DEN DYRBARA NARDUSOLJAN

Nordiska palmblad.

 

 

Detta är PALMSÖNDAGENs predikan - Kvinnan med nardusflaskan.

 

Det blåser kallt ute idag, denna söndag den 14 april. I Karlskrona var vinden runt alla hörn... Typiskt aprilväder!

 

Vi har inga palmblad att välkomna Jesus med, men vi har videkvistar, som Nordens "palmblad".

Jag bildsätter inlägget med blommande sälg - vide - ute på Verkö, på en industriplats som nu tagit över den känsliga naturen... och med ögonblicksbilder från Jerusalem.

 

Följ med och lyssna till vad som händer i texten. Du kan säkert känna igen dig i några av personerna.

 

Händelsen står att läsa i sin helhet i Johannes evangelium, kapitel 12 vers 1-16.

Först vill jag knäppa mina händer och be:

 

Herre Jesus, idag firar vi att du en gång red in i din huvudstad, smord till konung, men också smord till din begravning.

Folket sjunger kröningssånger och dina lärjungar hoppades att du skulle upprätta riket.

Men Du ensam vet vart vägen egentligen går...

Herre, öppna våra hjärtan för Ditt ord. Tala till oss såsom var och en behöver – tröst och uppmuntran, men även varning och förmaning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, amen.

Förmaning och varning.

 

Vi har hamnat mitt i en måltid. Stämningen är spänd. Relationerna är inte de bästa.

När man ser en film eller läser en bok så är alltid intrigerna i centrum. Bitterhet och svek kommer upp till ytan. Familje-medlemmar blir arga på varandra och gäster som känner sig pinsamma när middagen går över styr.

Det är så obehagligt, men manusförfattaren vill ta med läsaren in i en svårighet för att komma mer insiktsfull ut på andra sidans av filmen eller boken.

 

Det är likadant i evangeliet, men ännu djupare.

Den gemensamma måltiden borde vara en stund för vänskap och stöd, inte falskhet eller förräderi.

Måltid i det fria.

 

Johannes var själv med den dagen i Betania. Han beskriver den här korta måltids-scenen som en tragik – Jesus behöver så innerligt väl att han lärjungar är enade i denna stunden.

Resten av världen håller på att svärja sig samman mot honom: då kan man tycka att hans vänner kunde hålla sams och stötta honom – inte bråka om pengar!

 

Men nej, vi kan ana hur luften dallrar av nervös spändhet.

 

Den dyrbara flaskan med äkta nardusolja kommer att vara i centrum för predikan.

Olivberget, Jerusalem.

 

Vet ni hur man tillverkar nardus?

Det är en planta (nardo-stachys jat-amnsi) som växer i Indien. Av dess rotstock pressades den välluktande oljan. Det var en upp-skattad lyxartikel som fenicierna förmedlade till Medelhavsländerna.

I Höga Visan står det hur ”doften av kostbar nardus är värdigt en konung när han håller sin fest” HV1:12.

Detta ord kommer nu att gå i sin uppfyllelse...

Denna flaska som Maria har värderades till 300 silverpenningar/ denár.

1 denar = en dagslön.

Vad blir det i dagens penningvärde? Om man tjänar 1.500 kr om dagen, så blir det 450.000 kr.

Marias nardusolja är oerhört dyrbar!

Rökelsekåda från Gamla stan.

 

Den lilla byn Betania ligger på samma sida som Olivberget, och heter idag Eizariya. Ordet ”Betania” betyder ”de fattigas hus”.

De stora handelsvägarna gick förbi där, så det är inte konstigt att Maria har fått tag i en sådan flaska.

Men den kostade alltså en förmögenhet.

Vem hade betalat den? Han hon själv sparat undan pengar för att kunna visa sin självständighet? Hade hon fått den som gåva? Vi vet inte.

 

Nu går vi ett steg längre in i den här middagsbjudningen. Vari ligger konflikten?

Natur-konflikt.

