Anar ljuset i tunneln.
Vem är hon vårt helgon med röda band
som kommer när natten är kall...
Visst är det märkligt. I vår sekulariserade tid firar vi gamla helgon som aldrig förr!
Skolsalar fylls med vitklädda barn och kyrkor klingar av "Natten går tunga fjät"...
Här i vår stad var Lions arrangör för det officiella Luciafirandet. Kyrkoherden var inbjuden att hålla en julbetraktelse.
Samarbetet är självklart.
Och längtan efter att få andlig spis är påtaglig!
Ni kan alla lysa som jag och mörkaste natt blir till dag
En hjälpsam hand ett lysande bloss är Lucias hälsning till oss.
Ljushuvud.
Jag tänker att oavsett hur Luciafirandet har uppkommit, så behöver vi henne.
Hedniska influenser, sammansmälta med helgon-fragment från 300-talets martyrium, är ett faktum i vår tids ljusgestalt.
Skönhetstävlingarna är borta.
Medmänsklighet och vacker sångröst är viktigare.
Vi behöver andliga förebilder, både nu-tida och förr-tida.
Det funnits en tid när kristna slogs ut
och kejsasen kallades gud
Men Lucia sa nej till att hylla en man
som iklätt sig gyllene skrud...
Jag låter gärna Lucia få drag av de trosvittnen vi vet fanns förr.
De kristna gömde sig i katakomber undan romarnas religionsförföljelse.
Snälla beskyddare kom ned i gångarna med bröd och vatten - och med "ljus i hår" - pannlampor, för att se var de satte fötterna.
Trossyskon i alla tider har alltid hjälpt varann.
Ljuset i tunneln.
Det röda bandet är ju symbol för hennes blod som rann, när svärdet gick över henne...
Men lika stark är den glädje som det innebär att stå fast vid sin kärlek och tro!
Att möta Gud, att få en levande relation med Jesus Kristus, är det bästa som kan hända en människa.
Och att få erfara en så enorm kärlek, formar en inre trofasthet, mot yttre hugg och slag.
Jag tänker på kvinnan i TV-debatten igen, hon som ropade ut sin religionskritik innan TV-kamerorna slocknade:
- ... och så hänger det ett lik där framme i kyrkan!
Nej, kära du, Jesus är inte kvar på korset, det är liksom det som är poängen. Han besegrade döden, uppstod igen.
Att offra sitt liv, för att andra skall få leva, är kärlekens yttersta bevis.
Då lyser glorian, då glittrar glittret...
Vi kommer! Håll ut.
Det gjorde de, men hunden drunknade... och delade samma öde som sin matte...
Ibland går natten mycket tunga "fjät"...
Likväl var detta kärlek och trofasthet in i det sista! En hjälte med fyra ben.
Får man ta hunden med sig in i himlen?
JA! Ja, ja.
Vem är hon vårt helgon med röda band
som kommer när natten är kall...
Avglorifierade hälsningar,
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar