ATT BÄRA SITT KORS

Högkors, Monaster Boice, Irland

"Om någon vill gå i mina fotspår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.
Ty de som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, skall finna det."
Matt 16:24-27

SAMTAL MED VÅR HERRE

Herre Jesus Kristus, du var så tydlig när du talade med dina lärjungar. Genom de gamla texterna hör jag Dig tala till mig.
Solen bränner hett utanför och jag drar mig undan till källaren. Jag sätter mig ned för att tänka och umgås mig Dig, en stund.

Inom sjukvården får de kristna inte längre bära sitt kors. Alla smycken ska bort, de är bakteriehärdar...
Men hur kan ditt kors runt halsen vara en bakteriehärd, herre?
Samhället är så rädd för religiösa uttryck.
Smittan sitter inuti människans tankar.

Jag ber för alla inom sjukvården...
Jesus Kristus hjälp dem att ha kvar sin milda attityd, sitt lugn, sin omsorg om den sjukes själ - som är frisk! Ge vårdpersonalen hjälpande händer och seende ögon, lyssnade öron och tjänstvilliga fötter - även utan halsband med kors.
Herre, från sjukbädden ser vi skillnaden... de som är uppkopplade till Dig, och de som inte är det... de som "bara jobbar..."
Ge dem en läkande attityd och ett bedjande hjärta!

Herre, ibland undrar jag vilket som är värst:
- att ha en sjuk själ i en frisk kropp, eller en frisk själ i en sjuk kropp... ?

Vem vilar här under? Ett begravt Ego?

Herre, hur ska jag förstå ordet att "mista sitt liv"?
Är det mitt Ego? Menar du så här:

- Den som förnekar sitt Ego och bär vardagens plikter som ett "kors"..
- Den som vill rädda sitt Ego skall mista det...
- Men den som mister sitt Ego för Din skull, Jesus, skall finna sitt sanna Jag"...

Vardagskorsen handlar då inte om smycken, de handlar om de bördor du vill att vi ska bära - inte evighetsbördan, den har Du burit för oss - utan allt det i livet där vi måste sätta oss själva åt sidan...

Käre gode Gud, hjälp oss att bära vardagens kors i form av sjukdom, försörjningsbörda, arbetslöshet, åldrade föräldrar... ja, du känner vårt hjärta.

Är det så att Mr Ego och Fröken Självupptagen måste döden dö för att mitt verkliga Jag ska träda fram?
Är det bara under bördans tyngd som Jag blir synlig för mig själv?

En sång börjar sjunga i mig:
"DEN KOMMER SÅ STILLA DIN VILODAG
MED FRID OCH MED HELIG RO.. /.../

SÅ LÄR MIG, MIG O HERRE, ATT TRO
ATT HELGA MITT VERK ÅT DIN KÄRLEKS SAK
OCH GLÖMMA MITT EGET LIV.

DEN BÖRDAS TYNGD SOM GÖR RYGGEN RAK
DU SKÖRDARNAS HERRE, MIG GIV."
   Sv Psalm 183:2, text B E Nyström

Lerspår, Borgs By, Öland

Ja, Herre, jag vill vandra i dina fotspår.
Du som är Skördarnas Herre, har lämnat spår efter dig överallt!
Det svåra är att våga gå in i de uppgifter Du förberett för oss... att vilja ta plats där Du har lämnat tomrum...
att vilja axla ryggsäcken med att bära andras bekymmer och oro...

Herre, ge mig då också någon som kan bära mina bördor, dem kan jag inte bära själv! Jag har slutat försöka.

Gud, jag vill bedja med ord ur den keltiska andligheten:

"LÅT OSS GÅ FRAMÅT
I VÅR ALLSEENDE FADERS VISHET
I VÅR ALL-ÄLSKANDE BRODERS TÅLAMOD
I DEN ALLVETANDE ANDENS SANNING
I APOSTLARNAS LÄRA
I ÄNGLARNAS VÄLVILLIGA LEDNING
I HELGONENS TÅLAMOD
I MARTYRERNAS SJÄLVKONTROLL.

SÅDAN ÄR VÄGEN FÖR ALLA KRISTI TJÄNARE,
VÄGEN FRÅN DÖD TILL LIV."

I Jesu namn, Amen.
Helene Sturefelt