KÖRSBÄRSDALEN och Edvard Grieg

Så gudomligt vackert.

Det är så gudomligt vackert!
Körsbärsträden blommar rikligen och magnoliorna gör den sällskap.
Det är vitt, vitt, vitt... som i himmelen.

Vitsipporna är en mild övergång från vinterns vita drivor - som vi dock inte har sett på länge - men den vita färgen följer oss genom årstiderna.
Renhet, skönhet och ett hopp om en bättre tillvaro.

Astrid Lindgren beskriver ett vackert rike på andra sidan döden som en körsbärsdal.
Undrar hur det är där?

Anar en körsbärsdal.

 

Edvard Griegs underbara stycke "VÅREN" fyller mitt hem just nu med sina toner.
Vad dock många inte vet är, att han blev inspirerad av den norske skalden Aasmund Olavsen Vinje och den dikt han skrev till våren.
Vi förflyttar oss norrut, till nordliga breddgrader där riktig vinter med snö och is får ge vika för vårens krafter.

Här kommer den, i översättning av Olle Adolphson:

ÄNNU EN GÅNG FICK JAG NÅDEN ATT SE EN VINTER GE VIKA,
DOFTANDE HÄGGBLOM PÅ GRÖNSKANDE GREN I VÅREN DEN RIKA.

ÄNNU EN GÅNG SÅG JAG ISARNA BLÅ FRÅN STRÄNDERNA FLYTA,
DRIVORNA VITTRA OCH FORSEN I ÅN FÅ BRUSA OCH BRYTA.

GRÄSET DET GRÖNA JAG ÄNNU EN GÅNG FICK SKÅDA MED BLOMMOR,
ÄNNU EN GÅNG HÖRA VÅRFÅGELNS SÅNG MOT SOL OCH MOT SOMMAR.

Vet du hur det låter när isen släpper och vinden tar sig in mellan isblock och vattenyta?
Det blir ett kvillrande ljud... nästan metalliskt, när blåsten gör sitt för att isflaken skall släppa.

Blommande gren.

 

SOLLDALLRING ÄR MIG FÖRUNNAT ATT SE PÅ VÅRBACKEN DANSA,
ÄNGARNA GRÖNSKA OCH HAGARNA LE DÄR BLOMSTER SIG KRANSA.

ALLT DETTA LIV SOM JAG SETT VARJE ÅR - JAG SKALL DET JU MISTA,
UNDRANDE SPÖRJER JAG VÅREN SOM GÅR: MÅNN DU ÄR DEN SISTA?

MÅ DET SÅ VARA, SÅ MYCKET SKÖNT MIG LIVET JU SÄNDE,
MERA JAG FICK ÄN JAG HADE FÖRTJÄNT - OCH ALLT HAR EN ÄNDE.

Allt har en ände.

Våren som årstid är så fantastisk att det bara är den skönaste poesi som kan närma sig den.
Det är lika förunderligt varje år att se hur till synes döda träd får liv igen, saven som stiger från rötterna via stammen ut i grenarna...

… och vissa träd kommer med sina blomster först, andra med sina blad.
Var och en i sin ordning.
Har du tänkt på det?
Det finns en organisation mellan träden att inte alla ska komma samtidigt! Ingen konkurrens... utan samarbete, för att gynna livet.

Bin och humlor suger nektar ur forsythia, körsbärsblom och ur lönnblommor.
Snart kommer linden med sina ljusgröna blommor och surret ökar i intensitet.

Kastanjen tar det försiktigt.

 

Men att besjunga våren kan bli ett minne blott för framtida generationer.

Det krävs nämligen att markägare och kommuner slutar exploatera äng- och åkermark. Träd och skogar kan inte huggas ned i den omfattning som nu sker.

Lärkorna sjunger inte över höghusen - de behöver sin äng och åkermark för att där bygga sina bon.
Lövsångare och bofink behöver sina träd att sitta i och sjunga sig en partner - de sitter ogärna på stuprör eller gatlampor...

Och den dagen vi inte längre hör vinden susa genom trädens grenar, då dör min själ!

Du susar inte längre.

SÅ SKALL JAG SJÄLV I DEN VÅRLIGA ÄNGD EN GÅNG BÄDDAS NEDER,
SÅ GÅR JAG HEM UNDER BLOMMORNAS HÄGN DÄR MARKEN SIG GLÄDER.

ALTL DET SOM VÅREN TILLMÄTER MIG, BAR MED BLOMSTER I DRÄKTEN,
SÅ SOM EN HÄLSNING DET SYNTES MIG VAR FRÅN LÄNGST SVUNNA SLÄKTEN.

DÄRFÖR JAG FANN MELLAN BJÖRKAR OCH AL I VÅREN EN GÅTA,
DÄRFÖR DET LJÖD I DEN FLÖJTEN JAG SKAR EN TON, SOM VILL GRÅTA...

Aasmund Olavsson Vinje, i översättning av Olle Adolpson, tonsatt av Edvard Grieg.
I mitt innevarande radioprogram i serien Andliga sånger finns denna text inläst till den norska musiken.
Se kommande inlägg här i bloggen.

En ton av gråt.

Ja, jag vill gråta, av de känslor som naturen väcker i mig. Jag anar så starkt Skaparens närvaro.
Men jag gråter också av sorg över människans kortsiktiga tänkande och över allt det som vi förstör.

Med tankens hjälp tar jag mig en stund över till Körsbärsdalen...

Att himmelriket är det vackraste vi kan tänka oss, det är helt klart!
Allt är vitt, och jag ser samtidigt vita snölandskap med vitsippor och körsbärsblom.
Jag ser vita moln och vita skumtoppar på havets vågor.

Vitt - allt ljus är sammanfattat i detta vita.

Och där finns inga skuggor.

Till andra sidan.

Eller?
Hur skriver Astrid Lindgren i sin bok? Finns det fortfarande en hotande fara där? Är draken Katla fortfarande ett hot som måste avvärjas?

När jag tänker på det himmelrike som Guds Ord beskriver, så är det ett tillstånd runt Gud, som är HELIG.
I Guds helighet kan inget ont existera. Hos Gud finns inget mörker, ingen ondska, ingen sjukdom eller död. Där finns inget svek, ingen egoism eller girighet.
Där finns inga människor...

… såsom vi just nu är, fyllda med den hopplösa blandning av gott och ont.

Om jag skulle ta mig in där, då drar jag ju med mig fel och brister och all syndfullhet som denna värld är behäftad med! Det skulle du också göra...
Och så vill ingen av oss ha det - en upprepning av detta liv, fast i evighet...

Nej, det är inte tänkt så heller.

Himlaporten är stängd för oss, som tur är. Körsbärsblommorna kan vi bara ana.
Magnoliornas kronblad uttrycker min längtan.

Himmelskt vacker magnolia.

Men, hur kan du skriva så, Helene? Det är ju hemskt.

Därför att det är sant.

   I BEGYNNELSEN FANNS ORDET
   OCH ORDET FANNS HOS GUD
   OCH ORDET VAR GUD.

   ALLT BLEV TILL GENOM DET.

   I ORDET VAR LIV, OCH LIVET VAR MÄNNISKORNAS LJUS.
   OCH LJUSET LYSER I MÖRKRET OCH MÖRKRET HAR INTE
   ÖVERVUNNIT DET.

   DET SANNA LJUSET, SOM GER MÄNNISKORNA LJUS,
   SKULLE KOMMA IN I VÄRLDEN.
   HAN VAR I VÄRLDEN
   OCH VÄRLDEN HADE BLIVIT TILL GENOM HONOM,
   MEN VÄRLDEN KÄNDE HONOM INTE...
  Johannes evangelium kap 1:1.

I begynnelsen var Ordet.

Men vad är det för mening med att skapa människan och sedan låta henne dö och vara evigt död?
Nej, det är inte så Gud tänker sig det.

   TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN
   ATT HAN SÄNDE SIN ENFÖDDE SON...
   FÖR ATT VÄRLDEN SKULLE RÄDDAS GENOM HONOM. 
   Joh 3:16.

Räddas. Inte lämnas åt sitt öde. Inte vår Gud, inte Levande Gud!
Gud vill älska oss tillbaka till Honom.

Så går vi där i körsbärsdalen och njuter av dofter och renhet, i stor tacksamhet. Vi möter andra människor som också gläder sig över all skönhet.
Vilka är de?

