SKOLBARN TÄNKER inför advent

Kanaans Land...

Så kom då vintern med full kraft till Blekinge - i form av regn över redan mättade marker - vägarna har svämmat över.
Måtte alla ta det försiktigt i trafiken!
Frusen snöslask kan dock vara jätteroligt, särskilt om man går i skolan och måste vara ute på rasterna.

Jag har haft glädjen att få besöka en av stadens skolor idag, för att samtala om advent och våra högtider.
Det finns muslimska barn i varje klass.
Jag var noga med att betona att jag även läser Koranen och känner till deras högtider, åtminstone lite grann.

Jag ska dela med mig av några av tankarna, som gjorde mig varm om hjärtat.
Det är inte lätt att veta var man ska börja när frågorna haglar:

- Tror du verkligen på Gud?
- Vem ringer i kyrkklockorna?
- Vad betyder Hosianna?
- Var var Gud när han blev Jesus?
- Vad betyder Amen?
- Ni säger fel om Jesus!

Det sista sades av en arg muslimsk flicka.
Jag förklarade så här:

- Det finns stora likheter mellan oss: t ex att vi tror på Gud som skapat allt liv och hela världen, eller hur?
Ni säger Allah och det betyder ju Gud på arabiska.

Men skillnaden är när vi berättar om Jesus...

Beskriv det osannolika

Om jag ska beskriva er lärare för er, då måste jag säga rätt så att ni känner igen henne, eller hur?
Om hon är blond kan jag inte säga att hon är mörk. Det måste ju stämma med det alla vet.

Jag berättade om Fitr, eller Bajram, och min muslimske frisör som bjudit mig på Baklava, den söta kakan.
- Är det rätt? frågade jag och de nickade och fortsatte själva berätta.

Nu när advent kommer, firar vi att Jesus kommer till oss. Hosianna-ropet använde man när kungen kom, det var ett rop på hjälp men också som en hyllning. Då förstod många att Jesus var som en kung.

Det är inte lätt det här med kyrkoåret, men när alla fyra adventsljusen lyser, då är julen nära.
Då börjar historien om Jesus om från början liksom.
Det var inget konstigt med det.
- Men sen dödade Jesus!

Jag tog ett djupt andetag för att kunna balansera upp alla tankar och känslor...

- Ja, Bibeln berättar om att inte alla tålde att Jesus var god och att han sa att han kom från Gud.
- På TV sa de att Jesus inte var riktigt död...
- Hm... Jo, ingen fick hänga kvar död över sabbaten, svarade jag. Soldaterna krossade benen på dem så att de inte orkade mer.
Men när de kom fram till Jesus såg de att han var helt död. För säkerhets skull stack de upp ett svärd i hjärtat och ut rann blod och blodserum - det är ju precis det ni har lärt er här om mänskokroppen och aorta! sa jag och hänvisade till vad läraren skrivit på tavlan.

Men i Koranen står det att Jesus inte alls led och dog på korset, han for tillbaka till Gud, direkt, eller hur?
De muslimska barnen kände igen sig.
- Men det gör inte vi, sa jag. Kommer ni ihåg att vi ska beskriva varann så att man känner igen sig?
Alla lyssnade spänt.

- Bibelns berättelser är 600 år äldre än Jesus. Om inte han hade dött och uppstått, hade det inte funnits någon kristendom alls, sa jag. Då hade ingen besegrat dödens makt heller....
Här slutade jag, annars hade predikanten i mig tagit över.

En flicka med sjal sa, med låg röst:
- En del av oss får gå i kyrkan, andra inte... för om ni berättar så om Jesus... kan vi inte vara muslimer...

!!!

Jag tror inte många förstod vidden av det hon sa.
För första gången fick många av dessa barn höra alternativen till sin respektive uppfattning.

Kyrkan på jorden...

Under två timmar fick jag besöka "nollan" till femman, barn från 6 år till 11 år, några i början av sin pubertet.
- Vad heter det om man inte alls tror?
- Har du sett döda andar?

Den arga flickan berör mig fortfarande.
Vad hade hon varit med om? Vad får hon höra hemma?

