KULTUR-GUDSTJÄNSTER

Tårar av glitter.

Jag gråter alltid under julen. Det är nödvändigt.
Spänningarna är så stora, förväntningarna för höga och minnena bakåt för många.

Det är få som går oberörda igenom denna årets största högtid. Även om jag för länge sedan hoppat av både julklappshets och matlagningsgalenskap så ligger gråten där...

Jag minns min barndoms jular...

Sentimentaliteten måste få sitt. Och den försvunna barndomen och den krångliga tonårstiden måste också få lite uppmärksamhet.
Sedan kommer alla besvärliga familjekonstellationer med skilsmässovarianter som till slut tar knäcken på alltihop.

Jag går till kyrkan. Där finns trösten. Ordet. Psalmerna med sanning och sälta.

Fällda julgranar.

  HAN TÅRAR FÄLLA SKALL SOM VI
    FÖRSTÅ VÅR NÖD OCH STÅ OSS BI
      MED KRAFTEN AV SIN ANDA.

  FÖRKUNNA OSS SIN FADERNS RÅD
    OCH SÖTMAN AV EN EVIG NÅD
       I SORGEKALKEN BLANDA.

   STRIDA, LIDA
     DÖDENS SMÄRTA ATT VÅRT HJÄRTA
        FRID MÅ VINNA
    OCH EN ÖPPNAD HIMMEL FINNA!
                                          Sv Ps 119 vers 3.

Smärta. I skuggan av sig själv.

Vi ställde alarmet på tidig tid för att kunna gå till julottan. Jag längtade så.
Det betyder så mycket för mig att få sjunga ut julens psalmer, särskilt de som man bara kan sjunga just på julottan;
- Var hälsad sköna morgonstund - psalm 119, och
- O du saliga, O du heliga - psalm 127.

Det är underbart att se alla levande ljus tända i ljuskronorna. Kyrkans valv formas mjukt av de milda ljusen.
Men jag var inte beredd att jag skulle gråta över julottan...

Tårar i granen.

Vad är det som har hänt?

I handboken finns en tydlig ordning för just denna gudstjänst. Så många gånger jag själv har stått vid altaret och efter första psalmen stämt upp i Introitus, tillsammans med kören på läktaren:

SE, JAG BÄR BUD OM EN STOR GLÄDJE...

Men det var borttaget.

Istället var det solosång. Nej inte en, två! Jaha... Och episteltexten fick vi inte höra. Det var två solosånger till. Men, men...
Evangeliet var på sin plats, med tillhörande religiöst kåseri som det är nu för tiden. Mellanmjölkssförkunnelse. Predikan light, med tillsatt sötningsmedel...

Jag talar om mig själv... och min egen början i yrket. Om allas början som förkunnare, där man låter församlingens förväntan styra mer än Guds ord.

Vem kan styra upp det här?

Du minns kanske den gamla tiden då prästerskapet dominerade kyrkan på ett så negativt sätt att det blev alldeles svart...
Motreaktionen har pågått ända sedan de första kvinnorna prästvigdes. Nu skulle maktkyrkan bort och ett mer mänskligt bemötande skulle fram.
Det var nödvändigt.

Men på kuppen så reducerades prästernas plats och kunnande, till förmån för musiker och kantorer.
Och det som nu har hänt är att många präster blivit försvagade och alltfler organister dominanta.
Nu hoppas jag att ingen tar illa upp, för jag beskriver en situation i allmänhet, inte någon i särskildhet.

Förvandlad i glans!

Det är prästen som är ansvarig för gudstjänsten. Det är vi som har sista ordet i samarbetet med musiker, kyrkvärdar och vaktmästare.
Men jag ser ju hur allt fler präster tvingas tillbaka, och inte vågar hålla sitt mandat.

Flera gånger, för länge sedan, på annan plats, kunde ett planeringsmöte låta så här:

- Men jag har redan tillfrågat solisten.
- Men familjen Julkvist brukar Alltid sjunga på Annandag Jul!
- Men nu har kören övat och de måste få plats i gudstjänsten...

Alla ska få plats.

Låt mig stanna upp ett ögonblick här och ställa frågan:

- Vad är en gudstjänst?

Från den judiska synagogan växte den kristna gudstjänsten fram, då texter lästes ur Gamla Testamentet, Paulus brev och så småningom alla evangelierna.
Sånger kom till, och liturgin började ta form, där budskapet bars fram stabilt och stadigt.

Det var församlingens lovsång och tillbedjan. Det var där undervisningen fanns och det rika bönelivet.
Om vi tappar bort vårt ursprung, då ser vi inte var vi befinner oss i samtiden.

Vi har skapat kultur-gudstjänster, som håller på att knuffa ut både liturgi och bibeltexten!!

Det är detta allvar som får mig att gråta...

Allt ljus på mig!

Tillbaka till den julotta jag besökte.

På psalmtavlan hängde 6 psalmer. Jag gladde mig som sagt att få sjunga ut julens budskap och lyssna till Guds ord.
Men dessutom var det alltså solosång - också det 6 stycken!! Tidigt på morgonen dessutom!

Jag kände hur pulsen steg och förtvivlan kom. Med flera års utmattning i bagaget är energin begränsad. Min hjärna orkar inte koncentrera sig mer än 45 minuter, sen måste jag gå ut.
Och jag är inte ensam om att känna så.
Vi är många som inte klarar av att fokusera för länge utan paus.

Tyvärr fyllde dessa vackra sånger ingen funktion alls. De var bara utfyllnad...

Utfyllnad.

Kultur-gudstjänster.

När jag vigdes till tjänst 1989 så var detta en omöjlighet!
Det var mycket tydligt att huvudgudstjänsten var en sak, musikgudstjänster något annat. Och konserter ytterligare en variant, där det inte förekom någon andakt alls.

Du som är yngre än jag behöver kanske påminnas om detta.
OM det förekom solosång eller körsång så stod de alltid på läktaren, för att inte ta uppmärksamheten från altaret. Detta var oerhört viktigt. Inget fick skymma centrum.

I vår tid av talangjakter och idoljagande kan detta tyckas helt främmande. Men då måste man åter igen förstå vad en gudstjänst är; församlingens tillbedjan, där Gud betjänar oss genom Ordet och Sakramenten.

Jaga mig!

Det som händer med dessa kultur-gudstjänster är att kyrkorummet blir en plats för konsumtion.
Vi konsumerar musik och framträdanden, som applåderas.

Det är också en "dödssynd" i gudstjänstlivet - ingen, INGEN ska stå där framme och utföra en prestation! Det blir direkt ett "vi och de". Vi som lyssnar och den som presterar musik.
En av mina finaste arbetskamrater var en kantor med gudabenådad sångröst. Han var alltid noga med att avvärja applåder.

- Det hör inte hemma i gudstjänsten. Jag hyllar Herren med min sång och det skall inte applåderas. Jag är glad att ni uppskattar mig, men det får ni visa på annat sätt.

Handklapp smäller sönder stämningen, där tystnaden är viktig för Gudsmötet.

Hyllar Herren.

Så, alla dessa kultur-gudstjänster har snart tagit över kyrkans vanliga gudstjänstfirande.
Jag gjorde en undersökning här om dagen och lusläste predikoturerna över hela Blekinge.
Undrar var jag kan fira en ren gudstjänst utan dessa störande solister (ja, ni får förlåta mig men detta måste sägas!).
Av alla ca 70 församlingar så var det bara tre som inbjöd till gudstjänst, utan särskild musikalisk medverkan - alltså där bibeltexter och psalmer för församlingen är huvudattraktion...

… och det var Rödeby, Lyckå och Kyrkhult.

Attraktion ja... Det är ju den heliga statistiken som tycks vara viktigare än innehållet.
Det är lätt ordnat. Vi kan fylla kyrkan med folk genom att ersätta alla gudstjänster med konserter - för det är ju så bra akustik i kyrkan.

Säg det till Jesus också där han hänger på korset, för vår skull.
Det var precis så jag hörde en man säga när han gick ut ur kyrkan:

- Jag går ju inte hit för hans skull, de där sagorna bryr jag mig inte om, men musiken är fin! Och akustiken...

Kamp. Vem lurar vem?

   O DU SALIGA, O DU HELIGA
      NÅDEBRINGANDE JULEDAG!
        ÄRA SKE HERRAN, NÄRA OCH FJÄRRAN!
          ÄNGLAR FÖRKUNNAR GUDS VÄLBEHAG.
                                                                 Sv Psalm 127.


Jag gråter lite varje jul. Men inte trodde jag att jag skulle gråta över ett förlorat gudstjänstliv!
Börjar jag bli gammal?
Nej, jag har bara mer perspektiv än mina unga kollegor. Och jag fick också påpekat av de äldre kyrkvärdarna att mina moderniseringar inte alltid var så bra på 90-talet.
Jag lärde mig. Och tog rättning.

Och nu önskar jag att dagens präster blir respekterade för sin teologiska kompetens och liturgiska medvetenhet.

Jag önskar också att alla ni goda musiker inte skall blanda ihop korten, utan hjälpa församlingen i sin tillbedjan inför Guds under.

Tag rättning.

I min önskelista finns också att predikoämbetet skall höjas några nivåer så att omvändelse, försoning och frälsning åter blir det som är stommen i förkunnelsen.
Endast i det stora allvaret bor glädjen.

Växla inte ned inkarnationen och frälsningen i småmynt! Även en julbetraktelsen ska innehålla must och märg!

  HAN KOMMER, TILL VÅR FRÄLSNING SÄND
    OCH NÅDENS SOL, AV HONOM TÄND
      SKALL SIG EJ MERA DÖLJA.

  HAN SJÄLV VÅR HERDE VARA VILL
    ATT VI MÅ HONOM HÖRA TILL
     OCH HONOM EFTERFÖLJA.

   NÖJDA, HÖJDA
     ÖVER TIDEN OCH I FRIDEN
       AV HANS RIKE
   EN GÅNG VARDA HONOM LIKE.
                                    Sv Ps 119 vers 4.

Höjd över tiden.

Jag avslutar med att konstatera att detta inte är ett världsproblem.
Biståndsarbete och diakoni är kanske ännu viktigare. Men inte ändå... eftersom allt kyrkans arbete hämtar sin näring ifrån Jesus Kristus och Guds räddande frälsningsaktion med mänskligheten!

Och har vi då reducerat våra egna gudstjänster till kultur-konserter, ja då påverkar det resten av vårt bemötande av omvärlden!

Som att många församlingar inte längre tar upp kollekt till kristen mission till exempel, utan hellre vill Cancerfonden och Rädda barnen... Det är inte vår uppgift! Det gör andra lika bra. Men det tar vi en annan gång.

Så får jag väl besvära om en fortsatt trevlig julhelg...

Helene F Sturefelt, ledig predikant, med tårar i näsduken,

- där den ensamma blå julkulan symboliserar allt detta.

Vet din plats!