VINGÅRDENS SON

Gulaste gult!

Våren i södra Sverige exploderar i gult och blått!
Har du sett hur buskar och häckar av gul Forsythia lyser i trädgårdarna! Har du sett parkernas blå mattor av scilla?
Det är så vackert att jag blir alldeles andäktig.

Fantasin leker med mig. Jag tänker att en gång tog någon ut ett vitt lakan på våren, drog det över landskapet och när det var klart hade forsythians och Scillans färger format ett gult kors mot den blå himlen...

Blomsterflagga.

Men nu skulle detta inlägg handla om en vingård, inte om den svenska vårens paradiskänsla.

Vi förflyttar oss till Mellanösterns torra, bruna värme. Olivlundar, dadelpalmsodlingar och vingårdar är exotiska för våra ögon.
Dyrbara frukter skördas från dessa träd, och de omhuldas med största omsorg, med stängsel och till och med vakttorn, för bevakning.
Ur dess söta frukter skall den bästa dryck utvinnas.

Guds rike liknas vid en vingård.

Jesus berättade en liknelse om en vingård där mannen arrenderade ut den och reste bort.
Det var bara det att arrendatorerna hade inte samma goda sinnelag som vingårdsägaren.

Vingård i Vadstena.

"När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd.
Men de grep honom, pryglade honom och körde iväg honom tomhänt.

Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade.
På samma sätt med många andra; en del misshandlade de och andra dödade de."

Det här är ingen vacker berättelse... Den är brutalt ärlig. Tyvärr.
Men snart vänder det.

Brutalt bruten.

"Nu hade ägaren bara en kvar, sin älskade son, och honom skickade han som den siste.
Han sade:
- Min son kommer de att ha respekt för.

Men arrendatorerna sade till varandra:
- Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.

Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården.

Vad gör nu vingårdens ägare?"

Brutalt dödad.

Vad tror du, bäste läsare? Vad händer nu?

Innan vi går vidare, måste jag ställa en annan fråga till dig:
- Vilken uppfattning har du om Bibeln?

a) Är det en drömbok med vackra dikter?
b) Är det en romantiserande bok som förskönar verkligheten?
c) Är det en beskrivning som inte väjer för våld och svek, men som visar vägen ut ur det?

Om du tänker på Bibeln som något vackert, då blir denna Jesu liknelse alldeles fruktansvärd för dig att läsa! Det känns fult och vulgärt. Ingenting du behöver...

Om du tänker på Bibeln som något som vill försköna verkligheten, då blir du säkert arg när du hör hur Jesus berättar om vingården. Säkert slutar du läsa nu. Och säkert vill du inte läsa din Bibel på riktigt.

Vem är Jesus?

Men. MEN!

OM du har uppfattat att Bibeln rymmer människans samtliga känsloregister av hot, svek, girighet och lurendrejeri med dödlig utgång, då vet du att det är just i denna vår verklighet som Gud har gripit in.

Det är ingen skönmålning! Det är ingen drömbok som stryker medhårs.

Så, vad tror du att vingårdsägaren gör med arrendatorerna? Tror du att han:

1) Säger att "Det var dumt gjort av er pojkar, gör inte om det! Vi har ett vårdprogram här med beteendeterapi som ni ska få gå. Gratis mat och logi ingår."

2) Eller säger han "Ge mig min del av vinskörden och försvinn sedan här ifrån! Helst utanför landet! Ut med er!"

Eller...? Sätter han gränser eller gör han det inte?
Nej, det är ännu värre. Nu låter jag Jesus fortsätta berätta liknelsen färdigt, samt reaktionen på den:

Sätter Jesus gränser?

"Han kommer dit och tar död på arrendatorerna. Ägaren ger vingården åt andra.

Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste hade gärna velat gripa Jesus i den stunden, skriver Johannes, som själv var ett ögonvittne till detta, men de var rädda för folket.
De förstod att hans liknelse var riktad mot dem.

Därför lät de honom vara och gick sin väg."

Ger vingården till dem som kan sköta den.

 

Symbolspråket är tydligt.

Det är Gud som är vingårdsägaren.
Israel är själva vingården, som Gud planterar, av kärlek.

Arrendatorerna är de skriftlärda, fariséerna och översteprästerna, men de förstår inte att vårda den ömtåliga plantagen. De far fram med hårdhet och okänslighet, och känner inte ägarens hjärta för liv och växtlighet.

Tjänarna som skall hämta skörden är alla de olika profeter som Gud sänt genom tiderna, men som dessa laglärda sett till att döda.
Hela Gamla Testamentet är en enda lång berättelse hur Gud vill forma sin vingård, men ondskan härjar inne i den.

Våldsblodet flyter mer än det röda vinet gör...

