GUSTAV WINGREN o FOTBOLL

Ribba ut eller stolpe in?

Ribba ut eller stolpe in...

Tre centimeter avgjorde förlust eller vinst.
Det gäller att ha marginalerna på sin sida, tänkte jag där jag låg i TV-soffan, iklädd grön tröja och röda cykelbyxor, och hejade på Portugal mot Spanien i fotbolls EM-semifinal.

Som kristen tycker jag extra illa om att livet skall avgöras med straffsparkar... utan nåd...
Men idrott och tro följer olika spelregler. Eller?
Dock ser man ju många idrottsmän från katolska länder göra korsettecknet - finns det ändå någon gemensam nämnare?

Nåväl, här kommer ännu ett inkast (!) om teologi och idrott.
Jag saxar en artikel skriven av Bengt Kristensson Uggla om Lunda-teologen Gustav Wingren.

Inter-net.

Gustaf Wingren, fotbollen och teologin

Publicerad 2010-09-14

Enligt Gustaf Wingren är livets mening att vara för andra.

Han var en av 1900-talets främsta och mest kreativa svenska teologer med en karriär kantad av konfrontationer.
Gustaf Wingren var hela sitt liv galen i fotboll. Under alla år var han Linköpings stift trogen, också i den meningen att han var en hängiven supporter till IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. Han kunde med lika mycket stolthet som självironi konstatera:

  ”Det finns bara två verkligt betydande personer som härstammar från Valdemarsvik — den andre är Nisse Liedholm.”

Man blir mållös ibland.

På fotbollsplanens arena för strategiska och taktiska operationer fanns en dramatik som hade en direkt motsvarighet vad gäller hans ”inre arena” och hans stora teologiska intresse för berättelser och konflikter.

Gustaf älskade också att se på teve — och särskilt då han fick se fotbollsmatcher. Hans hustru, Greta Hofsten, hade emellertid den bestämda uppfattningen att de inte skulle ha någon teveapparat i sitt hem. Kanske var det för att inte slösa med tiden. Eller så var det ett led i den självproletariseringsprocess som de genomförde tillsammans, och det hjälpte inte att jag med min bakgrund gång efter annan upprepade att teveapparaten i själva verket är den viktigaste möbeln i ett arbetarhem.

Det rådde dock ingen akut osämja mellan makarna om tevens vara eller inte vara och dispyten fick ett abrupt slut när Gustaf promoverades till jubeldoktor vid Lunds Universitet 1993. Då var vi några studentkamrater som samlade in pengar för att ge honom — en teveapparat.

(Helene kommenterar: så gjorde även mina konfirmander när vi inte hade TV - Hur ska du då kunna se Halv åtta hos mig??)

Trädhjärta bakom fotbollsmålet.

Innan teven kom in i det wingrenska hemmet på Warholms väg 6B tog den pensionerade professorn ofta sin tillflykt till vårt studentkollektiv i biskopsvillan på Nicolovius väg 12 för att titta på viktiga fotbollsmatcher.

En kväll vid mitten av 1980-talet var vardagsrummet fyllt till brädden av studenter som kommit för att titta på en match, som jag tror var en landskamp (eller möjligtvis en match med IFK Göteborg i någon internationell cup).
Eftersom det var studenter från många skiftande utbildningar som satt och tittade på match-en, var det inte många i rummet som kunde identifiera den gråhårige mannen i stickad tröja som förärats en skinnfåtölj mitt framför teven.

I ett avgörande ögonblick mot slutet av matchen får Torbjörn Nilsson öppet mål och gör då det ofattbara — han passar till en lagkamrat som får skjuta in bollen i det öppna målet. Alla skrek som besatta.

Och mitt i detta tumult reser sig Gustaf upp ur fåtöljen, höjer sina händer som en gammaltestamentlig profetgestalt och ropar med hög röst:

”Han gör som Jesus! Torbjörn Nilsson gör som Jesus! Han ger åt andra!”

Det blev alldeles, alldeles dödstyst i rummet.
Folk stirrade på den gamle mannen och förstod ingenting.
Efter en liten stund återgick man till att prata med varandra och matchen fortsatte. Men några av oss som var med glömmer aldrig denna händelse.

Solhörna.

Han var och förblev en homo theologicus, som liksom kikade ut på samhället från sin avlägsna lärdomsposition. Hans språk och referensramar var teologins — det blev i många sammanhang ytterligare ett handikapp för honom, men den andra sidan av samma mynt var hans enastående förmåga att tyda de mest vardagliga händelser teologiskt.

Och här, i Torbjörn Nilssons osjälviska handlande, igenkände han plötsligt den grundberättelse som präglat hela hans tänkande och som han utvecklat teologiskt i ett otal variationer under ett helt liv.

Han ser någon som släpper det viktigaste i livet ifrån sig, eller för att tala mer teologiskt, som ”utblottar” sig.

Utblottad.

Livets mening är att vara för andra. Det viktigaste i livet finns utanför oss själva.
Så ser grunddragen i Gustaf Wingrens livstolkning ut.
Förmågan att kunna ställa sig i den andres skor är alldeles nödvändig för att leva ett komplett liv.

Kärlek handlar ytterst sett om att ha sitt centrum utanför sig själv. Det är också denna bild av Kristus som framträder i Gustaf Wingrens teologi. Kristus är den som från början till slut bara är ”för andra” — och det är just detta som gör honom så genuint mänsklig.

Kyrkan har inte sin egen tyngdpunkt vilande i sig, utan måste alltid vara öppen mot det som finns utanför henne själv, eftersom hon helt enkelt har sitt centrum utanför sig själv. Kring 1960 uttrycker Gustaf Wingren denna tanke i följande provocerande termer:

En kyrka som inte lever för den hedniska mänskligheten utanför hennes murar utan i stället för den trogna kretsen innanför dem, lever i ett oavbrutet krig mot den Herre, som bor i henne. (Evangeliet och kyrkan, s. 19)

Gå utanför ramarna!

Men hur är man när man är för andra?
Hur organiserar man en verksamhet vars syfte är att sätta dem som inte är medlemmar i organisationen i organisationens centrum?
Hur förvaltar man evangelium, något som ingen kan förfoga över?

Svaret måste sökas i riktning mot en förvandlingspraktik som förmår möta tillvarons grundläggande paradoxer med ett dialektiskt förhållningssätt.
Hur detta ska gå till är en livslång utmaning, som det inte kan finnas någon rent teoretisk lösning på.

Idrott till alla.

Genom hela sitt teologiska projekt kritiserade Gustaf Wingren försöken att bestämma innehållet i fenomenet kristendom genom att isolera och renodla något specifikt kristet, något som definitivt skiljer kristna från alla andra.
Det går nämligen inte att artikulera vad kristendom är, utan att samtidigt artikulera något som förenar denna tro med alla andra människor.

Förståelsen av Guds handlande som ett led i en återställelse och fullbordan ger det mänskliga en normerande roll för definitionen av denna tro.

Detta innebär inte att det inte skulle finnas något som är specifikt kristet, men det innebär att detta endast låter sig artikuleras genom en positiv anknytning till det allmänmänskliga.

Himmel och jord hör ihop.

Gustaf Wingrens bitande kritik av kyrkan, som en ”pesthärd av egocentricitet”, bygger på övertygelsen att kyrkan aldrig kan vara kyrka om den är för sig själv. Endast genom att vara för andra kan hon följa Kristus, som just var den som var för andra.
Kyrkan grundar sig inte på fundament, strukturer, ämbetskanaler eller religiösa upplevelser, den äger inte ens kontroll över sitt eget centrum, utan har sin tyngdpunkt utanför sig själv, i ett liv för andra.


Vetekornsmetaforiken fungerade hos Gustaf Wingren som en modell för att förstå kyrkliga handlingsprogram och praktiker.
Vetekornet vinner nämligen inget själv när det faller i jorden och dör, däremot uppkommer längre fram nytt liv — för andra.

På samma sätt som teologin hos Gustaf Wingren har sitt ursprung i något som inte är teologi, så äger teologin sin fortsättning i något som inte är teologi.

Bengt Kristensson Uggla

Sargad, för livets skull.

Publicerat av Helene Sturefelt, som också bildsatte Bengts text med mina egna foton från skolgården i Gullberna Park, Karlskrona.

Jo, det specifikt kristna, menar jag, är just det Jesus gör på korsets ribba - dör och uppstår och ger oss en försoning, som vi själva inte kan åstadkomma.
Stolpe in.

Allmänmänskliga hälsningar, särskilt till mina hedniska läsare!
God bless you, to salvation.