ALLVARET på ALVARET

Ölands Alvar.

Så kargt, så torrt och så ogästvänligt... Här får man ingen stimulans!
Var är färgerna, formerna och det sköna?

Vi har firat påsk på Öland. Naturen är lika motsträvig som påskens budskap. Det är mothårs, långsamt och helt utan fjäsk.

Följ med på en cykeltur, en pilgrimsfärd på två hjul, på den plattaste väg du kan tänka dig, bland de brunaste färger som kan finnas. Och lite grått.

Jag sadlade Gyngegårdens lånecykel och trampade uppför landbrons svaga backe. Den syntes inte, men kändes i växlarna.
Vid Resmo krukmakeri tog jag sikte på Möckelmossen.

Resmo krukmakeri.

På kartan såg Möckelsmosse ut som en liten sjö. Dit skulle det väl inte vara så svårt att nå fram.

Alla barn, som läst sin svenska kartbok, tänker sig att Öland och Gotland är urklippta ur Väster- och Östergötland, och utslängda i Östersjön. Då bildades Vättern och Vänern, det är ju solklart.
Det blev ett pyttelitet hål i Öland - det var när Visingsö trillade ut och landade tillbaka i Vättern...

Hålet fylldes med vatten på Öland. Nu var jag på väg dit...

Det var allvar.

Mot Möckelmossen.

Murarna är allvar. De är goda, de är beskyddande.

Till vänster om mig såg jag en oändlighet av kalkstensmurar, byggda av "orsten" - ortocer-kalksten - vitfläckiga av kalkälskande lava.
Tyvärr låg det en del skräp i dikena även här, så Sancta Garbish fick rycka ut och städa lite. Som tack hittade jag en borttappad sittdyna, även den i diket.

Men vänta nu. Jag såg några blå färgklickar i landskapet, det stämde inte. Jag bromsade in och svängde av, hoppade av cykeln och kröp ned på knä. Har himlen landat här?

Det var en liten koloni av pärlhyacinter!

Mot den varma muren växte de i glädje och lät sina små klockor färgas av himmelens blåaste blått.

Pärlhyacinter och murhimmel.

Till höger var ett annat sorts staket - ett el-stängsel som skulle skydda den känsliga marken mot trampande turister och osunda exploatörer.

Naturen är inte en resurs. Den finns till för sin egen skull. Gud har skapat jorden av sin glädje. I materien bor Guds Ande. Välsignad.

Det jordiska är inte "ont". Skapelsen är inte "fallen". Det är människan som är det.

Det är allvar.

Alvar.

Alv.

Allvarligt naturskydd.

Alv - det är det tunna jordlagret strax under matjordslagret.

Det är knappt någon näring i det, så tänker man överleva här som växt måste man vara ytterst härdad mot torka och hård vind.
Det vill till att man som grönsak också utvecklat djupgående rötter. Har man det, kan de överleva det tuffaste väderlekar.

Öland är inget att leka med. Den som har bråttom eller vill få snabba kickar har inget att hämta här. Dessa hällmarker kallar en bort från alla sensationer.
Det monotona landskapet tvingar tanke och känsla till lugn. Här finns ingen stress.

Men gott om himmel.

Och långsamhet.

100% himmel.

Jag är en pilgrims-alv. Livet har tvingat mig att överleva många svårigheter - skilsmässor på olika håll, flyttningar, för högt arbetstempo och sjukskrivning. Mina foderblad bröts av och kanske var rötterna inte tillräckligt djupa. De brändes sönder... och jag vissnade.

Landskapet talar.

Hedmark, stäpp och alvar talar allvar om livets villkor.

Människan är både kropp, själ och ande. Allt hör ihop. Inget är finare än det andra. Denna helgjutna människosyn är djupt biblisk. Och mycket ognostisk…

Vi kan inte säga till marken att den är sämre än luften eller vattnet. Naturen är hel och hållen. Den andlighet jag vill leva i, håller samman allt.

Möckelsmosses servicestation...

Men bevarade fröer kan sås i ny mark.

På Öland är den smala remsan jordbruksmark mellan havet och landborgen mycket bördig.

En gång för länge sedan låg Öland under vatten, och i takt med att inlandsisen smälte höjde sig landet.
Denna bördighet gynnas av det tunna lagret av alv. Solen värmer lätt upp jorden och bergvärmen går direkt till grödornas rötter. Växtvärmen får rekordfart!

Ärtor och potatis skördas oftast först på det alvarliga Öland.

Bördiga potatisar.

Medan de stora polar-isarna smälter, så trycks den moderna människan trycks ned av andra sorters isar. Fastlåst i sin bekväma livsstil, i ett andligt tomrum, gör det svårt för oss att hitta kraften till förändring.
Det gudlösa samhället ger inga skördar.

Jag vågade inte känna efter om el-stängslet var påslaget, men jag kände tacksamhet att det var där, till skydd för den känsliga marken och den speciella ölandsstenen.

Varje människa behöver ett skydd runt sin ömtåliga själ.

Öland talar på många sätt.

Dubbla skydd. Tack.

Nu var jag framme.

Som en hägring skymtade jag ljusblått vatten en bit bort.
Enrisbuskar och ölandstok växte lågmält. Kalkstenen gick i dagen på vissa ställen - karst-områden - och mossor och lavar knastrade torrt under skorna.

Jag spanade efter blomster, men inte mycket hade tittat upp än, bara knut-arv och hirs-starr.

Alvar-träsken är fattiga på arter.

Jag närmade mig detta ständigt fuktiga och periodvis översvämmade område. Det kändes som att vara ute och gå på gungfly...
Plötsligt blev jag blöt om fötterna. Marken bar inte längre, utan vattnet trängde upp.

Vänd om! Kvickt! Schvopp, schvopp...

Anar du vattnet?

 

"Sunt förnuft" bildas bara hos den som är ute i naturen och utsätter sig för dess krafter. Här finns helt andra gränser än i staden. Inga maskiner eller andra hjälpmedel kan rädda en här.
Dåligt omdöme straffar sig med en gång.

Blöta strumpor var ett billigt pris.

Jag satte mig att torka bakom en buske, på den hittade sittdynan.

Överallt såg jag färska spår av klövar. Det finns får här...
Hur nära är de?
Tänk om de överraskar mig? Ska jag verkligen sitta kvar?

Alvarlig cykelfärd.

Jag tog fram min flöjt och började spela.

  DU GÅR, GUDS LAMM, DU RENA
    OSKYLDIGA OCH MILDA
      ATT OSS MED GUD FÖRENA
        SOM FÖRR FRÅN GUD VAR SKILDA.

  DITT HJÄRTA BAR VÅR SVEDA
     ATT VÅRA HJÄRTAN FREDA
        PRIS VARE DIG, O JESUS! Sv Ps 136.

Det har i alla tider funnits teologer som förnekar att Jesus gav sitt liv på korset. Det finns präster idag som hellre håller sig till gnosticismen och förandligar kristendomen, än lär sig gamla och nya testamentets syn på försoning.

Om Jesus inte dog på korset utan togs ned levande, om än medtagen, och sedan uppiggad av aloe och andra läkeörter, då får vi en mängd nya problem:

* Döden är fortfarande inte besegrad. Det förväntar jag mig av Gud.

* Alla religioners offer är inte avslutade. Det förväntar jag mig också av Gud.

* Ett testamente kan inte utlösas förrän personen är död. Arvet kan inte skiftas. I så fall är vi fortfarande arvslösa och har ingen del av himmelriket.

Ifrågasätt inte korset.

Här i Norden höll asa-tron människor i rädslans grepp. Att offra djur och människor - hästar och äldsta barnet - var offer som skulle blidka Tor och Oden.
Inte konstigt att vikingakvinnorna först tog emot Vite Krist när de hörde att han var det sista offret som blidkar alla gudars Gud!!

Där har de som förandligar kristendomen inget att svara. Det är för tunt.

Tron är handfast.
Försoningsblodet sätter stopp för straff, hämnd och egenrättfärdighet.

Prasslade det bakom buskarna? Hjälp! Tänk om bockarna Bruse stod där bakom!

Jag blev rädd. Ställde mig barfota i den stixiga torrmossan och spanade.
Nej, ingen fara. Det var bara min utflyktsjacka som fladdrade i vinden...

Får-jacka.

  DU SÅG DE HÅRDA BANDEN,
    DE FASANSFULLA ÖDEN
      BEDRÖVAD VAR DIG ANDEN,
        BEDRÖVAD INTILL DÖDEN.

   DITT EGET KVAL DU KÄNDE
     MEN TYNGRE VÅRT ELÄNDE
       PRIS VARE DIG, O JESUS! Sv Ps 136:2.

Psalm 136. Nr 136... så heter vägen som går runt hela Öland... en ö full av får. Tackor. Bockar. Offerlamm, påskalamm.
Psalmboken och kartboken går ihop.

Jag åt min matsäck med tacksamhet.

Blockflöjt. Bockflöjt.

Jag behöver Öland.

Detta karga landskap stillar sinnena, som en långfredag.
Och sedan när alvars-ängarna blommar, då blir det som en påskdag med orkideer, vår-adonis, gullsmörborste och ullsmörblommor i livligaste gult.

Det är allvarligt att vara biologisk analfabet. Det är då det går lätt att skövla skog och mark. När man inte vet vad det heter kan det ju lika gärna kvitta. Ta vad du behöver.

Tills det tar slut.

Alvaret kan ge den känslan i förtid. Att det är slut. Att det inte finns mer att hämta.

Utom andan.

Det var dags att cykla hem till Gyngegården.

EFS i Resmo, Gyngegården.

Jag stannade till vid en vattenhåla. Den var full av alger. I de fuktiga alvarträsken är krans-algerna  - chara - viktiga, liksom gädd-, gräs- och tråd-nate.

Längre bort såg jag några grågäss flyga iväg, på väg till ett större kärr med näringsrika vattenväxter, som kallas ag;
- ag-kärr, ax-ag och knapp-ag.

Nu tror du säkert att jag sitter här och hittar på roliga namn på växter som inte finns... bara för att vara märkvärdig.
Men det gör jag inte!
Jag bara läser innantill i min flora...

Möckelmosses naturreservat.

Jag ber, med händerna på datorns tangenter:

Tack käre himmelske Fader,

- för den underbara natur Du har skapat!
Tack för naturens skönhet, för det sinnrika ekologiska systemet och intelligensen Du lagt ned i allt levande.

Tack min Skapare att jag kan ana påskens stora mysterium bland växter och djur:
- Genom död till liv.

Jag sjunger Ditt lov med min enkla flöjt, med hela mitt hjärta och allt mitt förstånd!
Amen.

Hur länge räcker vattnet?

Allvarliga hälsningar från

Helene F Sturefelt,

- ölandsfirare på Påskön. Nej... påskfirare på Öland, menar jag!

- samt pilgrimscyklist och lammälskare... men vi såg bara harar... skogsharar, ängsharar och en påskhare... och en viadukt.

Viadukt för harar.