GUD ÄR GOD, MEN ICKE ODEN

Det goda Ordet

Det är fredag, begravningsdag runt om i landet.
Vi är många som har mötts i kyrkor och kapell.
- Vi är samlade för att ta avsked...

Gammal fäbodpsalm har tonat och Amazing grace har tröstat.
Goda samtal har byggt upp en gemenskap som blir bärkraftig under själva akten.

- Trodde han på Gud?
- Nja... han var väl som folk är mest... trodde kanske på Något...
- Vad säger ni andra?
- Jag tror på det Goda.

Det är mycket fint att få lyssna till olika människors beskrivning av sin trosuppfattning.

Jag tänker ofta på själva ordet GUD. Det kommer ju ur ordstammen GOD.
Engelska: good, God.
Tyska: gottes, Gott.
Gud är allt det godas källa och ursprung. Det är en god definition.

Innan man har lärt känna Gud, så är Gud bara Någon. Eller Det Goda.
Det är en bra bit på väg!

Men det fantastiska är när detta Något bryter igenom ens försvarsmurar av distans, eller rädsla, och manifesterar sig i rummet och hjärtat som NÅGON. Den som är alltigenom god kommer till mig! Och dig.
GUD.

Doft av salighet

Förr ville man inte ta de stora orden i sin mun. Respekten var alltför stor.
Man sa:
- Skaparen. Eller:
- Frälsaren. Inte Jesus. Inte Gud.
Det var alltför personligt och nästan närgånget.

De gamla asagudarna behandlades på liknande sätt.
Jag har fått berättat för mig hur Oden var nr 18 i gudalängden, kan det stämma, ni som är asatroende eller vet bättre ändå?

Detta skulle leva kvar i uttrycket:
- Fy Attan!
Alltså, fy den ardertonde guden. Fy Oden!

Likaså:
- Fy sjutton!
Man kan ju undra varför man säger så...
Det lär vara så att guden Balder var nr 17 i gudalängden.
(- jag kan ha hört fel, rätta mig i så fall).
Denne gud var full av upptåg och därför talade man i omskrivande ordalag om Balder såsom "Fy Sjutton"!

Den Gud som vår Bibel berättar om är God. Det är inte Oden.
Oden krävde offer. Blodtörstiga sådana.

Uppsala, gammal blotplats.

Hövdingen Ane ville leva länge. Det gick för sig om han offrade sin äldste son vart tionde år.
Han hade många söner... och det blev många offer i Odens Skräckträd...

Tills Ane var 199 år gammal och återigen låg på sitt yttersta, berättar Werner von Heidenstam.
Ende sonen Egil, som var kvar, gjorde sig redo att offras. Banemännen var på plats vid skräckträdet med sina spjut...
Men någon snubblar, det blir en kamp som slutar med att gamle Ane dör i gryningen, eftersom Egil ännu var vid liv...
Det tackade folket för, ty Egil var en ung, stark man, en sådan som de ville ha till hövding... inte en ynklig åldring i en vagga, skräckslagen för döden.

Här är hela berättelsen:
http://runeberg.org/svenhovd/02.html

Vilken befrielse det var när de första kristna missionärerna kom till Sverige och räddade mänskorna ur detta skräckvälde!
Vilken underbar nyhet att det fanns EN som satt punkt för hela offerväsendet med sitt eget offer:
VITE KRIST.

När Jesus blev hedningarnas Frälsare, slapp man se hästhuvuden dingla från Skräckträden, man slapp se mänskooffer hänga likstela med frost och snö över kropparna...

Mödrarna slapp föda barn till den blodtörstige Oden - fy sjutton och fy arton så hemskt!

Levande Ord

Och jag läste ur den dödes konfirmationsbibel inför de församlade i kapellet:
- Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig så att Han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet."
1 Johannes brev 1:9

Detta är ett ord att leva på. Ja, det är ett ord att dö på!
Detta underbara löfte ger livet här och nu hopp - och där på andra sidan en evighet, som inte är beroende av att man offrat det ena barnet efter det andra...

Det enda "offer" vår Gud förväntar sig, är att vi offrar vår egoism... inför hans kärleks altare.
I det tomrummet som då uppstår, får vi välkomna Jesus Kristus in.
- Välkommen!

Tack, käre gode Gud, att Du gör oss rena och vita!
Tack för din rättfärdighet, som vi får ikläda oss i - den vita dräkten i dopet, den vita dräkten vid konfirmationen, ja, vitt vid bröllopet och de vita lakanen i den dödes kista.
Fyra gånger vitt.
Din är äran och makten. Amen.

Vite Krist - hälsningar
Helene Sturefelt