GLITTRANDE MÄNSKOSYN

Var det riktiga änglar?

Detta är i särklass det vackraste luciatåg jag sett!
Särskolans elever, som idag förgyllde vår morgon med sina glada och oförskräckta sånger, utstrålade äkta glädje.

En av våra pedagoger i kyrkan har under lång tid arbetat med dessa barn och ungdomar. De har fått mycken uppmuntran.

Nu fick vi se resultatet - en underbar frimodighet, där pepparkaksgubben stod och rullade sig över magen med kaveln hela tiden, och den lilla tärnan vinkade till sin pappa så mycket hon orkade... alltmedan hon stoppade in batteriljuset i munnen och lyste med röda kinder...

- Godermorgon, godermorgon båd´ herre och fru - hej pappa ser du mig?! - vi önskar eder alla - vink vink! - fröjdefull jul!

Lysande skarvar.

Förspelet till "Nu tändas tusen juleljus" introducerades, och en luciatärna suckade med välbehag, högt:
- Åh, min favorit!
Och när den klingat ut, pustade en tomtenisse:
- Äntligen slut!

Dessa barn, som inte platsar bland andra... är mer mänskliga än oss alla!
De har levande pratbubblor kring sig. De säger vad vi alla tänker, ocencurerat.
Just därför behöver vi dem, mer än någonsin.
Ni platsar!!
Det perfekta uppvisandet är prestation - som också kan vara mycket bra - men som inte berör om det saknas kärlek.

Och särskolebarnen rör vid våra hjärtan, vid vårt eget innersta ömtåliga lilla barn, som har byggt tjocka skal av försvar för att inte bli mer sårat av världen...

Göm dig i åsnedräkten!

Jag är både stolt och tacksam över att vi fick upplåta våra lokaler till dessa underbara barn och deras föräldrar.
Några av dem har en kromosom mer... men de tycks också ha ett större hjärta...
Medan vi "normalstörda" kämpar med vår prestationsångest och våra skal...

De applåder som följde, ackompagnerades av en varm tår i ögonvrån.

Jag hörde en mamma säga i vimlet:
- Jo, vår dotter är mycket krävande, men det finns ingen som ger så mycket kärlek som hon! Den är helt gränslös, helt utan beräknande och vi älskar henne mer än något annat!

Svajande stjärna.

Detta är den kristna mänskosyn jag lärt känna; att det som vi betraktar som brustet, det är Guds möjlighet.

Att bli accepterad och älskad har inte med vår prestationsförmåga att göra, varken intellektuellt, andligt eller kroppsligt.
Gud känner oss.

Våra felsteg och misstag får oss att krackelera, likt en kruka, tappad i golvet.
Rädslan att inte duga och bli utstött är det värsta hotet.
Vi limmar och lagar och försöker förbättra utsidan... men inuti är det fortfarande trasigt...
... tills vi låter Guds ljus komma in...
Och då är det ju genom sprickorna som ljuset lyser mest!

Välsignad vare Du, Herre!

Gud har skapat oss till sin avbild - inte till det yttre utan till det inre - att vara hans medarbetare, inte motarbetare.
Den förlorade avbilden reparerar Jesus.
Den mörka, trasiga krukan/ själen, fyller han med sin närvaro.

- Och över stad och land ikväll, går julens glada bud, att född är herren Jesus Krist, vår frälsare och Gud.

Jag vet inte vad flickan med Downs syndrom tänkte när hon suckade av välbehag över sin favoritpsalm, men jag kände att det ljus som hon utstrålade, var en stor predikan för oss alla!

Vi får öva på läxan tillsammans:
- Stäng inte ute det svåra. Du vet aldrig hur det arbetar med dig.
(Pernilla August).

Hejdå. Nu går jag.

När arbetsdagen var slut, gick jag hem, i regnet mellan tredje och fjärde advent.
Johannes evangelium ligger uppslaget:

MEN ÅT ALLA DEM SOM TOG EMOT HONOM, GAV HAN RÄTTEN ATT BLI GUDS BARN,
ÅT ALLA DEM SOM TROR PÅ HANS NAMN...
(Joh 1:12)

Tack Gud att vi får vara barn hos Dig, inför Dig behöver vi inte dölja oss.
Tack för alla dessa föräldrar och lärare för deras tålamod.
Tack Jesus Kristus för din mänskosyn som glittrar, ja som i särklass glittrar!!

Spruckna med glada hälsningar,
Helene Sturefelt, luciafirare.