GUL, GUL HÖGTID

Hur gult kan det bli?!

Det lyser och blommar av gulaste gult överallt!
Jag kan inte låta bli, jag måste göra ett eget inlägg med bara färgen GUL...

Gult är den vackraste färgen, en hälsning från solen själv. Och i kyrkans färgkoder är gult detsamma som guld, alltså tecken på Guds egen närvaro i sammanhanget.

Jag tror Skaparen tänkte att "det blir bra med gult i Norden då vintern skall övergå i vår", och så målade han alla vårblommor gula.

Vintergäck, svalört, vårlök, tussilago och forsythia. Till och med en och annan gulsippa i lövskogen kan dyka upp. Vi badar i gult! Jag älskar den gula färgen.

Så synd att gult på svenska rimmar med "fult". Vi måste göra något åt det.
Ta bort "t" och säg istället:
- Gul är kul! Eller "Gul är jul"...

Gul, röd jul?

Nej, nu blev det fel, eller kanske inte. Julen varar väl till påska, och just därför vill jag säga några ord om vår kommande högtid.

Påskens färg i naturen är gul. Men i kyrkan skiftar påskdagarna mellan mörkaste svart och vitaste vitt, från sorg till glädje.

- Skärtorsdagen: violett. Bot och bättring.
- Långfredagen: svart. Försoningsdöden.
- Påskdagen: vitt. Uppståndelseglädjen.

En stola, flera stolor. Prästens band runt halsen.

Att fira högtid tillsammans har djupa rötter ända ned till fader Abraham i den bibliska historien, och längre än så, förstås.
Det handlar om sammanhållning och identitet. Högtider är en kollektiv handling, där individen går in i den stora gemenskapen.
En högtid kan också vara en religionsmarkör och ett sätt att visa att "vi tillhör inte hedningarna".

Gudsfolket fick detta reglerat i 3 Mosebok kapitel 23:

SEX DAGAR SKALL ARBETE GÖRAS, MEN PÅ SJUNDE DAGEN ÄR VILOSABBAT, EN DAG FÖR HELIG SAMMANKOMST. 3 Mos 23:3.

Högtiderna handlar alltså om vila! Återhämtning. Och påfyllnad genom att lyssna till Guds Ord och ta emot välsignelsen på nytt.
Gör vi det, 2019, under påskhögtiden som närmar sig?

Vila. Hoppa av.

Vi skall inte ondgöra oss över att "inte vara som hedningarna"... vilket Åsa Larsson gör i sin bok "Till offer åt Molok". Har du läst den? Det är en deckare som utspelar sig i Kiruna kommun, så jag var tvungen att läsa lite i den...

Men Åsa Larssons inledning är dålig. Hon ondgör sig över att "Gud är rasande i 3 Mosebok" där det handlar om förbjudna kulter. Skulle inte Herren vara upprörd över de hedniska riterna kring att offra barn åt avguden Molok??

Vi känner ju igen grymheterna från krigen i Mellanöstern...

"Man hade ihåliga statyer av Molok i koppar. Han hade en stor famn. Men eldade inuti statyn så att den blev glödande het. Sedan lade man det levande barnet i Moloks famn" skriver Åsa Larsson och tyckte det var en lämplig inledning - "att offra barn för framgång, till denna världens ära".

Du skall vara glad, Åsa, att Gud vår Skapare förbjuder sådana högtider bland Guds folk!!

Slukare.

Nåväl. Vi ska lära oss något av detta gamla sätt att hålla högtiderna i ära.

1. Israeliterna minns i sina högtider Guds försyn och fadersomsorg.

I centrum för högtiderna är Gud såsom Skapare och uppehållare, men inte i "största allmänhet" utan som Israels frälsare och förlossare. Jag skall återkomma till det.
Allt är bestämt av förbundsförhållandet.

Förbund.

Det ordet är lika vackert som de gula blommorna.
På hebreiska heter förbund "berít".
Berit-blommor...

Vintergäck. Tager du mig...?

Min tanke gör en avstickare till TV-programmet "Gift vid första ögonkastet".
Där går två, för varandra okända människor, in i äktenskapets förbund, och under en dryg månad får de lära känna varandra, för att sedan bestämma om de vill fortsätta vara gifta, eller upplösa förbundet.

I vår individualistiska tid läggs allt ansvar på personens känslor och egen förmåga att hålla ihop.
Att leva i ett förbund är något helt annat!
Där omgärdas individen av förbundets storhet, och man blir en del av ett kollektiv som är mycket mer stabilt än känslor, som kommer och går.

Förbundet hjälper personerna att våga satsa.
Ingen relation växer av tveksamhet... Däremot är det mycket attraktivt med en människa som vågar stå för sitt beslut - och satsa!

… att älska varandra i...?!

Då kan äktenskapets förbund likna de bibliska högtidernas innehåll:

I förbundet får nämligen Gudsfolket erfara Guds omsorg även om det fysiska och kroppsliga.
Skaparen låter årstiderna växla med välsignelser av olika slag, allt efter människans mångfaldiga behov.
Därför får vi ta emot Guds gåvor med tacksamhet, samtidigt som vi får erkänna vår egen ovärdighet, och ibland även vår synd och brist.

När detta ryms inom äktenskapet - tack och förlåt - då finns alla möjligheter att en sådan kommunikation skall hålla relationen ärlig och varm!

Åh, vad det blommar gult ute!

Gulaste Forsythian!

Vad händer om vi som folk struntar i högtiderna idag?

Annandag Pingst är ju borta till förmån för nationaldagen 6 juni. Men vi har fortfarande Jul, Trettonhelgen och nu snart Påsken.

Om alla fortsätter arbeta - helgöppet utan vila för de handelsanställda - då är det inte längre någon högtid, bara en fördyrande omständighet för löneutbetalaren.
Ja, jag vet att både landsting och kommunikationer behöver vara igång på helgerna, men du förstår säkert min poäng.

Jag har en mycket stor sorg inom mig att vi har låtit Sverige bli så sekulariserat. Var och en har sitt ansvar för det. Att "hoppa av" kollektivet är egentligen en märklig sak...

Ett land och ett folk måste av nödvändighet ha band som håller oss samman. Det är inte säkert att ens vårt språk är en sammanhållande faktor i framtiden. Om En generation kan dataungdomarna kanske inte prata svenska längre - det är engelska som gäller. Vad har vi vunnit då?

Valfriheten har ett pris.

Sammanhållningen spricker.

Sammanhållningen spricker.

2. Inom den bibliska världen markeras högtiderna mycket tydligt. De var alltså en uppbyggande faktor, både nationellt och religiöst.
Välsignelserna som folket tog emot av Herren, skulle komma alla folk till godo. Det var inget "ego-företag" det handlade om!

Själva namnet Abraham betyder "fader för många folk".


3. Högtiderna - alltså påsk, pingst och lövhyddohögtid i det judiska sammanhanget - medförde också en ständig offervilja.
Ingen fick komma till Herren tomhänt. Allt efter förmåga skulle var och en stödja Guds sak med sina gåvor, som ett återgäldande av Guds godhet. Jag citerar 5 Mosebok 16:10:

Gulsippan, en gåva.

… VECKOHÖGTID OCH BÄRA FRAM DIN HANDS FRIVILLIGA GÅVA, SOM DU MÅ GE EFTER RÅD OCH LÄGENHET, ALLT EFTER MÅTTET AV DEN VÄLSIGNELSE SOM HERREN, DIN GUD, HAR GETT DIG.

OCH INFÖR HERREN, DIN GUDS ANSIKTE SKALL DU GLÄDJA DIG PÅ DEN PLATS DÄR SOM HERREN DIN GUD UTVÄLJER TILL BONING ÅT SITT NAMN...

Och så markeras att både son och dotter, tjänare och tjänarinna, leviten (tempeltjänare) och främlingen, den faderlöse och änkan som du har hos dig, skall vara med i högtidens firande. Alla skall vara med. Kärnfamiljen finns inte. Det är ett modernt begrepp.
Varför då? Jo:

KOM IHÅG ATT DU SJÄLV HAR VARIT EN TRÄL I EGYPTEN.
SÅ HÅLL DESSA STADGAR OCH GÖR EFTER DEM.
5 Mos 16:12.
                                  Du har också trälat.


Det är ju precis det som påsken handlar om, även i kyrkans tradition, här och nu!
Befrielse ur slaveri.

Det är som ståuppkomikern Johan Glans säger:
- Hur får man ihop Jesus på korset med alla affärer som desperat vill sälja påskharar i choklad och färggranna påskägg?
För att inte tala om hur mycket lättare det är att leka Blåkulla och häxor än att tala om Jesus...

Det finns inga bra lekar som handlar om Golgata... Jag vet. Finns det några kloka och påhittiga pedagoger som kan utmanas av detta och skapa något nytt?!

Påsken - flykten från Egypten, brödet som inte hann jäsa, offerlammets blod, det sista offret, försoningen som blir till räddning för alla folk...

Kan vi, svenska folk, minnas vår egen arma fattigdomstid under 1800-talet, då vi höll på att svälta ihjäl under missväxtåren? Kan vi ha denna ödmjukheten med oss när vi frossar i ägg och andra godsaker?

Kan vi även låta själva ägget påminna oss om att vi den kristna livshållningen går "genom död till liv", då kycklingen knackar hål på skalet och "uppstår" till det nya livet, här utanför skalet?!

Kom ut!

Högtid är vila. Sabbat. Det är lika vackert som alla gula färger ute i parker och trädgårdar!

Men vilan från arbetet är inte ett mål i sig, läser jag i min bibelkommentar. Det finns också ett "till".
Högtidens vila är en vila inför Herren.
Det är tid som är avskild, enskild och riktad tillbaka till Gud.

Alla göromål skall läggas åt sidan för att folket skall kunna ställa sig inför Herrens ansikte, så att han får tala till folket, forma det, vägleda dem, oss, och välsigna dem.
Folket, å sin sida, får i högtiderna rikare tillfällen till bön och lovprisning.

Sabbat innebär därför också ett återvändande till det ursprungliga. Varje högtid är en återupprättelse, från vilsestigen tillbaka till Guds väg.

Ingen vilsestig.

Jag vill tillhöra ett folk som håller högtiderna heliga.

Tänk om vi på nytt vågade högtidlighålla Skärtorsdagen på så sätt att vi alla kom till mässan på kvällen, lyssnade till orden om sista måltiden och sedan på knä tog emot nattvarden...
Vilken underbar vila från jäkt och press!

Tänk om vi på Långfredagen vågade stänga ned allt, lyssna inåt, låta det vara tyst men ändå se och le mot varandra.
Tänk att åtminstone en dag om året ge kollektivt plats åt sorg och saknad, tankar på döden men också hoppet.
Jag har så svårt för att se tidningarnas reklamsidor fulla av dragsspelsstämmor, dans och lotterier trängas med Långfredagens gudstjänster...
Allt har sin tid! I tur och ordning.

Långfredagens stola.

Men vi blandar individualistiskt vilt, som bara den kan göra som ställt sig utanför förbundet.
Ja, du får förlåta mig för denna samtidskritik, men den måste sägas!
Jag trivs inte i denna moderna värld, frikopplad från sammanhang med konsumtionen som största nöje.

Tänk om vi sedan kunde låta Påskdagens klang och jubel få prägla resten av påskhelgen, jag resten av årets alla söndagar, förstås!
Kristus lever! Kristus är uppstånden.
Ja! Han är sannerligen uppstånden!

Ärligt talat... Påsknattens midnattsmässor samlar allt fler... Det finns en "på-kristning" också, inte bara en ensidig sekularisering.

Påskdagens stola.

Nu är min samling av gula blommor slut.

Det får bli några blå också, som speglar hur himmelen vill landa på jorden.
Jag vill så gärna ana himmelen i varje människas ögon. Hos en del ser jag Närvaron... Någon som är hemma där i ögonen...

Käre himmelske Fader,

Tack för din underbart vackra skapelse!
Tack för den gula färgen, för guldet som är Din närvaro i varje människas liv.

Jag ber om förlåtelse för vår kollektiva skuld i att strunta i Ditt förbund.
Förlåt oss vår ogudaktighet, vår egensinnighet och vår nonchalans mot det Heliga.

Herre, hjälp oss att gå in i Stilla veckan med föresats att i hjärtat verkligen fira Påsk, tillsammans med dig. I förbundets tecken. Amen.

Himlen på jorden.

Så blir vårens gula och blå blommor en enda lång predikan för mig, om hur Skaparen lagt ned uppståndelsens hemlighet i allt som växer...

Glad Påsk, så småningom!

Helene Sture Gulfelt,

- blomsterälskare, högtidshållare och bibelteolognörd...