KAPELL-KYRKOGÅRDEN

Träden berättar.

 

 

Jag har hittat en liten oas, en trädgård full av liv, mitt ibland de döda!

Från min balkong ser jag topparna av stora tujor och städse gröna träd titta opp.
En liten park mitt i staden, med doft av buxbom och knarrande grus under skorna.

Följ med till Kapell-kyrkogården!

Vi ska umgås med döden en liten stund...

Det är påskens efterfirningstid och jag har både Långfredag och Påskdag med mig i sinnet.

Kapell-kyrkogården, Sölvesborg.

Vi har lärt oss ett nytt namn denna vår - Corona. Hon är inte snäll. Ett fruktansvärt virus som far över den rika världen och får ekonomier att svaja och välordnade samhällen att skaka.
Hennes identitet är Covid-19, som ett personnummer som skickar folk i döden.

Men inte alla.

Det hon gör dock är att hon tvingar oss var och en att inse att vi alla är dödliga.
Livet är begränsat. Den jordiska tillvaron har ett slut.
Vem bryr sig om det när livet rullar på och allt är bekvämt och pålitligt?

Dessutom har döden för länge sedan lämnat våra hem så vi slipper konfronteras med denna bistra verklighet. Döden tar sjukvården hand om.

Är du Corona?

Är döden ett misslyckande?

Tja, när man anländer till Bergåsa i Karlskrona så ser man det stora sjukhuset sida vid sida med kyrkogården... Om inte läkarna kan bota, så blir det bårhuset och sedan jorden...

Tyst, Helene, säg inte så! Nä... men det är ju sant, och jag har själv arbetat där så många år att även jag behöver tala om min verklighet.
Med flera perspektiv.

Wämö kapell, Karlskrona.

Jag vandrar i kvällssolen i Sölvesborg och tittar på de enorma träden. För 150 år sedan planterades de som små tallepinnar för att förgylla gravplatsen. Nu är de mäktiga träd som kräver respekt. Jag bugar och böjer mig!

Här är stilla och rofyllt. Jag trivs här.

Finns det någon tanke som kan hjälpa oss att acceptera döden?
Finns det något faktum som skulle göra det lättare att förstå?

I trettio års tid har jag mött sörjande och följt familjer när det tagit farväl av en anhörig. Begravningarna har varit känslosamma, stela, hemska, fridfulla och ibland även tacksamma och självklara.

Respekt. Tröst. Frid.

Den människa som har fått "leva färdigt" är det lättast att släppa ifrån sig.
Mätt av år och ålder.
Men det är inte antalet dagar som är det viktigaste. Det finns 90-åringar som aldrig kom längre än till grinden... som inte vågade leva, som inte klarade av att ta sig utanför hemmet.
Hemstannarna.

Och då associerar jag genast till Corona-direktivet att alla 70+ uppmanas att hålla sig hemma för att inte bli smittade. Det menar jag är fel. Ingen ska "sitta inne" - tvärt om ska vi vara utomhus i friska luften så mycket som möjligt!
Däremot ska vi undvika folksamlingar - i affärer, restauranter, kyrkor... det är ju det som är problemet, eller hur!

Livet på ena sidan...

- Mamma, när dör man? frågade barnen när de var små.
Jag kunde inte svara "när man är sjuk" för då väckte varenda liten förkylning deras skräck för döden.
Så jag lärde mig att svara:
- När man har levt färdigt.

Då kom genast följdfrågan:
- När har man levt färdigt då?
Då blev jag tyst igen och fick tänka. Länge.

Mitt svar skulle vara hållbart även för mig själv. Så jag svarade:

- Det har inte med åldern att göra, inte heller med sjukdomar. Jag skulle önska att varje människa fick leva tills hon var NÖJD.

Nöjd med livets innehåll och det man fått uträttat.
Det är min prövosten varje dag. Är jag nöjd? Har jag uträttat vad jag önskade?
Nu för tiden svarar jag faktiskt:
- Ja, jag är nöjd.

Om döden skulle komma, så är jag redo. I stort.

Fast jag vill gärna göra ett radioprogram till, baka en kaka till och cykla ännu en runda i skogen...

Prövosten?

Nej, det här är inte lätt!
Vad man än svarar, så är det bristfälligt.

Nere vid Sölvesborgsbron satt en äldre kvinna i rullstol och njöt av solen. Hennes dotter hade tagit ut henne från vårdhemmet på en runda i naturen. Så lycklig jag blev över att se det!

Tänk att sitta inne och aldrig få känna vinden rufsa till håret?
Tänk att aldrig få känna kylan bita tag, eller solen värma frusna leder?
Tänk att aldrig få dra in doften av slånbären som nu blommar och snart även hägg och syren...

Då vill jag hellre försvinna genom en olycka än att bli sittande och vissna bort...

Sorgen är kärlekens baksida.

Blir det jobbigt nu?
Det är lika bra att vi talar om det! Corona jagar ju oss!!

De enda som verkligen vågar umgås med tanken på döden är de troende människor jag känner. Kristna lever ju med död och liv som livsmodell. "Jesus för världen givit sitt liv..."

MIN FRÄLSARE LEVER! JAG VET ATT HAN LEVER!
JAG HONOM FÅR MÖTA TILL SIST, NÄR JAG HAR LAGT AV MIG MIN KROPP SOM EN KLÄDNAD,
BEFRIAD FRÅN ÅNGEST OCH BRIST.
Sv Ps 313:2.

Britt G Hallqvists text är mycket talande. Tack!

Åldrandet och döden beskrivs som att klä av sig kläderna på kvällen.
Våra sinnen skall ett efter ett klädas av.

Först går hörseln... sedan försvinner luktsinnet. Sen är smaksinnet också borta och så blir ögonen skumma. Sist går känseln... ännu går det att förnimma en klapp och en smekning.

Än känner jag doften!

Hur död är döden?
Jag läser ur Psaltaren 16:6-11, en text från Annandag Påsk:

DÄRFÖR GLÄDS MITT HJÄRTA OCH JUBLAR,
   MIN KROPP ÄR I TRYGGHET
     TY DU LÄMNAR INTE DIN TROGNE ÅT DÖDSRIKET,

DU LÅTER INTE DIN TROGNE SE GRAVEN.

DU VISAR MIG VÄGEN TILL LIV,
   HOS DIG FINNS GLÄDJENS FULLHET,
     STÄNDIG LJUVLIGHET I DIN HÖGRA HAND.

Hur död är döden?

I den bibliska människosynen så hör kropp, själ och ande ihop. Det är en helhet, en slags treenighet som har olika utblickar och olika behov, men alla skapade i samklang av vår Herre.

När vi dör, så är kroppen med alla sina funktioner helt död. Alla sinnen är slut.
Men människan upphör inte att finnas  - lika lite som ett hus som rivs skulle upphöra att finnas. Varför då?
Jo, fastighetsbeteckningen finns ju kvar...

Och varje människas identitet finns kvar, på Andra sidan.

Jesus diskuterade uppståndelsen från de döda med Sadducéerna, som förnekade detta. Jag citerar en del av det mycket intressanta samtalet, noterat i Markus evangelium:

VAD BETRÄFFAR ATT DE DÖDA UPPSTÅR, HAR NI DÅ INTE I MOSEBÄCKERNA LÄST STÄLLET OM TÖRNBUSKEN HUR GUD SÄGER TILL MOSE:
- JAG ÄR ABRAHAMS GUD OCH ISAKS GUD OCH JAKOBS GUD.
TY GUD ÄR INTE EN GUD FÖR DÖDA, UTAN FÖR LEVANDE.
Markus 12:27.

Vilken vacker gravsten!

Ja, vi är fysiskt döda i döden, men vår identitet är inte borta. För Gud är alla döda levande. Hos honom.
Just nu hoppar jag över alla begrepp om dödsriket, himmel och helvete - det tar vi en annan gång.
Vi har nog av det i sin jordiska variant, just nu. Jag ber att få återkomma.

