BARNEN I KYRKAN

Advents-samling för barn

- Välkomna in i kyrkan! Först vill jag tacka er alla för att jag fick komma och hälsa på hemma hos er i skolan! Nu är ni hemma hos mig... fast kyrkan är allas hem...

Kyrkklockorna ringde samman och de 150 barnen satt i snöfuktiga overaller och var förväntansfulla.
Det var jag också.
Hoppas att min idé håller...

"BEREDEN VÄG FÖR HERRAN
BERG SJUNKEN DJUP STÅN OPP"

Inledningspsalmen var given.

- Nu behöver jag nio barn som hjälper mig att håll upp krubbans figurer - du och du och du och, oj där var den arga muslimska flickan, kära nån hur ska det här gå... och du och du...
- Känner du igen mig? viskade hon.
- Det kan du tro! viskade jag...

De blev "levande julkrubba" på ett nytt sätt!

Mjukis-Josef och mjukis-Maria

- Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus ett påbud att hela världen skulle skattskrivas och räknas.
Josef - håll upp Josef tack! - och Maria - håll upp Maria tack! begav sig då till Betlehem...

- Det fanns inte plats för dem i härberget - nu får ni alla knacka i kyrkbänkarna: knack knack! och vi säger alla:
- Nej, här är fullt!
Hela kyrkan var involverad i dramat, som hände igen, med hjälp av gos-mjukis-figurerna.

- I samma trakt var några herdar som vaktade sina får. En Herrens ängel visade sig...

- Var inte rädd!

- En tid senare kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade:
- Var finns judarnas nyfödde konung?

Den arga flickan, som var vid gott mod idag, fick en av de vise männen i handen... och visade stolt upp honom när det var dags för dem.

- De kom från Österlandet (det gjorde hon också!) och hade sett ljusefenomenet på himlen som är Betlehems stjärna.
De förstod att det måste vara en mycket speciellt person som nu skulle födas, så de tog med GULD om det var en KUNG, MYRRA om det var en LÄKARE, och RÖKELSE om det var någon som hörde ihop med GUD... Jesusbarnet visade sig vara alltihop...
Och de vise männen böjde knä.

Tack, var så goda och sitt.

Himla Fenomen

Jag tycker mycket om de nyskrivna advenstsångerna.

"ETT LITET BARN AV DAVIDS HUS
SKALL GÖRA VINTERNATTEN LJUS
ETT BARN SKA HJÄLPA OSS ATT TRO
HÄR MITT IBLAND OSS SKA DET BO"

I sin enkelhet är det ett starkt budskap: att det är ett barn som ska lära oss att tro.
Gud blir skyddslös, utblottar sig i sin litenhet, och väcker vår djupaste känsla för det värnlösa, ja väcker vår kärlek.

Kristendomen börjar längst ned.
Det handlar inte om dogmer och läror, det handlar inte om att göra rätt eller fel.
Nej, det handlar om att bli berörd av Guds kärlek, och svara an på den.

Jag tänkte tusen tankar medan jag hörde sångtexterna.
Otroligt att se och höra hur även de muslimska barnen sjöng med i sångerna.

Där står ju pojken från Irak... som kom till insikt att även vi kristna "tror på Gud..."
Där var grabben från Grekland... och hon som frågade vad Hosianna betyder...
En flicka hade skrivit en dikt:

"Advent advent, vad har hänt
Åren följer julens spår."

Hyllning och Tillbedjan

Hur skulle jag göra med BÖNEN?

Jag är noga med att man ska ta seden dit man kommer.
När jag hälsade på i skolan, då var det på deras villkor.
Nu var de här, på kyrkans villkor.

I kyrkan ber vi till Gud.
För att inte göra någon generad, eller påtrycka något som de inte valt, säger jag så här:
- Nu ska jag be...
Alla var helt införstådda, både barn och lärare, att så skulle vi göra.

Jag ställde mig vid altarringen där adventsljusstaken stod.
- Nu ska jag leka att jag är en av de vise männen, sa jag, så då böjer jag knä...

- Gode Gud, Du som är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, ja Du som är den samme för både judar, kristna och muslimer... jag ber till Dig... och tackar Dig för alla barn som är här i kyrkan idag...
Tack för att Du älskar dem alla så oändligt mycket! Tack för lärarna, tack för rektorn, föräldrarna...
Herre, jag har inga gåvor att ge Dig... men jag kan ge Dig mitt hjärta..
Amen.

Reste mig försiktigt upp och vände mig mot dem alla:
- Herren välsigne er och bevare er...

Men jag valde att inte göra korsteckenet, inte heller att säga I Faderns och Sonens och den helige Andes namn...
Det var mycket nog ändå och jag kände hur pulsen var ganska hög...

När HOSIANNA DAVIDS SON hade klingat ut, gick jag ned och ställde mig vid kyrkporten med det lilla gose-figurs-Jesusbarnet.
- Hejdå! Vi ses igen!
De små barnen rasslade ut, men de stora dröjde sig kvar. Varför kommer de inte?

Jag spanade, och döm om min förvåning över vad jag fick se:
- Klass fyra och fem stod på knä framme på altarringen...
?! ?!

Altar-krubba i guld

Lekte de också "vise män"? Ville de också känna hur det kändes att vara i tillbedjan?

Altaret hade en dragningskraft, det var tydligt.
Jag tittade med tappad haka på en av lärarna, med en blick som sa:
- Vad gör vi nu?
- Låt dem hållas. Än finns det hopp...!

Jag kan inte överblicka vidden av alla dessa möten med barnen.
Gränser har överbryggats, värme har strålat, vänskap uppstått.

När de sjöng John Lennons "Happy new year":
- War is over...
.. då tackade jag Gud av hela mitt hjärta, för det var sant just då i den stunden - och det måste få fortsätta vara sant!

Detta är sannerligen religionsdialog i sin bästa funktion!
Och jag tror att även Skolverket skulle vara nöjd, liksom prost och biskop.
Ialla fall sa rektorn:
- Detta var en av de finaste morgonstunder jag varit med på!

Detsamma säger jag.
Amen, amen, sannerligen en tummen-upp för er alla!
Helene Sturefelt