Denna stora vita skara är de som bett om sina synders förlåtelse. Det är de som kommit till insikt om sin bortvändhet från Gud, från medmänniskan och naturen, och gjort en omvändelse.
Det är alla de som under tårar ropat till Gud om nåd och förbarmande.

De står alla i skuggan av korset och har tagit emot Jesu sista ord på korset:
- Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Kristus, den älskande Försonaren!

Deras vita kläder är vävda av den vitaste lakansväv. Tänk om det är hans linnebindlar från gravens uppståndelse?!
För min inre syn tänker jag att detta tyg har blivit uppdelat i tusentals stycken, omsydda till dopdräkter, med röda strimmor av hans försoningsblod, med mönster av körsbärsblommornas blad.
Och så kommer den vita hästen...

(Läs mer i Uppenbarelseboken kap 19:8).

Hästen, som ofta förekommer i de stora sagorna, finns på riktigt med vid den sista tiden:

OCH JAG SÅG HIMMELEN ÖPPEN OCH SE; EN VIT HÄST, OCH HAN SOM SATT PÅ DEN KALLAS "TROVÄRDIG OCH SANN".
HAN DÖMER OCH STRIDER RÄTTFÄRDIGT.

HANS ÖGON VAR SOM ELDSLÅGOR, PÅ HUVUDET HADE HAN MÅNGA KRONOR, OCH PÅ HONOM VAR ETT NAMN SKRIVET SOM INGEN KÄNNER, UTOM HAN SJÄLV.

HAN VAR KLÄDD I EN MANTEL SOM DOPPATS I BLOD, OCH HANS NAMN ÄR "GUDS ORD"...
Joh Upp kap19:11.

Mantel, doppad i...

Det är Johannes som får den sista tidens hemligheter uppenbarade för sig, i förtäckta ordalag och med djupaste symbolik.
Alla berättelser efter honom är en nödvändig nedväxling till "småmynt" för att vi skall kunna närma oss Guds storslagna och våldsamma final.

OCH JAG SÅG EN STOR VIT TRON OCH HONOM SOM SITTER PÅ DEN,
OCH JORDEN OCH HIMLEN FLYDDE INFÖR HONOM.

OCH JAG SÅG DE DÖDA OCH BÖCKER SOM ÖPPNADES, OCH DE DÖMDES EFTER SINA GÄRNINGAR...
Joh Upp 20:12.

… där den underbara förlåtelsen raderat ut all skuld! Guds kärlek flödar över, hans försoning räcker genom alla tider, till alla folk!

Försoningens byggnad.

OCH GUD SJÄLV SKALL TORKA ALLA TÅRAR FRÅN DERAS ÖGON.
DÖDEN SKALL INTE FINNAS MER, OCH INGEN SORG OCH INGEN KLAGAN OCH INGEN SMÄRTA SKALL FINNAS MER.
Joh Upp 21:4.

Astrid Lindgrens körsbärsdal är bara en simpel försmak till det som komma skall.
Och de stängda himlaportarna har Jesus Kristus öppnat med sitt kors.

OCH DESS PORTAR SKALL ALDRIG STÄNGAS OM DAGEN - NATT BLIR DET INTE DÄR.
Joh Upp 21:25.

Tack. TACK.

Tack.

Men, är verkligen alla där? Jag tycker mig sakna några...

Ja, Guds helighet kan inte rymma ondskan. Guds rättfärdiga vrede över vår synd drabbar de falska profeterna, odjurets hantlangare, horkarlar, bedragare och våldtäktsmän.
Ingen som framhärdar i sin ondska har sin plats i himmelen.
Förtryckarna, krigarna och mänskoslaktarna har förverkat sitt (och många andras!) liv.

Den röta som drabbar stammen blir en fara för alla. Det trädet måste fällas.

Men om det är en människa som är svart inuti, räcker inte mina svaga böner om förbarmande... Endast Gud vet.
Gud ensam kan rädda.

Så ropar allt levande på befrielse från det som förstör.

Befria mig!

"Mera jag fick än det jag förtjänt", diktade den norske skalden.
Livet är sannerligen en storslagen gåva!
Det är ingen rättighet vi kan ta oss.

Må Gud ge oss hopp var och en, om en bättre tillvaro, där körsbärsblommorna aldrig faller till marken.

De vitröda hälsningar,

Helene Sture Blomfelt,

- körsbärsälskare.

Låt oss bära frukt, Herre...