SPLITTRING OCH PRÖVNING

Vilken märklig gren..

Åh, vad man kan längta efter helhet och harmoni!
Tänk om allt var utan brist och trasighet...

Vad är det egentligen som kan splittra en människas tro?
Vad är det som får kristna församlingar att gå olika vägar?
Varför är kyrkan uppdelar i olika traditioner?

Låt mig få göra en jämförelse med flyget:
- Uppe i luften är det viktigt att ge akt på avdriften och vindriktningen.
För att komma rätt måste man ibland styra upp mot vinden för att komma rakt fram.

Hänger den i luften?

Som kristna ska vi förmedla evangeliet rent och klart.
Det betyder att vi ska berätta att det inte finns några villkor för Guds kärlek.
Gud älskar oss, utan att vi presterar någonting.
Vi ÄR, därför älskar Gud oss.
Detta är oerhört viktigt att hålla fast vid, annars är det inte kristendom vi talar om.

Ett grumligt evangelium säger att:
- du måste be på ett visst sätt eller ett visst antal gånger.
- eller att du måste ge en viss summa pengar till församlingen.
- eller att du måste utföra vissa gärningar för att vara accepterad.

Tron är behäftad med villkor. Du är inte fri.
Har inte Kristus gjort oss fria? Jo!

Eller sitter jättegren fast?

En annan sorts billigt evangelium är när vår synd bagatelliseras och nåden säljs ut med tafatthet:
- gör vad du vill - Gud älskar dig ändå.
- arbeta inte på din frälsning - Gud älskar dig ändå.
- du behöver inte be eller gå i kyrkan alls - Gud älskar dig ändå.

Jag menar med detta att då har man förvanskat kristendomen till någon sorts psykologisk snällhet som inte vågar konfrontera det onda. Det är inte ens viktigt att umgås med Gud.

Nu kommer vi till kärnfrågan:
- Vad är det som splittrar?
Är det den som säger "du är på fel väg"?
Eller är det själva felet i sig?

Historien kan uppvisa många varianter på detta tema.
Varje tid måste ha sin reformator.
Kyrkan = vi som kristna, märker inte alltid när vi drivs med vinden bort från målet.
Då är det mycket lättare att ta bort den obekväma sanningssägaren, än att själv ändra beteende och räta upp skutan mot vinden.

Har stammen skickat ut grenen?

Vad hade hänt om Heliga Birgitta inte hade tillrättavisat påven och fått honom att återvända till Rom?
Hade påvedömet varit rotat i de franska vindistrikten nu iså fall?

Vad hade hänt om inte Martin Luther hade påtalat kyrkans fel och brister?
Hade vi fortsatt sälja syndernas förlåtelse och dela ut avlatsbrev för dyra pengar?

En tradition är inte helig. Den kan vara långt på avvägar!
Allt vi gör ska vara förankrat i det evangelium som säger att Guds nåd är gratis.
Guds kärlek formar om oss så att vi i Guds ljus kan avslöja mörkret inom oss och så rensa ut bit för bit.

Otroligt! Uppåtriktad grenkraft.

En tanke till.

Gud prövar oss för att vi i våra svårigheter ska söka oss tillbaka till Honom.
Många gör ofta fel och ropar:
- Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Svaret är:
- Ingenting. Du har inte gjort varken rätt eller fel, utan prövningen kommer ändå - för att du i smärtan och motgången ska bli andligt stark, genom att hålla dig mycket nära Jesus Kristus.
Detta är min erfarenhet.

Bara i mörkret blir ljuset synligt.

Vill du hitta en vis man/ eller kvinna?
Fråga då inte någon gammal, ty det ger inte automatiskt vishet.
Nej, fråga den som har lidit mycket - där finner du visheten.

Splittring är bra när den tar bort det som leder fel.
Splittring är sorglig när vi håller fast vid våra fel hellre, än att ompröva vart vi är på väg.

Jag tror att vi lever i en tid där många kristna samfund växer tillbaka till en större enhet.
Det är en spännande tid.
Att vara Jesu vän är det enda viktiga.
Samfundsgränser är inte intressant.

Vasaparken i Göteborg talade.

Man märker ganska snart om grenen sitter fast i stammen eller inte.
Man märker det på spänsten...
... och hos människan att det inte finns någon rädsla eller mänskofruktan.

Avlövade hälsningar
Helene Sturefelt