NAMN-KRISTENDOM

Amiralitetskyrkan Ulrica Pia.

- Varför vill ni döpa ert barn?
- Nja du vet, det är bara en tradition...

- Varför vill ni gifta er i kyrkan?
- Nja du vet, det är så fin akustik här...

- Varför vill ni ha begravningen i kyrkan?
- Nja du vet, det blir liksom mer högtidligt...

Det är bra med traditioner, med fin akustik och det högtidliga.
Men det är inte kristendom.

I bästa fall är det ett skyddande skal mot den ömtåliga själen. Den "oreligiösa människan" kan inte uttrycka sig bättrer än så här.
I sämsta fall är det bara ett tomt skal, utan innehåll.
Namn-kristendom.

Tomt skal - eller förstår du innehållet?

En sann kristen har, i ett fall, samma intresse som en sann ateist; nämligen att rasera falska gudsbilder och tomma ritualer.

Jag avskyr när jag blir kallad för "ceremoni-mästare" vilket har hänt ett par gånger.
Det är sekulariserade människor som gärna vill ha det kyrkliga "för säkerhets skull" (intressant)... men som inte ser sig själva som en del av gudstjänsten (ceremonin...) utan den skall jag utföra åt dem...

En gudstjänst är något annat.
Det är ett gemensamt deltagande i bönen och lovsången till Herren Gud.
Visserligen leder prästen gudstjänsten, för ordningens skull, men alla är deltagande!

Ordningsfråga. Ordination.

"Namn-kristen" är den som är uppvuxen i den kristna kulturmiljön, är döpt och kanske konfirmerad, men inte bekännande.
Det blir väldigt förvirrande för våra invandrare, som tror att de kommer till ett kristet land men finner så många som inte utövar sin tro.
Och det finns lika många "namn-muslimer" och "namn-judar" där man inte längre lever i sin gudsgemenskap.

Vår tid är som en sax:
- ena klippaxeln utgör av sekulariseringen,
- den andra klippaxeln är på-kristningen.
Bort med det gamla, in med den nya, friska andligheten - som inte är tömd på sitt innehåll.

Jag möter många som säger med tårar i ögonen:
- Jag önskar jag kunde tro... Kan du tro för mig..?

Längtan efter Gudsgemenskap är stark och ärlig. Jag tror visst att vi kan "tro för varandra", särskilt i tider av mörker och motgångar.
Då kan den kristna gemenskapen vara som ett fantastiskt bärarlag!

Segla med oss!

Säg inte "bara en tradition" - försök skapa en tradition från noll så får du se hur länge det håller....
Dopet har burit oss i tvåtusen år! Respekt!

Säg inte bara "fin akustik" - våga erkänn varför kyrkorna är byggda just så här: för att lovsången till Gud ska ljuda och klinga på vackraste sätt!

Säg inte "bara högtidligare" - om det inte finns ett innehåll och en gudomlig "sändare och mottagare", då finns det inte heller en högtidlighet!

Detta är min strävan:
- att hjälpa oss alla att vara kristna Både till namnet Och till sättet att leva.
De gudstjänster jag firar - från vaggan till graven - fyller jag med den Stora Närvaron, där varje rörelse och ord blir en meningsfull hälsning från Gud själv.

Både Ock.
Inte Antingen Eller.

Både Ock. Död och Uppstånden.

Gud, tack för alla möten idag, både i verkliga livet och här på bloggen.
Du är större än vad ord kan utsäga.
Av Dig och genom Dig och till Dig är allting.
Amen.

Helene Sturefelt.