RÄDD FÖR ATT DÖ?

I sommarhettan smyger sig torkan över rabatterna och suger ut mina blomster.
Samtidigt härjar talibanerna och spränger och dödar - för att komma till himlen?
Döden har många ansikten.

Grafitti vid Lokstallarna

Jag hämtar inspiration åter igen ur tidningen DAGEN, som ställt frågan
- Är du rädd för döden?
Inte kan man dra några slutsatser från vad dessa 30 personer svarar, men jag tillåter mig ändå beskriva en tendens:

1. den sekulariserade människan svarar:
Jag tänker inte på sånt, jag tänker positivt.
Eller: jag tycker inte man ska förlänga livet med konstgjorda medel, döden måste få vara en naturlig del av livet.
Eller: Jag oroar mig inte för döden, döden händer tids nog. Jag lever här och nu och njuter av livet.

2. två muslimer svarar:
Ja, jag är mycket rädd för döden. Jag är muslim och det betyder att om jag är en bra människa då kommer jag till himlen. Är jag en dålig människa, hamnar jag i helvetet.
Eller: Jag är rädd för den andra världen, om jag kommer tillhöra paradiset eller helvetet. Jag vet inte om jag har varit tillräckligt god.

3. en kristen svarar:
Nej, jag är kristen och tror på ett liv efter detta. Jesus sa att vi kan få evigt liv som en gåva.

Min JÄMFÖRELSE:

Både muslimen och den kristne vet att det finns ett liv efter detta. Båda vet att det finns ett liv utan Gud (helvetet) och ett med Gud (himmelen).
Men, det finns ett jättestort MEN:
- muslimen måste själv vara "tillräckligt god" för att själv uppnå paradiset.
Vilken ångest detta ger! Prestations-religiös... jag får ont i magen bara jag tänker på det.

Jag studerar Koranen SURA 5 och hittar två intressanta citat:

Vers 44:
"Vet du ej att Gud tillhör herraväldet över himlarna och jorden?
Han straffar vem han vill och förlåter vem han vill; ja Gud är allsmäktig."

Vers  53:
"Om Gud velat, så skulle han ha gjort er till en enda menighet, men det var för att han skulle pröva er med avseende på det han givit er: SÅ TÄVLA NU MED VARANDRA I DET GODA!
Till Gud skall ni alla återvända, och han skall tala om för er det som ni tvistade om."

Muslimen kan aldrig veta om han är på Guds sida, eller inte. Gud är nyckfull...
Jag läser i Koranen och vill förstå, men denna osäkerhet och nyckfullhet är mitt bestående intryck.
Därmed anar jag också den rädsla många muslimer uttrycker inför döden.

Som kristen är det tvärtom.
I sommarvärmen har jag läst Romarbrevet, sida vid sida med Sura 5. Två heliga skrifter, med två helt olika reslutat vad gäller gemenskapen med Gud:

Romarbrevet kap 5:1
"Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda genom tron, HAR VI FRID med Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre."

Alltså, jag VET att jag har frid, inte för att jag kan själv öppna vägen till Gud, utan tvärtom: jag inser att det är just det jag inte kan... och i min litenhet tar jag emot det Jesus har gjort på korset, med sin död och sin uppståndelse.
Det är ju detta som är den underbara NÅDEN, befrielsen, avslappningen, som gör att jag kan skratta, njuta av livet här och nu, sola och bada OCH ha frid i mitt hjärta.

Den sekulariserade svensken har inget hopp inför döden. I dödsannonserna sätter man in en bild på det som betydde något i livet: hunden eller golfen...
Men den kristna sätter in ett kors, ty det är vårt segertecken!

I vardagsumgänget med muslimer vill jag gärna leva efter ordet i vers 53: att tävla med varann i det goda.
Det är mycket sympatiskt. Muhammed var kanske inspirerad av Romarbrevet?
"Besegra det onda med det goda" Rom 12:12-21

De självmordsbombare som misstolkar Koranen och försöker spränga bort ondskan på jorden (?) - och tror sig därmed få en gratisbiljett till himlen - är det denna ångest över en nyckfull Gud, som driver dem?
- Jag kan ändå inte tillfredsställa Gud, då ger jag mitt liv i denna attack...
Är det så de tänker?

Oh, vad jag önskar att de istället hade fått höra Jesu egna ord att det är HAN som har gett sitt liv för oss!

Den kristna armé som finns idag är FRÄLSNINGSARMÉN.
Det enda vapen de har, är sina gitarrer... De spelar och sjunger de gamla läsarsångerna, för att förvandla de insamlade pengarna till soppa och torra strumpor till hungriga utslagna och fattiga...
Det kallar jag för att vara "krigare efter Guds sinne"!
Inte att spränga sig själv och andra i luften.

Jag avslutar med en bön ur den keltiska andligheten:
VAR DU MIN SYN:

Var Du min syn, min käre Herre;
ingen annan är som Du, konung över de sju himlarna.

Var Du min tanke både dag och natt;
låt det vara Dig jag alltid skådar i min sömn.

Älskade Kristus, vad som än händer mig;
Du alltings härskare,
var Du min syn.
                           Amen.

Helene Sturefelt,
.. som ska gå ut och ge blommorna lite livgivande vatten.