GOSPEL - BARA EN MUSIKSTIL?

Kvällssol i Kristianopel

Gospel - är det handklappningar i kyrkan och en gungande kör?
Gospel - är det fria hallelujarop och svängiga rytmer?

... i motsats till den ordentliga kyrkokören som sjunger stilrent efter noter medan de står still...

Nej, i kyrkan kan det aldrig handla om att föra fram olika musikstilar, som ett värde i sig.
All sång och musik har ett enda syfte: att prisa Jesus Kristus och ge Gud äran.
Ok, ett mål till: att körsångarna har roligt och blir vänner med varann.

Rosenväg

När jag var i övre tonåren, kom jag med i Gospelkören Kärnan i Helsingborg.
Åh, vilken gemenskap! Tänk, de tuffa tjejerna hälsade på lilla mig..
Jag som hade låg status blev plötsligt en i gänget - hur gick det till?

Så glada alla är... vilken kärlek de har... Vad är det med dem?
Det var riktig kristen omsorg!

Under den tiden bröt tron igenom för mig.
Gospelmusiken var inte bara en musikstil, den var en levande verklighet bland körsångarna.
Så lycklig jag var!

Därför blir jag förtvivlad när jag nu för tiden ser hur en del gospelkörer utvecklats till en sorts sångstil, där man tycker det är roligare att klappa händer och gunga, än prisa Herren...
Inte alla förmedlar tro...

Nu kanske jag sårar någon eventuell bloggläsare, men för mig blir det så att den som inte är troende utan "bara sjunger", lånar detta heliga uttryck till att bara ha lite roligt, medan det för mig blev en avgörande skillnad mellan tid och evighet...

Sekulariseringen smyger omkring...
... liksom missionerandet.

Fönster-smyg

Å andra sidan har jag varit med om fint besök från Chicago när Stanley Davies gästade en kör i Karlskrona för några år sedan.
- Hur många här är frälsta? ropade han på bred amerikanska. Hands up, how many of you believe in Jesus Christ???

Gungandet kom av sig. Vi stod alldeles stilla... Vem skulle börja? Hur skulle vi reagera?
Det går inte att tillämpa amerikansk kristen kultur i Svergie. Vi avskyr att skylta med vår tro.
Ingen ville räcka upp handen... inte ens jag... särskilt inte jag! .. för att inte genera alla dem som jag visste bara var bara pytte-lite-troende... på-gång-troende...

- You can´t sing the GOSPEL if you don´t believe in the gospel!! gormade Stanley.
Svälj.
Hu, så pinsamt... Hu, så rätt. Hu, vad gör vi nu? - - -

I Efs i Helsingborg inledde vi alltid körövningarna med andakt. Det bestämdes en vecka i förväg vem som skulle leda. Det var ett hedersuppdrag.
Jag var alltid så imponerad av dem som vågade sitta där på trappan upp mot altaret, och läsa en Bibeltext och be - det skulle jag aldrig våga!

Under de stora körövningsdagarna ingick alltid ett pass med Bibelstudium. Det var Gudmundsson som ledde. Han var inte märkvärdig, men trovärdig.
Jag har fullt med små kladdlappar kvar i en låda, med anteckningar från hans undervisning om försoning, syndernas förlåtelse, nådens betydelse, på gamla bussbiljetter eller vad jag nu hade att skriva på.
Detta var början till min tros växande.

Gospel = det glada budskapet, måste också innebära lika delar bibelstudium som musikaliska rytm- och stämövningar!
Eller vad säger ni körledare?
Visst blir man trött på dem som inte verkar ta sångens innehåll på allvar?

En enkelt önskan - och uppmuntran - se till att infoga både andakt, bön och bibelstudium!
Gör det själv, som körledare, eller be pastorn eller prästen komma, eller någon annan kunnig.
Jag lovar, ni kommer att växa! Det är ju det man innerst inne söker - men den smygtroende kan inte själv be om detta... det måste vi erbjuda.

Gospel är ingen sångstil.
Gospel är en livsstil!

Ett stillsamt Halleluja från
Helene Sturefelt