Den som inte är troende talar ofta om döden som att "gå bort".
Den som är kristen och troende säger tvärtom: att "komma hem"... !

Här du tänkt på den skillnaden?

Det märkliga är att kyrkorna i sin förbön för de sörjande, till veckans avlidna, tyvärr använder ordet:
… för NN som tagits ifrån oss...

Va?! Tagits ifrån oss?! Det är inte den troendes perspektiv, och inte heller det bibliska perspektivet!
Gud kallar oss HEM...
Det är en oerhörd skillnad! Har kyrkan tappat kontakt med sitt eget ursprung?
Då är min bön i så fall:

- KOM HEM igen.

Kyrkogårdsekorren hoppar hem.

Hemkommarna.

  Bortgångarna.

    Hemstannarna.

      Bortstannarna.

Vilken av dem är du?

Tack käre himmelske Far att Du kallar oss HEM när det är dags att komma!
Amen.

Hemkomna.

Jag njuter av promenaden i Kapellkyrkogården. Här råder frid. Det är de dödas vilorum och en Guds åker. Så står det på skylten.

En Guds åker...

Tänk, en dag skall mitt stoft sås i jorden som ett frö... en lök... i Guds åker... där Skaparen tänker låta uppståndelsen komma när rätta tiden är inne. Precis som saven stiger i träden när rätta tiden är inne.
Och jag ser hur de enorma trädens rötter har börjat lyfta bort gravstenarnas kanter...


LÄR MIG DU SKOG ATT VISSNA GLAD
EN GÅNG SOM HÖSTENS GULA BLAD:
EN BÄTTRE VÅR SNART BLOMMAR,

DÅ HÄRLIGT GRÖNT MITT TRÄD SKALL STÅ
OCH SINA DJUPA RÖTTER SLÅ
I EVIGHETENS SOMMAR!
Sv Ps 304.

Livet är sannerligen starkare än döden!

Men plötsligt stannade jag till. Vad var det som låg där vid gravstensbuskarna?
En död fågel... Vad hade hänt?
Hade den flugit in i någonting? Blivit attackerade?

Ingen vet.

Men den hade inte levt färdigt... Det var en ung fågel, och jag kände hur situationen grep tag i mig.
Skulle jag ta hand om den? Gräva ned den?
Nej, det går ju inte! - -

Och mina tankar gick till alla som kämpar med detta lungvirus som gör det svårt att andas. Jag vet hur det är. Den vanliga säsongsinfluensan hade mig i sitt grepp i tre månader, och när det var som värst, kunde jag inte hosta upp slemmet ur lungorna. Då var paniken nära...

Oavsett hur det är med livet och döden, så har vi inget annat att göra än att erkänna att döden är ett faktum. Förr eller senare. Helst senare. Herren är med.

Är det en tröst?
Ja, det är det! Gud vet. Det hjälper mig att leva.

Men... nej...

OCH INTE ENS ETT STRÅ PÅ ÄNGEN VISSNAR BORT,
OCH INTE ENS EN SPARV TILL MARKEN FALLER NED,

OM INTE DU HAR STAKAT UT NÄR LIVET BÖRJAR OCH TAR SLUT,
VART ÄN JAG FLYR SÅ FINNS DU DÄR, DU HAR MIG MYCKET KÄR.
Sv Ps 798.

Tack för din text, J.A Hellström - biskop en alldeles för kort tid i Växjö stift, omkommen i en vinterbilolycka... Frid över ditt minne!

Ta hand om den, Far...

Var inte rädd.
Gud håller både liv och död i sin hand. Det har Han gjort sedan han tände Big Bangs första molekyler.
Gud har en plan för ditt liv, och mitt. Varje dag är en möjlighet att lära känna honom ännu djupare, genom att älska Honom med all din kraft, och genom att älska din medmänniska - som dig själv!

Det är det det går ut på...


Kapellkyrkogårdens grind gnisslar när jag går hem igen.
Uppfriskad och alldeles levande.

Livsglada och trygga hälsningar,

Helene Sture Gravfelt…

Livet - på Andra sidan...