ANTONIUS och ÖKENPÄRLAN

Bearbetning = Be + arbete

Måndagar är sköna. Det är prästens lediga dag. Tid för vila, återhämtning och eftertanke.

Men måndagar är också hemska. Det är då djävulen ansätter en som värst.
Ju närmare vi lever Jesus, desto mer hugger den fule...

- Du ska inte tro din gudstjänst var bra...
- Tro inte att du har nåt att komma med!
- Missade du inte lite när...

Gå! Försvinn satan! Du har inte med mig att göra!

När lamporna slocknar, sjunker varje artist ihop bakom kulisserna i självförakt.

Men vi lever "in spiritus" - i anden, i inspirationen.
Många artister och predikanter andas Gudsluften och levererar det man uppfattar Gud vill säga.
Oavsett vad satan påstår.

Lycklig den som är långt bort från Jesus, den slipper dessa påhopp...
Nä, den osaligheten vill jag inte uppleva mer. Gud bevare oss väl!

Stanna upp. Vila. Borgs By, Öland.

I Martin Lönnebos "Frälsarkrans" finns en brun pärla som är gråbeige och tråkig.
Det är en måndagspärla. ÖKENPÄRLAN.

Den måste vara där för att ge plats åt det ofruktbara.

- Gud, du vet allt i mig som inte ger frukt... Herre, du känner alla mina tankar, de som är fast i en återvändsgränd och väntar på ny riktning...
Gud, du vet alla de känslor som bråkar, de som vilseleder och inte hör hemma hos mig...

Öken.
"Vissa landskap väcker starka känslor hos oss. De rör vid något obesvarat djupt inom oss. Vi dras till sådana landskap, vi älskar och fruktar dem.
Öknen är ett sådant landskap" ... står det i baksidan av Peter Halldorfs bok "Sandens söner."

För några år sedan pilgrimsvandrade jag på Öland med dessa texter.
ANTONIUS var en av kyrkans allra första eremiter, innan ens klosterrörelsen var född som motvikt till den då stagnerade kyrkan.

Detta är varje tids kamp:
- utveckling contra stagnation,
- förvaltande contra djärvhet.
Kyrkan för mig ska ha tältets lätthet - inte de tunga stenarna som man sedan måste vitkalka om med dyrbara skattemedel...
Kristus själv gick med lätta sandaler, från by till by.

Vi lyssnar till vad Antonius gjorde:

"Plötsligt vänder Antonius alla ryggen och försvinner ur beundrarnas åsyn.
Kände han att offentligheten dränerade?
Att hysterin låg på lur?
Att rollen som andlig lärare höll på att bli ett hot mot hans eget inre liv?

Är det därför heliga män och kvinnor alltid har skytt uppmärksamhet?
Det vet var de har sin kraft.
Liksom de vet var den mänskliga naturen har sina svagaste punkter."

... skriver Peter Halldorf på sid 10. Och fortsätter:

"Men världen kommer efter. Världen vet vad den behöver.
Till slut blir Antonius funnen av några lärjungar. Han vill visa bort dem, men böjer sig för deras enträgna böner om att få stanna.
Det första klostret är fött.

Fotspår i leran.

Det monastiska livet (klosterlivet) har sin upprinnelse i en svår brytningstid.
Gamla samhällsstrukturer och religioner var på väg att upplösas, nya andliga läror spreds.
Människor lockas av mysterier, låter sig invigas i hemligheter.
Aptiten på upplevelser var stor.

Även den kristna tron höll på att fördelas i olika rännor (300-talet).
Gränsen mellan kristendom och gnosticism var flytande för många.
Periodvis förföljdes också de kristna svårt av den romerska makten, som såg sin officiella kult hotad."

Det är märkligt vad tider kan vara lika, tänker jag.
Klosterlivet lockar många idag.
Samhällets stressiga, kommersiella och mångkulturella modell får fler och fler att söka sig tillbaka till klosterlivets enkelhet, även om man bara är på besök några dagar.
Tillbaka till källorna.

Men vår tids öken ledsagas av glitter och neonljus. Man blir liksom trött... tappar bort sig själv, livskamraten, meningen...

"I en sådan tid träder Antonius fram som portalgestalten i en helt ny väckelserörelse.
Det är en andlig rörelse vars häpnadsväckande spridning hör ihop med otillgängligheten - den utmaning som kräver människan på allt.

Vår kommers säger:
- Få allt! Gärna "extra allt" av allt, nu genast!
Den kristna tron utmanar:
- Ge allt! Ge bort, ge dig hän, ge ditt hjärta... till den Gud som älskat dig sedan urtidens början...

"Den som ställt sitt liv, ensam, inför sig själv och inför Gud, vinner en ny och tidigare okänd erfarenhet av enhet med allt skapat.
Ur ensamheten växer fram en  samhörighet på djupet mellan dem som valt att lämna vimlet."

Vart tar vägen vägen?

Jag har levt i långa tider av öken. Känslomässig torka med otillgängliga livsstigar som gömt sig bakom ständiga krökar.
Just idag, med tårta runt munnen, kan jag tacka Gud för dessa tider av träda - utan EU-bidrag...

De dyrbaraste fröerna kräver lång tid för att mogna.
Ja, en del fröer kräver bearbetning genom fågelmagar för att bli mjuka och dugliga. Andra kräver både brand och eldsvåda för att skalet ska spricka.

Ökenpärlan varnar mig också för frestelserna.
De är som störst när vi är ledsna och nedstämda.
I Lukas kap 4 kan vi läsa om hur Gud tillåter satan att fresta Jesus - just i öknen.

1. maten - befall dessa stenar att bli bröd.
2. makten - tillbe mig och jag skall göra dig till kung...
3. ödet - kasta dig utför muren, änglarna fångar dig nog.

Känner du igen dig?
Gråt!
Läs sedan hur Jesus bemötte öken-eländet:

1. Människan ska inte leva bara av bröd, "henne Guds ord måste nära" (Sv Ps 161:2)
2. Herren din Gud skall du tillbe och endast Honom skall du dyrka!
3. Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.

Gör du sammalunda.
Låt denna regniga måndag bli välsignad för dig.
"När djävulen hade prövat Jesus på alla sätt, lämnade han honom, för en tid..."

Tack Gud för Lukas som skrev. Tack för Antonius.
Tack för filten som jag kan gömma mig under.
Släck strålkastarna!

Det grönskar till slut.

Eder syster i Kristus,
Helene Sturefelt, med kloster-tendenser