamnkajs-predikan:

ATT GÅ IN I GUDS VILA ÄR ATT VILA UT FRÅN SITT VERK, SÅSOM GUD VILADE UT FRÅN SITT.
LÅT OSS DÄRFÖR GÖRA ALLT VI KAN FÖR ATT KOMMA IN I DEN VILAN, SÅ ATT INGEN BRINGAS PÅ FALL GENOM SAMMA SLAGS OHÖRSAMHET.
Hebr 4:10.

Slut på ökenvandringen.


En hyacintplantering var vårt första stopp. Nu fick Höglands Parks hyacinter bli vår sista punkt.
Vi ställde oss i cirkel runt rabatten, sträckte höger hand in mot mitten och vänster hand utåt mot staden, och så bad vi välsignelsen:

HERREN VÄLSIGNE OSS OCH BEVARE OSS,
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER OSS OCH VARE OSS NÅDIG,
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL OSS OCH GIVE OSS FRID!

Vår Fader, Du som är i himmelen,
Låt Ditt namn bli helgat, heligt, respekterat...

Ljuvlig vällukt buren...


Käre himmelske Far,

Förlåt oss vårt obetänksamma sätt att leva, vår synd som skadar människor och klimat.
Hjälp oss att i dessa tider söka oss tillbaka till Dig, Du vår gode herde, i bön och stillhet, men också i jublande lovsång.
Herre, ge oss mod att bryta stagnation och invanda mönster.
Led oss på Dina rätta vägar, till vila, till lugna vatten.
Amen.

Tack till alla som kom!
Nu får vi vila våra trötta fötter, förhoppningsvis styrkta i själ, tanke och känsla.
Guds Ord i den fysiska naturen predikar starkt till oss.

Vilsamma hälsningar,
er Helene F Sturefelt, V.D.M.

Också en pilgrimshälsning.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar