SWEDEN ROCK RULLAR IGÅNG

Vi är världens bästa rockpublik.

Öronproppar och solglasögon, strumpbyxor och linne, sandaler och skinnjacka... och massor av förväntan!
Ryggsäcken laddades med nödvändiga attribut för att klara några dagar på Sweden Rock Festival. Jag glömde väl inte regnrocken och ylletröjan?
Rostskyddsmedel eller solkräm?

Precis innan jag skulle gå, kom maken hem med ett gäng äldre damer i besöksgruppen.
- Wow va´ häftigt! sa en av dem och tittade på mina nitbälten.
Det finns en liten hårdrockare inom oss alla....

Nita bollen! I mål.

Behovet att släppa loss och plocka fram en annan sida är nödvändig. SRF är en enda jättestor maskerad, egentligen. Av med kavaj och fina titlar, fram med trasiga jeans och snusnäsduk!

Även jag vill vara privat och lyssna till mina gamla tonårsidoler. Men det brukar inte gå... Undrar hur lång tid det tar innan jag blir igenkänd denna gången?

2 minuter. Kvinnan i biljettluckan vid tågstationen sa:
- Hej! Bussen kostar 60 kr och vi har dansat Helig Dans i Lund du och jag!
- Hej oj, jaha.. ! Nu blir det inte särskilt heligt utan mer bang-bang... : )

10.000. Det kommer 20.000 till.

På bussen satt en äldre pensionärspar och en tuff hårdrockssnygging med skäggstring på hakan.
Paret skulle lyssna på sitt barnbarn i lilltältet... Även Alice Cooper har varit nybörjare...
Och snyggingen jobbade i Göteborg, med logistiken kring Metal Town.

- Sweden Rock är världens snällaste festival, sa han, jag har rest runt i Europa och vi är världsbäst på att fixa allt runtomkring. Knappt några skador, inget våld och få omhändertaganden.
Han såg nöjd ut redan innan det börjat.

Förtroende.

Det är viktigt att vi som kristna finns med på olika festivaler. Mötte glada leeden från några tjejer från Tving:
- Så bra att du är här, Helene!
Och ett gäng campare vinkade och hejade på "kyrkan".

Som vanligt stod Street Church med ett enkel träkors mitt i flödet av människor.
De delar ut gratis små bönböcker och Metal-Bibeln. Den som vill kan får förbön, på "studs", eller samtala en stund.
Annars är det viktigaste att bara möta någons blick, och sända en kärleksfull tanke.

Street Church mitt i vimlet.

En man sa:

- Ni är inte ensamma. Vi är många... Jag har visserligen inget kors på mig, men mina vänner vet vad jag står för.
De värsta banden är inte här i år... de som spelar med satan så att hjärtat kommer i otakt...
Många hårdrockare är kristna, Gud välsigne er!

Ett gäng från Frälsningsarmén i Nässjö var här för första gången. Katarina hade en hel predikan på ryggen:

Community of Christ.

Men det kan också vara tvärtom. En kille med långt, blont hår kom fram och muckade:
- Vi är primater. Du är en apa. Det är vetenskap. Säg inte emot! Eller hur!
- Vad är det du vill?

Han var inte intresserad av att lyssna utan ville sätta dit alla kristna. Jag såg honom i ögonen och bad Jesus lysa, tyst, men kärleksfullt.
- - - ... öh, man ser i dina ögon att du är hjärntvättad...

Vi markerade vår gräns. Vår tid och uppmärksamhet kan användas bättre.
- Hejdå, ha det så bra, sa vi och vände ryggen mot lögnen.

Han lämnade mörker och avsmak efter sig.

Ser du vad det står?

I bakgrunden hörde jag 10CC spela och langosdoften var fet. Kön till världens största burgare på 600 gram var slut, och jag funderade på vem som orkar äta ett drygt halvt kilo malet kött...

Hårdrock är inget för vegetarianer... eller?

Stor, större, störst.

Avslutar denna min första festivaldag med en ljusglimt från mannen i röda mössan.
Han sökte efter sinnesfrid, och vi bad med honom sinnesrobönen:
- Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Jesus, hjälp mig. Amen.

Ibland gömmer sig tron i skuggan.
Ofta ser man inte Jesus på grund av mörkret...

Kisa med ögonen och titta en gång till på Katarinas skylt:

J E S U S

Lugna hälsningar,
Helene Rockfelt