Utmärkt!
Det närmaste "rock" jag vågade mig på, var att ta med mitt lilla munspel till kyrkan...
Häng med till Fredrikskyrkan!
Här kommer ett smakprov.
Svensk skolavslutning.
Hela kyrkan fylldes med finklädda och förväntansfulla barn och släktingar.
Vi var över 200 personer.
Jag är mycket noga med att ringa lärarna innan och tydliggöra våra roller:
- Jag kommer att be (ja, det vill vi), jag kommer att välsigna (ja, det vill vi).
När jag är gäst i skolan, skulle jag aldrig få för mig att be eller välsigna. Jag tar seden dit jag kommer.
Och nu var vi i kyrkan, och här gör vi på detta sätt...
- Välkomna hem till kyrkan! Detta är Fridens Hus. Här bor Kärleken och Glädjen.
Vi är mycket stolta över vårt samarbete här mellan skola och kyrka!
Kyrkvalven fylldes med glad psalmsång "I denna ljuva sommartid".
Har du tänkt på vem man sjunger om i 2:a versen?
"... De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder".
Praktfull ros.
Salomo var son till kung David.
Vi befinner oss ca 3000 år tillbaka i tiden.
Han blev genom giftermål släkt med Farao i Egypten (läs 1 Konungaboken kap 3).
Det är den egyptiska kungaprakten som psalmen antyder!
Men blommornas skönhet överstiger alltså den faraonska rikedomen.
Och Salomo själv var mer intresserad av vishet än yttre prakt.
Klok man.
Guds Vishet till Salomo.
Tillbaka till skolavslutningen.
När psalmen klingat ut, tog jag fram mitt munspel och spelade "Nu grönskar det i dalens famn..." och frågade:
- Vem har lärt människan sjunga?
Märkligt egentligen, vi kan både tala och sjunga...
Och jag tror att vi har lärt oss av fåglarna. ¨
Sången kommer av våra försök att härma deras melodislingor.
- Var i kroppen sitter sången?
I stämbanden, i magstödet - men framför allt i hjärtat, där den föds!
Guderliga toner!
Davids texter finns bevarade i Psaltaren i Gamla Testamentet, och de är bitvis som att läsa en gammal dagbok!
Kung Davids hjärtesånger riktade sig alltid till Gud, sin ständiga bästa vän.
- Och så vill jag också göra, sa jag och knäppte händerna, vände mig mot altaret och bad:
TACK gode Gud för alla barn! Tack för skolan, lärarna och alla vuxna som skapar trygghet.
Hjälp oss att ta vara på sommartiden så att det blir mycket lek, sång och vila.
Tack för att DU älskar oss ALLA så oändligt mycket.
Amen.
Min rätt att bedja i min egen kyrka.
Inget tvång. Bara frihet.
Och en öppnad himmelsdörr på glänt för den som aldrig annars kommer till kyrkan!
I dessa tider då rektorer och politiker är livrädda för religion, bryter de systematiskt mot den paragraf i Barnkonventionen som säger att:
- barn har rätt att fritt få utöva sin religion.
Men så var det alltså inte idag.
Uppskattad skol-senior!
Barnen sjöng en rolig fjärilssång där de hade tillverkat fjärilar med hjälp av tomflaskor!
The Butterfly Song.
- Fly to the sky...
Många texter har ett berättar-jag som jag gärna brukar tänka är "Gud".
Det är Gud som kallar fjärilen att flyga, det är Gud som gett den dess vingar, ja det är Gud och drar den upp mot himlen...
Mot himlen!
- Skolavslutningarna har sett likadana ut i femtio år... med samma tre sommarpsalmer, med barnens egna sånger, med prästens betraktelse - idag till och med på munspel! - och med välsignelse.
Denne modige skolman sanktionerade vår gemenskap.
Och det gjorde även alla de muslimer som var i kyrkan!
Efter välsignelsen och "Den blomstertid nu kommer" stod jag nere vid kyrkporten och hälsade på dem som hade lust till det.
Jag blev oerhört glad över de varma leenden och handtryckningar som just flera muslimska kvinnor och män bjöd mig på!
Det var ett kvitto på Tullskolans medvetna satsning att tydliggöra de tre stora grupperna:
- kristna, icke-troende och muslimer.
Alla blir sedda, alla har en plats. Bra jobbat!
Välkomna nästa termin.
Nu får sommaren gärna komma.
Och gärna ännu mer religions-dialog, ty Gud tar inte semester.
Det är bara jag som behöver vila lite...
Skolavslutningsprästen
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar