DE VILLE INTE KOMMA

Vad händer här?

Ikväll har hela huset varit fullt av ungdomar.
Fyra grabbar kom körande från Metal Town i Göteborg, och med 40 mil i ryggen var de både trötta och utsvultna.

Köttgrytan puttrade och efterrätten var förberedd.
- Hej! Så roligt att se er igen! Har det gått bra?

Också en kallelse.

Inbjudan till måltidsgemenskap är djupt mänsklig - och gudomlig.
Tänk om de inte hade velat komma? Tänk om grabbarna hade haft en massa bortförklaringar... då blir det precis som i dagens predikotext.

Du som behöver en liten predikan till livs, kan slå upp 2:a söndagen efter Trefaldighet och läsa Lukas evangelium kap 14:15-24, "Kallelsen till Guds rike".

Av maken har jag fått en gammal predikan som Gustav Wingren höll 1940...
I mitt tillstånd orkar jag inte ta mig till kyrkan... men jag klarade att läsa en liten stund, alltmedan jag hörde hur kyrkklockorna ringde samman borta i Kungsmarken. Vacker klang över nejden.
Gud själv kallar samman! Välkomna.

Här kommer Wingrens tankar. De rättfärdiga visar sig bli Guds fiender...
Och de föraktade vinner Guds rike.

Kom och titta! Ett lyft på gång.

Guds rike liknas vid en måltid. Men de som bjuds in, sätter inte värde på inbjudan.
De har redan allt och är inte intresserade av någon måltid:

- Nej, jag har köpt en åker och ska gå och se på den.
- Nej, jag har köpt fem par oxar och ska se vad de går för.
- Nej, jag har just gift mig... så jag kan inte komma.

Gustaf Wingren låter nu dessa undanflykter överflyttas till det andliga området.
Man förtröstar på vad man själv har och det som gör en oberoende av Guds nåd.
Tror man...

Jag behöver ingen lyfthjälp.

Åkern - jag plöjer själv i mina andliga marker. Min egen fromhet är mig nog, förstår du. Jag mediterar och min rättfärdighet är det inget fel på.
Tag emot min ursäkt.

Oxarna - jag har just blivit omvänd, så nu har jag inte så stort intresse av Guds nåd längre. Jag tänker ta itu med helgelsen istället och växa och mogna som kristen.
Tag emot min ursäkt.

Bröllopet - jag känner ingenting inför talet om Guds nåd längre.
Tag emot min ursäkt.

Ursäkta, men jag vill vara ifred.

Vad händer nu?
Gustav Wingren påpekar att var och en får göra som han vill.
Den som ville bese sitt gods, fick göra det.
Den som ville pröva sina oxar, fick göra det.
Den som ville fägna sig åt sin hustru, fick göra det. (Underbart språk på 40-talet!).

Vi får syssla med våra tankar om Gud, resonera om andliga ting utan tro, i åratal om vi så vill!
Vi får gå på jakt efter goda gärningar och upprätta listor på synder, som det gäller att undvika.
Vi får hämta andlig näring ur det egna hjärtats känslovärld om vi så vill, och leva på gripenheten från vissa flyktiga minuter - i ständig fruktan av känslans uttorkning...

Men vi hittar inte Guds rike.
För att vi struntade i kallelsen.

Strunta inte i kallelsen - det Stora Lyftet.

Den Helige Gud bor ovanför allt detta...
Gud kan inte fångas av vår strävan eller vår famlande tanke, eller av vår trånga vilja som sätter upp staket kring det kristna livet, eller av vår bedrägliga känsla...

Nej, Gud låter sig inte finnas av den som utgår från sig själv... och som sedan vill infoga Gud i sin egen lilla värld... och så lägga till sin övriga förträfflighet även detta:
- Jag är from/ troende/ kristen....

Bara den som är tom på sitt eget, förstår vidden i den oerhört generösa inbjudan till måltiden i Guds rike.
Lukas kallar dem för krymplingar, halta, blinda och lytta.
Översätt det själv till ditt andliga liv...

Den som i sitt eget armod söker Kristus, finner att den korsfästa barmhärtigheten är Guds svar på människans längtan.

Till Gudsrikets måltid samlas alla som är "trötta på allt sitt eget".
- Kom! Allt är redo. Maten är klar.
Våra egna tillgångar har blivit avklädda sitt värde. Alla våra fromma tankar är bara skum på ytan.

- Vår självhärliga tanke är satt av sätet, skriver Gustav Wingren, med sitt mustiga språk.

Kan inte själv...

Så sker det stora undret i den kristne lärjungens liv, att i tider av torka är Gud som närmast.

Vi tycker att känslotorkan i bröstet vittnar om att Gud är frånvarande - men i denna ökentid kan Herren göra sitt största och renaste verk med oss.
Känslan vittnade falskt, det upptäcker tron efteråt:
- Kristus var oss nära just i den värsta tomheten.

Wingren avslutar:

Att tro är att - med blicken oavbrutet riktad mot Gud - uthärda ondskas anlopp runtomkring oss.
Det är att uthärda vår egen själs bedrägeri inom oss.

Att tro är att lämna sitt eget, gå från jordagods, oxar och familjeliv, och med tacksamhet ta emot den enkla måltid, som någon annan tillrett.
Det är att släppa sin egen rättfärdighet ur sikte och se Guds rättfärgdhet.

En gång tar vårt jordiska liv slut. Då tar också trons tid slut.
Då skall vi få "se Honom sådan han är".

JA! Tack gode Gud!

Gud kallar. Gud vill lyfta!
Då kommer jag. Du med?

Helene Sturefelt,
- som fotograferade när de sista oljecisternerna i Karlskrona flyttades.
Bara 140 ton, vardera...