Försvinnande roligt!
Ännu en dag i det blekingska paradiset på Sweden Rock Festival!
Hårdrocken mullrar på och alla är snälla.
För 1.200 kr får du 22 högklassiga konserter på 1,5 timma vardera, med världsartister såsom Mötley Crue, King Diamond, Slade, Crucifiede Barbara, Nationalteatern, Slaugheter, Fish och Bad Company... det är inte illa!
Det blir 54 kr styck... räknar jag rätt nu? Jag är inte matematiskt pålitlig...
Bad Company
Jag fortsätter min amatör-sociologiska studie i detta underbara inferno av ljud och konstaterar idag följande att:
Solen har torkat upp allt det blöta idag.
Nä, det kommer mera...
Torr. Nationalteaterns publikhav.
Inga variationer!
Här finns inte utrymme för annat än en jättestor maskerad i svarta kläder.
Och om man inte gillar tempot eller trycket, eller att klafsa runt bland äckliga langostallrikar, ja då är man inte där!
Gris-rock.
Äckligt gott.
Det gamla vikingaidealet bland män är alldeles självklart här, med det blonda bockskägget och det kala huvuet.
Som om det egentligen aldrig varit borta.
Det enda som är mångkulturellt på Sweden Rock är maten... och de thailändska kvinnor som säljer djävulströjor i marknadsstånden - vilket kulturellt nedåtbyte! Hur står ni ut?
Annars får man glädja sig åt att här finns alltifrån vildsvins-wok till Thai-mat, Franssons fisk och Tex-Mex, gott!
Mångkulturellt...
Hårdrock är en bra svensk exportprodukt. Den nya folkmusiken?
Hälften av banden är svenska... Resten från UK och USA.
Ändå lär det vara folk från 60 nationaliteter här, men det "märks inte", som sagt, i denna maskerad av tuff hårdhet...
Integritet.
Alla pratar med alla och det är det som gör gemenskapen så bra här.
På bussen hörde jag berättas om folk som flugit från Australien för att vara med om denna sin livs pilgrimsvandring...
Street Church gör som vanligt en fantastisk insats här på festivalen.
De finns till hands, samtalar med den som vill, ber med den som vill, delar ut Metal Bible till den som vill.
Vi stod och sjöng de gamla läsarsångerna vid träkorset "Han har öppnat pärleporten" och "This little light of mine" och plötsligt samlades många runt oss, med ett leende på läpparna.
Jesus Praise Party på Sweden Rock!
En döskallebemaskad ung man hoppade glatt in i ringen och dansade och sjöng! Det hade han aldrig vågat om han inte spökat ut sig.
Kanske en ny modell för kyrkorna att värna besökarens anonymitet - dela ut ansiktsmasker!
En annan kille, med spritflaskan halvdrucken, tittade länge på oss tills han fattade vilka vi var... sen brast han ut i ett stort skratt och var med och sjöng han också, ivrigt viftande med flaskan...
Jag gick in på festivalområdet och satte mig i solen och lät tiden komma till mig.
Mitt andra konstaterande är:
Alla som har för mycket energi/ är rastlösa/ har ADHD/ eller bara vanliga myror i brallan, mår mycket bra av att lägga all denna energi utanför sig själv...
Då blir det liksom lugnt inuti.
Vilken billig medicin!
Sångaren Derek i Fish.
De brittiska rockarna FISH blev en ny bekantskap för mig.
Jag försökte lyssna till texterna men det är inte lätt att uppfatta något.
Det är för billigt med:
- Hello Sweden!
Därför var det intressant att höra farbror Derek i Fish snacka både om sociala relationer i facebook och ge ett ekologiskt hårdrocksperspektiv på vår planet:
- Just a voice in the crowd...
- Baptized in the rain of tears...
Min glass smälte i takt med glaciärerna, och jag blev så där miljöstressad att man bara vill ställa sig upp och skrika... och då är man ju på rätt plats...
Vem smälter först?
- This is no place for children! ropade Derek. Hm, det är många förädrar som tar med sig sina barn till denna svarta oljudsplats.... och han upprepade:
- This is no place for children! They gonna ask you "Why".... och anspelade igen vårt ansvar för hur vi lever med jordens resurser.
Var kom du ifrån??
BAD COMPANY levererade en glad konsert.
Sångaren bjöd på sig själv och jag konstaterar att hårdrockens formgivare inte passar på pensionärshemmet - alls!
Otroligt - många av de gamla rockarna är ju runt sjuttio år! Det måste säga något om musikens kvalitet... och energi!
Bad Companys gitarrist.
Utan förväntan satt jag kvar i solen och vände ansiktet mot en annan scen där nu SLAUGHTER spelade. Slaktarna... nä, inget för mig... Men sångaren hade korset rättvänt... och plötsligt hörde jag nåt ord slinka igenom:
- The devil is no maker...
Jut det. Den stackars djävulen är en evig förlorare, eftersom hans verk förutsätter att det finns något att förstöra... Han kan inte skapa någonting.
Gud vare pris och ära!
Väntan. Banden är faktiskt punktliga.
De jag hade väntat på, visade sig vara en besvikelse för mig. Men då är det tant-varning på min tredje reflexion:
LYNYRD SKYNYRD spelade så högt att jag inte hörde nåt....
Jag kom, jag såg, jag gick...
Den efterlängtade effekten försvinner. Det blir muller och oljud både i hjärnan och utanför och plötsligt är man på minus igen...
Sweden Rock Festival är plus!
Och i den ljumma juninatten hittade jag äntligen min kompis utanför festivalområdet, och hand i hand gick vi mot bussen, alltmedan SLADE spelade "My oh my".
Väl hemma hörde jag asplöven prassla - gott tecken för en hårdrockare.
Väldigt snälla hälsningar från
Helene Sturerock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar