Gudomligt ljus. Men inte från lampan.
Hur klarar man det?
Man cyklar runt i en meningslös grönska, man badar i havet ännu en kväll av slumpmässighet och man plockar sina midsommarblomster utan mål och mening.
Nu ska vi låta Peder Thalén, teologie doktor och universitetslektor i religionsvetenskap, få ateismen på fall.
Jag ska citera ur hans bok med samma namn "Ateismens fall", utgiven på Artos förlag 2007.
Ingen ateist.
Femtiotals-ateismen var ingenting annat än en anti-religiös ideologi i vetenskaplig förklädnad.
Hedenius m fl tänkte sig att den egna argumentationen skulle drabba all gudstro.
Men det gudsbegrepp han vände sig emot, var inte den bibliske Guden, utan snarare en filosofisk kopia.
Detta misstag var inte nytt, det går som en röd tråd genom hela den ateistiska tanketraditionen.
Kyrkan borde ha gett följande gensvar:
- Den Gud ni kritiserar är vi också angelägna att bli av med, för den är inte representativ för kristen tro.
Då hade debatten fått ett annat utseende.
Jag konstaterar att nu, efter sextio år, är vi ifatt...
Peder Thalén fortsätter:
Den kristna tron är ingen ideologi.
Den är ingen svårbevisbar intellektuell teori, en samling gissningar som skulle handla om övervärldsliga förhållanaden..
Trons grund är inte ett abstrakt system.
Inte heller finns det i den kristna trons kärna något "att tro på".
Men, vad blir då kvar?
En person. Jesus Kristus.
En personlig relation till levande Gud, svarar jag.
En personlig relation.
Peder igen:
Problemet är att man har förlorat kontakten med den kristna trons insida, med den roll den faktiskt spelat i människors liv.
Här tänker jag på W Mobergs utvandrarna, och jag tänker på B Ulvaeus texter till Kristina från Duvemåla - det är konkret kristen tro.
Vad vi har svårt att förstå är att kristna förr varken var "troende" eller "trodde på Guds existens", med den teoretiska innebörd som dessa fraser nu fått.
Tron var tidigare sammanvävd med ett sätt att leva.
Tilliten till Gud vilade inte på ett abstrakt antagande, utan var en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand.
De vardagliga händelserna sågs som en bekräftelser´på Guds närvaro i det egna livet.
Just så.
I min lilla vardag så svarar Gud just nu på bön, genom att sända sin lilla präst ut som missionär bland dansbandsfolk och hårdrockare. Jag berättar om Guds kärlek, på mitt sätt.
Tvilling-virvel!
Men knappast för ett tvåtusenårig tradition, utan snarare för den sekulariserade kristendomen som den intellektualistiska tanketraditionen frambringat.
Den profana människan har inte lämnat tron bakom sig, eller vuxit ur den, menar Thalén, utan hon har tappat kontakten med livet.
Hon har blivit förledd av en profan ideologi till att tro att detta borttappade skulle representera ett berömvärt framsteg...
Vad som dött i vår kultur är den västerländska övertron på intellektet, som alltså födde den ateistiska motreaktionen.
Kyrkans kris är ingen isolerad företeelse i samhället, utan hela vår profana livsform står på vacklande grund!
"Religionens död" är således en positiv händelse.
Namngudens stilla bortdöende innebär en reell möjlighet att återupptäcka den konkreta i gudstron, som så länge varit undanskymt.
Relations-rabatt.
Ateismens slentrianmässiga religionskritik mot kristendomen är en av grundvalarna för den nihilism som vårt samhälle lider av, skriver Peder Thalén, teol. dr.
... och därför ett lika stort andligt problem i vår kultur som den tomma namnkristendomen man från början ville göra sig fri ifrån!
Tack Peder! Tack Gud.
Nu ska jag ut och cykla i Guds gröna natur, jag skall plaska i det hav Gud skapat och plocka de fantastiska blommor Gud formgett.
Jag skall njuta av Guds mening med livet, ja jag skall njuta av mitt eget liv!
Men jag glömde mobilen i morse, och surade en hel kvart...
Ateismens fall. Religionens död, men Jesus lever.
Det är något annat det!
Helene Sturefelt
Hej igen Helene.
SvaraRaderaDu skriver.
Så svårt det måste vara att vara ateist när sommaren blommar som bäst!
Hur klarar man det?
Man cyklar runt i en meningslös grönska, man badar i havet ännu en kväll av slumpmässighet och man plockar sina midsommarblomster utan mål och mening.
Helene! Jag frågar nu.
Vilka ateist påstår att naturen och livet är meningslös? Inte jag i alla fall.
Tror du på fullt allvar att vi ateister inte kan uppskatta naturens skönhet som blommor och blad och att vi inte kan uppskatta att se ett rådjur på ängen,jordgubbens färg och smak eller att njuta av att se småbarn skratta bara för att vi inte tror på att en gud skapat allt detta?
Jag kan cykla omkring för att det är rogivande och att bara slumpmässigt få se vad naturen kan erbjuda mig. Men också med ett mål. Jag badar inte slumpmässigt bara för att jag är ateist.
Jag gör det för att jag är varm och behöver svalka.
Att ateister inte har ett mål i livet är en ganska så alldaglig tanke bland religiösa.
Mitt mål med livet är att njuta av det så mycket jag bara kan för det är det enda liv jag någonsin kommer att ha. Jag försöker bara vara så omtänksam jag bara kan mot mina medmänniskor. Jag behöver inte någon gud som tala om för mig att jag "måste" vara det. Det gör jag bara för att jag själv vill.
En gud som hotar med straff efter döden bara för att man inte tror på honom är inte god. Jag ser då bara gud som en självupptagen,egoistisk och ond figur som därför inte förtjänar att tillbes.
Jag vet att du kan de tio budorden men jag skriver det 2. här ändå.
2.Budordet.
Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
Ja kan det bli glasklarare än så?
Helene tappa inte din tro, för jag vet att du känner en frid att tro och att du mår bra av det.
Nej nu ska jag ut och njuta av solen för den ger mig allt jag vill ha,värme,ljus,mat och vackra reflexer i vattnet utan att kräva att jag tillber den.
Det bästa med solen är att den inte talar om för mig att jag är en ovärdig människa bara för att jag inte tillber den.
Mvh Erick.
Helene svarar Erick, den trogne kommentatorn!
SvaraRaderaJag spetsar till det, naturligtvis har varje människa sina egna mål och måste själv göra tydligt vad som är Mening med livet.
Vi kan väl gå och bada tillsammans?! : )
Gudsbilden i Moseböckerna visar en väldigt "mänsklig" sida av Gud, förenklad till vår nivå för att vi ska förstå allvaret i Guds kärlek.
Jag tror inte att Gud straffar oss. Jag uppfattar det snarare så att vi överför våra egna tillkortakommanden på våra barn.
Därför måste varje generation se och bryta med föräldrarnas synder och ta ut en egen riktning.
Som kristen är det sedan viktigt att se hur Jesus lyfter fram Guds förlåtande sida.
Jag jämför med hur en förälder är mot ett litet barn - ganska grovhuggna tillsägelser, sagda i kärlek. När barnet blir äldre kan föräldern visa alla nyanser och relationen blir mer jämbördig.
Du är ingen "ovärdig människa" bara för att du inte har en Gudsrelation. Guds kärlek till dig är lika stor som till någon annan!
HS