Likheter och skillnader började ta form, och sa jag till flera klasser:
- När vi vet detta, då vet vi vad vi ska samtala om och lära oss av varandra. När skillnaderna blir tydliga, då kan vi antingen lämna varandra ifred, men också själva börja fundera.

Synd är att missa målet

Det var dags för skollunch. Det ivriga samtalet forsatte:
- Du kan väl sitta hos oss, snälla!
Jag flyttade runt bland borden, åt min potatis hos några, min biff hos de andra...

En pojke från Irak sammanfattade:
- Min mamma säger att man inte får skratta åt varandras Gud. Min mamma lär mig vad som är rätt och fel.
Hon säger att Gud blir glad när jag gör rätt och är snäll... Jag trodde inte ni trodde på Gud... men nu vet jag det.

Han glömde äta... och jag lyssnade, med hela mitt hjärta vidöppet.
Åh vad jag önskar att jag hade fått följa med honom hem och lyssna till vad han skulle berätta för sin goda moder... 
"Vi har träffat en kristen präst och hon säger att hon också tror på Gud!" - - -

Och den andra flickan som insåg att om Jesus är Guds son, då kan hon inte vara muslim... hur ska man fortsätta en sådan kontakt?
- praktiskt: nu talar vi inte mer om det. Var och en har sitt.
Eller.
- ur frälsningssynpunkt behöver muslimen, liksom den ljumma svensken, få möta Jesus i sitt hjärta för att få befrielse från det som binder...

En sak till.

Om jag får återknyta till gårdagens inlägg om krigen i Gamla Testamentet, så påstod jag:
- Gud står inte på någon människas sida.
Alltså, Gud är opartisk.
Men ni missförstod det väl inte? Gud älskar varenda litet mänskobarn, men tar inte parti för någon varken i strid eller tävling.

Jämför:
- kretsar solen kring jorden? Eller är det jorden som kretsar kring solen?
Naturvetenskapen kom ju till rätta med detta på 1600-talet.
Men när det gäller Gud, har dagens människa inte riktigt klart för sig hur det är...

I den egocentriska individualism som vi lever i, tror många att det är Gud som kretsar kring oss... och ska "curla" oss... och vi ber våra bortskämda böner om att bli lite mer servade...

Gamla Testamentet lär oss att det är tvärtom:
- Det är Gud som är centrum!
Hela livet går ut på att upptäcka det, och så välkomna Honom in i hjärtat, där Gud får bli vårt Centrum!
Först då kommer allt annat på rätt plats.

- SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET
SÅ SKALL ALLT DET ANDRA TILLFALLA DIG.
Bergspredikan, Matteus 6:33

Om religionen såsom sedvänjor, ritual och traditioner kommer i centrum, då har vi kommit fel igen...
Det spelar ingen roll om vi talar om Svenska Kyrkan, islam eller något annat...
Det är BARA GUD som äger platsen i mitten.
Insidan, inte utsidan.

Det betyder att den muslim som känner Gud i sitt hjärta, ser det också hos den som är kristen, och har Gud i sitt hjärta.
I det tysta flödet står Jesus... och väntar på att få göra sin entré... inte som profet, utan som Guds son.
Det vet också den muslim som söker efter Guds levande ande.
Det är min erfarenhet.

Tomtens verkstad

Dagens sista tanke går till Metodistkyrkans pastor som ägnar all ledig tid till att slå in julklappar till barnhemmen i Litauen.
Hon åker dit med en stor hjälpsändning i nästa vecka och ytterligare en den 15:e dec.
Jag fick vara med i hennes "jultomteverkstad" och slå in babypaket med mjukstickade tröjor, gosedjur och liten gottepåse...

En dag på jobbet...
Jag somnade på soffan av känslomässig glädje och utmattning...

 - Herre, jag ber för dem alla... för barnen, för lärarna.. för skolan.. för Z z z
Amen.

Visst ja! Vad betydde nu det då?
Så sant, så sant. Sannerligen så sant. Helt Ok! Gilla! Tummen upp!

Helene Sturefelt
- så tacksam