Vi känner igen de tre syskonen; Lasaros som Jesus uppväckt från de döda, Marta som sköter köket och Maria som har valt att sitta och lyssna vid Jesu fötter – och som är den som blir undervisad och teologiskt skolad, om vi så vill.

Nu sker det märkliga, och oerhörda, att hon bryter den dyrbara flaskans insegel och smörjer Jesu fötter... och torkar dem med sitt hår.

Men vänta nu – har vi inte hört det här förut?

Jag var tvungen att titta efter så att jag inte läste fel text… För en månad sedan (2 i Fastan) predikade jag över texten ”synderskan i Simons hus”. (BLOGGINLÄGG 17 mars "Den kämpande tron").

Det är ju precis samma slags händelse som utspelar sig här! Men nu är det en annan kvinna, lillasyster Maria, och i ett annat hus, men fortfarande med Jesus i centrum.

Det är något vi behöver stanna uppför här och lära oss utav.

En annan kvinna.

Först är det Judas.

Johannes beskriver honom här som ordentlig och pålitlig. Han värnar om de knappa tillgångarna hos denna grupp som inte hade några fasta inkomster. Deras egna behov var knappt tillgodosedda, och de hade än mindre möjlighet att ge bort något till de fattiga.

 

Judas Iskariot hade hört Jesus tala om vikten att visa omsorg om de fattiga, så han gör ett försök att vara from och ”en i gänget”.

- Varför sålde man inte oljan för 300 denarer och gav till de fattiga?

Han tyckte sin idé var utmärkt! Det kunde väl ingen anmärka på?

 

Det är bara det att när detta skrivs av Johannes många år senare, så vet ju Johannes vilken falsk typ Judas var. Han var inte alls intresserad av de fattiga, Judas hade inget ömmande hjärta för diakoni eller de utsatta, han ville bara vara med i en grupp som han kunde utnyttja för sina egna syften.

Ni vet, det är den där typen i en klubb eller förening som inte förstår föreningens syfte, men försöker smälta in, omedveten om hur fel ute han är.

Hur smälter man in här?

 

 

Sedan är det Maria.

Syster Maria är hans motsats. Hon har lyssnat så mycket på Jesus och blivit så fylld av kärlek till honom att hennes hjärta svämmar över. Hennes kärlek vet inga gränser.

Hon tänker sig inte för – de är ju hemma i hennes hem – så hon löser upp sitt hår som hon brukar göra, och tänker inte på vad männen omkring henne kunde börja tänka på…

Det var ju en sensuell signal som kunde vara tecken på att hon var tillgänglig…

Men det var hon inte.

 

Jesus tar henne i försvar.  Jesus tar alltid kvinnan, eller den som är utsatt, i försvar när han anar andras hån och förakt. Tänk om det hade varit tvärtom? Tänk om Jesus hade sagt:

- Judas, det var bra av dig att du tänkte på de fattiga! Du börjar förstå vad jag menar med ”Guds rike!”.

 

Men Jesus säger inte så. Han går händelserna i förväg och talar kryptiskt och profetiskt:

- Låt henne vara! Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.

 

Just det.

 

Och Jesus vet vem han är. Han har läst Höga Visan. De har de andra också, och sakta börjar de ana att Jesus är den kungen, som låter nardusdoften flöda ut över middagsfesten… !!

Inte nardus, men väldoftande.

Judas och Maria är två typer som finns i varje församling.

Jag vill lyfta fram två sidor av detta.

 

1) Det ena är kampen mellan manligt och kvinnligt.

 

I texten är det mannen som definierar vad som är rätt och fel. Han tycker att det är onödigt att slösa bort dyrbar balsam när man kan sälja den.

Det är mannen som talar först.

 

Kvinnan passar upp. Kvinnan skall behaga. Kvinnan skall vara underdånig.

 Men Jesus ställer inte upp på det här mönstret! Och det måste sägas tydligt, än idag!

Mannen har fel, Judas gör en felbedömning som avslöjar hans girighet och maktfullkomlighet. Jesus tystar honom med starkare argument, och låter honom ana att det är han, Jesus, som är brudgummen, och det borde Judas förstått vid det här laget!

Försvara den utsatte.

 

Kvinnan har rätt. Det är hon som visar att hon verkligen har förstått vem Jesus är.

 

Enda rätta sättet att visa att vi förstår vem Jesus är, är att ge av hela sin kärlek. Ja, Maria älskar Jesus med hela sin Mammon! Hon tar det dyrbaraste och ger till honom! Nardusoljan.

Vad skulle det vara motsvarande för dig och mig? Ditt hus? Min lägenhet? Din bil? Mina fonder på banken?

Vågar vi låta Jesus disponera dem?

 

Så, Jesus tar udden av könskampen och tillrättavisar mannen, och tar emot Marias kärlek.

 

Ta emot kärleken.

 

2) Det andra jag vill lyfta upp är att dessa båda typer finns hos oss alla.

 

Judas inställning har även vi kvinnor – vi kan vara den snåla och uträknande – och Marias inställning har även ni män – ni kan ge Jesus av hela er kärlek!

 

Det är detta som är predikans ärende idag, att få syn på detta.

 

Ena dagen är vi den oblyga, frimodiga Maria, nästa dag är vi den försiktige men listige Judas.

Ena dagen älskar vi, nästa dag förråder vi.

Ena dagen är det frid runt middagsbordet, nästa dag bryter grälen och anklagelserna loss…

 

                                           Stämningen är förstörd, igen.

 

Dagen efter var stunden kommen då Jesus skulle ta sig in i staden för att gå hela världens försoningsdöd till mötes.

Jerusalem har sett många intåg, tagit emot många herrar och kungar, men aldrig någon som Jesus!

 

HOSIANNA-ropet är inte hurrar-rop… Tvärtom. På hebreiska betyder Hosianna ”rädda oss, hjälp oss!” Det är ett rop på befrielse.

Och befrielsen kom! Men inte så som folket förväntade sig. Döden på ett kors var vägen, och försoning och uppståndelsen var målet.

Därefter förändrades innebörden av Hosianna-ropet och blev bland de första kristna ett glädjerop av lovsång! Och det kommer vi att få sjunga ut i slutet av vår gudstjänst.

 

Så, låt oss runt våra middagsbord öva oss i att ha Marias sinnelag mot varandra, inte Judas, precis som det står i Palmsöndagens episteltext:

 

LÅT DET SINNELAG RÅDA HOS ER SOM OCKSÅ FANNS HOS KRISTUS JESUS.

HAN ÄGDE GUDS GESTALT MEN VAKADE INTE ÖVER SIN JÄMLIKHET MED GUD, UTAN AVSTOD FRÅN ALLT, DÅ HAN ANTOG EN TJÄNARES GESTALT OCH BLEV SÅSOM EN AV OSS...

 

Palmblad.

 

 

Herre, hjälp oss att följa Dig över mantlar och palmer, i fattigdom och överflöd.

Hjälp oss följa Dig genom politisk och mänsklig förvirring, osäkra på allt, utom på Dig.

 

Du ensam vet vart vi kommer.

Du ensam är värd att följa överallt.

 

Själva når vi aldrig fram till hela sanningen - den förblir ett mysterium för oss.

Själva når vi inte fram till hela rättfärdigheten och inte heller den fulla kärleken.

 

Men ge oss viljan att här och nu strida för dess seger, och söka oss fram till den fullkomlighet som bara finns hos Dig. Amen.

Verkös natur är delvis igenfylld.

Och våra böner har också gått till Verkös natursköna område Solviken och Långa Lisa, men de är nu igenfyllda med grus och makadam, förvandlade till industrimark.
Videkvistarna vajar inte där längre...

Men i mitt hjärta bevarar jag dem, och då håller jag även palmblad från Jerusalem för att hylla mitt hjärtats konung; Jesus Kristus.

Nu går vi in i Stilla veckan.

Frid till er alla.

Helene F Sturefelt, predikant.