KALAS OCH DANSBAND

På väg till kalas i residenset

Sova länge medan snön töar bort, läsa tidning om hur bra det är med sekularisering, skriva på Ulvsmålafestivalens andaktsbok, samtala om reinkarnation, gå på kalas hos landshövdingen, fler samtal nu om sorg...

Vilken dag!
Jag måste samla mig.
Starka känslor. Viktiga möten. Avgörande händelser.

Och gårdagens inlägg från Krister Renard är skarpt, men med kärlek och sanning, i värme mot Kristus.

Jag vill dela några tankar ikväll, var skall jag börja?



Det rosa residenset i Karlskrona ligger mycket vackert vid havet. Ska man komma in i stan på ett anständigt sätt så är det vattenvägen som gäller. Staden är vänd mot havet och har sitt ansikte utåt.
Bilarna kör in längs infartsleden på bakvägen.

Men hela bilismen är väl en enda bakväg...?!

Ett spännande samtal runt bordet utspann sig. Behovet av att få tala "livsfrågor" och inte bara byta recept...
Kan vi skapa träffpunkter för varann att mötas och samtala på djupet?
Skulle vi kunna hjälpa lokala tidningar och radiokanaler att lyfta fram de existentiella frågorna?
Vi såg möjligheter öppna sig.
Och vikten av att använda sociala medier, som jag hellre kallar elektroniska medier - jag menar, jag träffar ju inte en kotte när jag sitter här och bloggar... det är mycket asocialt!

Nåväl, du ska få ett smakprov ur den andaktsbok som håller på att växa fram.

Jag tar en dansbandstext, läser igenom den, ber, lyfter fram det som Gud kan säga och kopplar ihop den med ett bibelord och en bön.
Varsågod:

LASSE STEFANZ "De sista ljuva åren".

Mogen kärlek får inte alla uppleva. I tider av ständiga uppbrott är det allt mer sällsynt att man får "de sista åren" tillsammans.
Eller, de sista åren blir bara plågsamma, man har stått ut så länge att man inte kan eller vågar bryta upp...
Hur kan Guds kärlek komma in i ett sådant läge?

Guds kärlek är trofast, inte svekfull.
Guds kärlek är tålmodig och god. Den är inte stridslysten och brusar inte upp.
Kärlekens höga visa i 1 Korinterbrevet kap 13 kan vi aldrig leva upp till, hur mycket vi än försöker.

Kan samma Guds kärlek i ena fallet ge mod att stanna kvar, men i det andra fallet ge mod att bryta upp?
Målet måste vara att inte skada den andre.
Om de sista åren bara skaver med gräl och anklagelser, då är ju relationen redan död.
Men å andra sidan kan Guds kärlek ge upprättelse, här och nu, och vi kan få hjälp att lösa upp gamla knutar.
Då kan det bli underbara stunder tillsammans!

Käre gode Gud, tack för att din kärlek aldrig upphör.
Hjälp oss att ta emot tro, hopp och kärlek ur din hand.
I Jesu namn, amen.

En uppmuntran från lokala talanger: Barbro och Gullvi; det är enkelt och hjärtevarmt:
http://www.barbroochgullvi.se/

"Om jag kan hjälpa någon under livets gång,
om jag kan trösta någon med ett ord, en sång,
om jag kan visa någon vägen hem till Gud,
blev det en mening med mitt liv.

O, hjälp mig att tjäna Dig så
Herre, hjälp mig att tjäna Dig så,
att jag kan visa någon vägen hem till Dig
blev det mening med hela mitt liv."

min favorit-ukulele

Hur vi uppvaktade landshövdingen?
Med ukulele och sång!
Vi överöste henne med keltisk välsignelse från den irländska bönetraditionen:
"Må din väg gå dig till mötes".
Får se om tidningen noterade denna hyllning.

Fridens liljor, önskar er tillgivna
Helene Sturefelt