Oflyt.

Så är det. Det är sant. Än idag.

Men sonen då? Vem är det?

Till och med för de skriftlärde, som inte ville erkänna Jesus som Messias, klarnade det att Jesus naturligtvis talade om sig själv.
Och den pondus och de auktoritet han hade, saknade de...

Deras makt var hotad av en enda man, som använde en helt annan sorts makt än lagens makt.
Han gick omkring och tog hand om de fattiga och hungriga.
Han visade barmhärtighet.
Han upprättade, läkte och förlät synder.

Det där sista var rent hädiskt. Endast Gud kan förlåta synder!

Folket erkände Jesus och de auktoritet han hade från Gud. Nikodemus ur Stora Rådet gjorde det också. En efter en... började förstå... och följa honom.

Följ mig.

Jesus talar profetiskt om sig själv.
Han vet att han skall möta döden, "utanför vingården" = utanför stadsmuren, på Golgata.
Lagmännen vet bara att de vill få honom dödad, men Jesus vet att han snart skall gå upp till Jerusalem för att ge sitt liv - inte dödas, utan frivilligt ge sitt liv.

Jesus avslöjar dem, men han kommer att gå före dem i både tanke och handling!


Usch, vilken ruskig historia... Det är bättre att läsa lite om Walt Disneys sagofigurer... eller gå ut i vårparkerna igen.

Vänta. Om vår tro inte kan hantera våldet, och vår Gud inte heller kan hantera varken synd, skuld eller död, då är det en mycket liten tro vi har!
Näst intill oanvändbar... Vad ska vi ha den till?

Som kronan på verket i vår religiösa sagovärld?

Tyvärr, levande Gud är inte där. Jo, kanske lite, men bara för att visa oss vägen ut i den verklighet där både ondska och godhet finns sida vid sida.
Ärligt talat, även Disneys filmer innehåller kampen mellan ont och gott. Förlåt mig, men dagens förnumstiga och tillrättalagda barnböcker gör inte det.

Vägen ut? Ont eller gott?

Men hur kan Gud vara så grym att han offrar sin egen son?

I all stor litteratur finns offret med. Någon ger sitt liv för att andra skall leva. Så även i de gamla sagorna för barn, då man inte var rädd för att möta svårigheter.

Och ytterst:
Hur skall vi få bukt med döden, döden som är en konsekvens av synden?
Den måste besegras inifrån, förstås.
Av någon som är helt ren, helt skuldfri och utan synd.

Ett rent offerlamm.

Jesus är det offret. Han går in i det, av fri vilja.

Men inte för att stanna i ångesten!! Utan för att bryta dess makt!
Långfredagen var vägen. Påskdagen var målet.

Genom död till liv.

Varje kristen människas stora credo och livsmodell!

Glädje!

TACK käre himmelske Fader,
att Du inte räds våldet, men sätter gränser för det.

Tack att Du definierar ondskan när vi inte ser den.
Förlåt oss när vi blundar och är naiva.

Hjälp oss att våga möta de laglärdas förljugenhet med klokhet från Dig.
Hjälp oss våga sätta gränser för utnyttjande av vår godhet.

Herre, kan Du plantera och bevara din vingård på nytt?
Både i Israel och här i Sverige? Amen.

Blåvita färger.

Så flyter parkens vårblommor ihop, och färgerna blandas. Både gult, blått och vitt - Sveriges och Israels flagga - växer framför mina fötter.

Den kristna kyrkan är ingen ersättning för Israel, som Gudsfolk. Vi är en fortsättning, där samhörigheten är alldeles nödvändig!

Till sist.
Hur gick det med arvet? Vart tog det vägen? Arrendatorerna dödade ju sonen för att få ut hans arv.

Just det. Personen måste dö för att arvet ska utlösas. Testamentet ska gälla.

Hm... Gamla Testamentet fick sitt slut i Jesus. När han ger sitt liv och dör, då går vingården vidare till dem som vill ta emot det, utan att förakta det. Nya Testamentet.

Där är vi nu.

Läs mer i Markus evangelium kapitel 12:1-12. Denna text om vingården och sonen är denna veckas predikotext, 5:e söndagen i Fastan.

Gamla och Nya Testamentet.

Du kanske ogillade detta med "gränser". Men vad gäller gränser så är Jesus tydlig:

- Hans kärlek mot de fattiga och utslagna är gränslös!!
- Men mot förtryckare och våldsmän sätter han gränser med ett klart: "Nej".
Det är bara med ett nej man kan skydda den som är utsatt.

Vingården behöver sitt staket och sitt vakttorn.

Och vindruvorna behöver omsorg för att mogna.

De bästa hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- Bibelläsare, Israelresenär och parknjutare.

Scillas blå matta.