Vi närmar oss...
I det hetsiga vardagslivet är det nödvändigt att stanna upp för att inte tappa bort sig själv.
I snabbhetskulturen förlorar vi ofta både Gud och varandra.
Riktigt ledsen blir jag när jag ser unga föräldrar köra sin barnvagn med barnet vänt bort från sig, medan de själva pratar i mobilen... utan kontakt med sin avkomma... Osedd, grinig och med solen i ögonen.
I det andliga livet är det också alldeles nödvändigt att stanna upp då och då, att "gå i kloster" ett tag och vila, för att bedja.
När man kör riksväg 32 mellan Tranås-Mjölby kan man se en figur högt uppe på berget... i närheten av Boxholm...
Förre kyrkoherden i Boxholm, Lars Cederlöw, gjorde för några år sedan ett samarbete med vägverket och satte upp denna fantastiska vägmarkering: Heliga Birgitta, i form av en silhuett på berget.
Hon påminner alla vägfarare som den bön många förknippar med henne:
- VISA MIG, HERRE, DIN VÄG, OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
De funderade på om de skulle göra någon form av parkeringsficka där, men Lars sa:
- Vid det heliga ska man inte parkera, man ska vidare...
Många kristna kan berätta om sina andliga erfarenheter.
Det är bra, för himmelska upplevelser och Guds ledning ska man inte behålla för sig själv - det tillhör hela den kristna gemenskapen och ska glädja oss alla! Det goda vittnesbördet är till för att styrka oss (inte bli avundsjuk på!).
MARKUS berättar i sitt evangelium hur Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg.
Där förvandlades han inför dem och blev alldeles lysande...
De såg både Mose och Elia samtala med Jesus. Tiden upphörde, allt blev ett, en försmak av det himmelska då både tid och rum har slutat existera.
Mark kap 9:1-13.
De ville gärna stanna kvar där - och nu kommer poängen - men det gick inte. Ögonblicket av evighet går inte att fånga in i hyddor eller andra jordiska boningar.
De gick nedför berget igen och Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Mänskosonen hade uppstått.
Jesus behövde ro för att fortsätta utbilda lärjungarna. Då är rykten det värsta som finns, även om de är goda.
Förmågan att spara och bevara i hjärtat är lika nödvändig som att sedan kunna berätta med frimodighet.
Som kristen har jag en tolkningsnyckel som är just uppståndelsen - i ljuset av detta faktum, förstår jag både Guds vägar, och mina egna.
Lars är en klok och praktisk prästman. Det är förbjudet att parkera vid det heliga... men det går bra med ett kort stopp för avstigande och påstigande av nya insikter...
Han är nu föreståndare för Pilgrimscentrum i Vadstena, vad-stanna... där stannar man gärna!
Heliga Birgitta var en rikemanshustru med goda kontakter. Tidigt fick hon uppenbarelser av Kristus själv. Dessa finns nedtecknade av hennes biktfäder. Någon gång, när hettan drar sig tillbaka, ska jag läsa dem noga.
Hon använde sina privilegier till att hjälpa de utsatta. Varje fredag bjöd hon in de fattiga kvinnorna, tvättade deras sår och förband dem.
... samtidigt som hon tillrättavisade påven...
Hon är min förebild...
Och jag ber med hennes ord:
"O Jesus, du som stod tyst inför dem som dömde dig, håll tillbaka min tunga, till dess jag fått besinna Vad och Hur jag skall tala.
Visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen.
Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, O Herre, mitt hjärta ro."
(bön nr 25 i den nya psalmboken).
Syster Pernilla fotograferade genom bilen.
Helene Sturefelt tänkte och skrev.
Samarbete, som vanligt.
Varma hälsningar till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar